Det var intresset för femtiotalsprylar som gjorde journalisten Eli Åhman Owetz till författare. När väl lusten till retro, och då främst femtiotalsprylar, väcktes 2008 började hon samla på sig allt från porslin till möbler. Hennes lilla etta i Solna blev snabbt rätt så belamrad. Tanken på en antik/loppisbutik hade faktiskt föresvävat henne. Men nej; för mycket jobb insåg hon efter ett tag.
– Det där med att sälja saker är inte min grej. Jag är ingen businessmänniska.
I stället bytte hon fantasi. Hon började fantisera om att skriva en roman på temat i stället.
På den vägen är det och 15 september låg den tredje boken om den unga kvinnan – med det lite gammaldags namnet – som lämnar storstaden och öppnar antikaffär i Roslagen, på försäljningsdiskarna.
Det är mycket feelgood i böckerna och kärleken till både 50-talsprylarna och till landsbygden finns där.
Att just 50-talet blivit så inne hos människor, gamla som unga, är inte så svårt att begripa, tycker hon.
– Formerna är fina och både materialet och hantverket är så gediget. Det är saker som håller hur länge som helst. Med loppistrenden får de här prylarna ett nytt liv nu.
Sitt intresse håller hon också igång genom bloggen ”Femtiotalsjakten – Åhhh 55 när solen alltid sken genom nystrukna gardiner”.
När Eli började skriva på den första boken var hon nyhetschef på Metro i Stockholm. Det var mer eller mindre hårda nyheter dagarna i ända. Skrivandet blev en motvikt och hon ville skapa en liten värld där det mesta var trevligt.
Tredje boken som precis utkommit är egentligen den första. Eli insåg att Anna-Lisa behövde en bakgrund som kan förklara en del av det som händer senare. Handlingen i den senaste boken utspelar sig till viss del i Östergötland. Inte så lite påverkad av Harry Martinsons luffare Bolle, i ”Vägen till Klockrike”, ger sig nämligen romanens huvudperson Anna-Lisa ut på vägarna. Men till skillnad från Bolle finansierar hon sitt luffande genom att sälja lokala loppisfynd på nätet.
I byn Regna norr om Finspång hettar det till. Den byn har nämligen funnits i bakhuvudet på Eli sedan hon sommaren 1989 – som sommarvikarie på NT – skrev en artikel om ett blivande vandrarhem i byn.
– Det är något så romantiskt över platsen och så är den så vacker, därför valde jag att förlägga de mest romantiska kapitlen dit.
Eli har rottrådar i Östergötland. Hennes mamma bodde under en tid i Finspång och själv har hon bott flera år i både Norrköping och i Linköping, när hon först jobbade på NT och senare på Corren. Norrköping har fortfarande en stor plats i hennes hjärta och hon är där minst en gång om året.
Efter många år i Stockholm är hon i dag tillbaka på familjegården i Roslagsbro. Här lever hon tillsammans med sin man Håkan, och en katt.
Det ska bli ytterligare en bok i serien om Anna-Lisa, men sen är det slut. Där-emot inte på skrivandet. Fler böcker blir det. Men att försörja sig på författandet är inte aktuellt.
– Efter tredje boken går jag för första gången plus minus noll ekonomiskt, konstaterar hon krasst.
I dag har hon slutat på Metro och arbetar som reporter på tidningen Lantbruket och gillar det.
– Back to my roots, säger hon med ett skratt.