Minns ni psykiatridagen på biblioteket i Linköping i höstas, datorn funkade inte när Anna Odell skulle visa sin film, till sist gick larmet av misstag. Ja, det blev som det blev, debatten visade ändå att Anna Odells konstverk lyckats lyfta på stenarna inom psykiatrin. Och att det behövdes.
Efteråt fick jag låna videoverket av den sympatiske arrangören Hans Liljegren. Satt hemma och tittade. Förstelnad. Filmen lever ännu i mig.
Och den bestående känslan är: Besvikelse. På hur hon omhändertogs på S:t Görans psykakut. Har det inte hänt mer?
*
När hon svarar hemma i Stockholm sent på kvällen har hon just kommit hem från Norge, där hon talat om sitt verk. Hon är trött, men berättar gärna. Ungefär så här.
Provokation? "Jag har aldrig velat provocera", säger Anna. Hennes konstverk är inte en provokation. Det är en undersökning. Hon vill blottlägga maktstrukturer och hur saker funkar. Meningen var inte att nita nån enskild vårdanställd. Hon ville återskapa en situation hon var i för tio år sedan, då hon var svårt sjuk. Hon blev själv mycket förvånad över att behandlingen med bältesläggning var likadan nu som då.
Brott? Anna dömdes till dagsböter för våldsamt motstånd (fälldes dock inte på övriga punkter). Före iscensättningen ringde hon psykiatriska kliniker, talade med jurister, ingen bedömde att det skulle vara brottsligt. Nu säger hon:
- Om jag vetat att det var ett brott hade jag aldrig vågat, eller ens velat, göra det.
Våld? Anna sparkade, slog och spottade, de var tvungna att lägga henne i bälte. Den myten lever än. Men den är falsk. Rakt av falsk. "Det bevisades också i tingsrätten", säger Anna, "jag höll emot, det är det som i juridiken kallas våldsamt motstånd, men jag var varken aggressiv eller våldsam".
Så här var det: Anna togs in av poliser. Kom i handbojor, fördes rakt in till bältessängen, först på sängen lossades handbojorna. Ändå vittnade en läkare om att hon vevat och sparkat, att han bedömt henne och att hon måste läggas i bälte. Men Anna träffade ingen läkare före bältesläggningen. Det var bara rakt in.
"Två läkare ljög i tingsrätten", säger Anna, "vittnena motbevisade dem". Hon hörde vårdarna som tog emot säga att hon skulle direkt i bälte, de hade också bilden att hon var ett offer.
"De trodde att jag varit utsatt för ett övergrepp, ändå la de mig direkt i bältessängen med benen särade och armarna ovanför huvudet. De la sig över mig, vände mig på sidan, drog ner strumpbyxor och trosor för att ge mig en spruta i skinkan. Det skedde tre gånger den natten. Är det så man behandlar övergreppsoffer?".
*
Man blir ta mig tusan mörkrädd. Istället för att skälla på Anna Odell bör man lyssna på henne.
Jag var först tveksam till hennes aktion, menar att man bara får bryta mot löftesinstitutionen i samhället (och luras) om ingen annan metod funkar och man vill åstadkomma något mycket viktigt.
Allt det stämmer på Odells verk. "Jag ville öppna upp det slutna rummet", säger hon. Och hon lyckades. Debatten är igång. På psykiatridagen i Linköping menade landstingspolitikern och läkaren Finn Bengtsson (M) till och med att fejkpatienter bör bli en vanlig metod att testa vårdkvalitet framöver. Och bältesläggning anmäls nu alltmer till socialstyrelsen, som det ska enligt reglerna, men som tidigare inte alltid skedde.
Men själv utsattes hon för hot hela förra våren, berättar hon. Mord, våldtäkt, "vi ska ta dig till Västerbron och klä av dig naken", i brev, mejl och på telefon. Hon fick ha livvakt ("jag är inte så rädd sådär, men Konstfack ville det").
Nu ska hon ställa ut sitt konstverk i april i Stockholm.
Sen vill hon gå vidare och jobba med andra projekt sista året av sin mastersutbildning.
Jag säger: Tack Anna. Du gav de svaga röst. Du avslöjade skrämmande psykvård. Din konst kan inte vara mer betydelsefull.
ÅSA CHRISTOFFERSSON