På somrarna bor Ann-Mari Tormalm och hennes man i Torpa vid Sommen. Där hålls varje år en roddtävling mellan de sju socknarna runt sjön.
– Efter en sådan tävling cyklade jag hem till huset. Det var sommarkväll, ganska sent och det började bli lite magiskt, du vet. Långt borta hörde jag skratt och musik medan jag cyklade. När jag skulle åka över Kvarnbron stod en konstnär där, med staffli och allt.
Precis så inleds också Tormalms nya roman "Bruten åra". Men istället för henne själv är det huvudpersonen Susanna som kommer cyklandes. Och istället för Torpa och Sommen cyklar hon mellan Asasjön och Gärdeby.
– Jag har döpt om platserna, men det är Torpa och Sommen, absolut. Jag har dock passat på att ändra lite på geografin, det är man ju fri att göra när man byter namn!
Men allt är inte sköna cykelturer genom sommarkvällen. Bakom idyllen döljer sig ett mörker som snart ska komma upp till ytan.
– Jag tänkte först att de där roddarna säkert skulle bli ovänner. Men sen började jag fundera: hur mycket konkurrens och hur mycket ovänner de än blir – ett mord är ju ganska starkt.
Istället är det en flickas död som skakar om det lilla samhället och omständigheterna bakom det är kanske inte så som många först trodde. I den inledande prologen tas läsaren med till en obehaglig drömsekvens.
Hur mycket mer obehagliga bitar finns det i boken?– Det finns en misshandel och en våldtäkt.
Hur är det att skriva de delarna?– Jag kan ju inte skriva söndagsskoleberättelser, annars är det ju ingen deckare. Men jag försöker undvika det där väldigt blodiga. Det är inga knivar och skjutjärn utan det är mer på ett psykologiskt plan.
”Bruten åra” är en lite ovanlig deckare på så sätt att den inte följer en polis eller polisutredning utan händelserna ses istället ur ögonen på den 65-åriga Susanna, som efter 15 år fortfarande ses som ny på orten.
– Hon är absolut inte jag! Eller, hon är jag på vissa sätt, men hon är också många andra.
Trots den nedtonade polisiära närvaron i boken har Tormalm intervjuat poliser, domare och anställda på Skänningeanstalten.
– Min bästa medhjälpare är en pensionerad polis i Björsäter. Jag kan fråga honom: "Vad händer om en människa gör så?" och han svarar "Ja, då brukar det bli så här". Det finns en polis med i boken men det är inte som att han går runt och följer ett spår, så enkelt är det inte.