Jo, det är ju ett långt skutt från det där sommarjobbet på sjukhuset i Linköping (dåvarande RiL), bandet Gala som spelade ”snabb new wave” och Magnus Aspegrens roll som chef för Riksteatern. Det finns en hel del däremellan, som vd-posten på Folkoperan i Stockholm, rollen som konstnärlig ledare och vd för Norrlandsoperan i Umeå, och rektorsjobbet på Operahögskolan. Men linjen är tydlig, det är musiken och teatern som dragit honom till sig.
Dialog och riksdag
Nu har Magnus Aspegren fått det han beskriver som sitt ”drömjobb”, en roll som innebär att han ska förverkliga det som Riskteaterns över 40 000 medlemmar bestämmer genom sin kongress. Det kan se ut som ett påfrestande uppdrag, men han har inget emot debatt och diskussion.
– Min idé som chef är att jobba fram resultat, i det här fallet scenkonst, genom dialog och medskapande. Riksteatern är ju som en miniteaterriksdag där alla synpunkter måste beaktas. Men det passar mig, jag vill verka och leda genom samtal. Jag vill vara nära verksamheten, jag sitter inte i mitt rum och häckar. Det är inte min grej, säger Magnus Aspegren.
Medskapande viktigt
Det ekar lite om hans röst eftersom intervjun görs med högtalartelefon. Han har sällskap av sin pressekreterare som lyssnar på på vårt prat, både för att veta vad som sagts, men också för att kunna komplettera med fakta om det behövs. Det här är Aspegrens andra dag på nya jobbet.
Kommer Riksteaterns publik att märka att du blivit vd?
– Det hoppas jag. Kanske inte direkt. Men jag har ju idéer om hur vi ska utveckla scenkonsten med olika fördjupande projekt. För mig handlar det om konstnärlig identitet, konstnärligt initiativ, och att föra fram scenkonstens utveckling i centrum för det vi gör, säger han.
Det är fina ord, men vad kan det innebära konkret?
– För mig handlar scenkonst i dag mycket om medskapande. Dagens konstnärer är inte så intresserade av att sätta upp klassiska verk, i stället vill man göra scenkonst som ligger nära publiken och medborgarna. Ett fantastiskt exempel är Folkoperans ”Carmina Burana” där man jobbat med äldre kvinnor som berättar om sina liv. Det är vardagliga berättelser, men i kontexten av ett klassiskt verk. Det blir oerhört starkt. På samma sätt tror jag att Riksteatern kan samarbeta mer med amatörer, lokala körer, lokala folkrörelseorganisationer och så vidare.
Är det ett jobb i sig att vara chef?
– Ja, det tycker jag. Alla är inte lämpade för det, men jag har antagligen något som gör att jag passar i rollen. En del brukar invända att det bara är makten som drar, men för mig handlar det om att kunna påverka. Jag måste ju få med mig medarbetarna, annars funkar det inte. Jag känner mig lugn och trygg som ledare, och trivs när det händer mycket. Jag blir mer stressad när det är lugnt, säger Magnus Aspegren.
Så började rockkarriären
Har vi glömt något? Jo, det var ju det där med trummandet på sjukhusglasen och hur det ledde honom upp på rockscenen i Linköping.
– Jag hade sommarjobb på Universitetssjukhuset i slutet av 70-talet, och stod och spelade på en massa glas när jag träffade de här obskyra konstnärerna i new wave-bandet Gala. Jag hade gått musikskolan och kunde spela, men egentligen var jag ju symfonirockare.