Jennie Abrahamson går upp för en brant backe på Södermalm i Stockholm. Hon har tre dagar ledigt från turnén som hon varit ute på sedan slutet av oktober – men hon ska inte vila. Istället är hon på väg till Södra teatern där hon ska vara med på några extraföreställningar av Uje Brandelius föreställning "Spring Uje, spring!".
– Jag tänkte att det egentligen var helt sinnessjukt då jag redan har ett så hårt turnéschema den här månaden. Men samtidigt så är det bra att jobba när det finns jobb, och så slipper de repa in en annan musiker till så få föreställningar, säger hon och ursäktar eventuella flåsningar under färden upp för backen.
Jennie Abrahamson började sin solokarriär 2006 och har hunnit släppa fem album. Den senaste, "Reverseries", kom förra året och har även fått ge namn åt turnén som stannar till i Linköping och Konsert & Kongress Backstage 27 november. Ett ord till har dock smugit sig in i turnénamnet: "Solo" – hon är nämligen helt själv på scenen och har bara en ljudtekniker som följeslagare på vägarna. Nu när hon tagit en liten paus från turnén har hon hunnit beta av hälften av spelningarna.
– Det går fort när man har roligt! I början kändes det som att man skulle hålla på i en evighet men det rasar på. Jag skämtade med min ljudtekniker häromdagen och sa: "Snart är det 21:a giget, då kommer jag nog spela allting helt rätt."
Trots avsaknaden av ett band i ryggen skulle hon inte kalla konserterna för avskalade, eller i alla fall inte så avskalade. Med sig på scenen har hon ett piano, en synthstation med baspedal, trummaskin och en sampler med vokaleffekter. Hon och ljudteknikerna brukar kalla hela paketet för "Rymdskeppet" eller "Monstret".
– Vi räknade antalet kontakter som skulle in i riggen och det var 126 stycken. Det är ett gediget arbete att sätta i alla varje kväll.
När hon skrev "Reverseries" gjorde hon det med ett stort band i åtanke med mycket bas och trummor. För att vissa låtar inte ska tappa sin essens helt och hållet får Abrahamsson jobba hårt med baspedalen och trummaskinen.
– Så vissa låtar låter som de gör på skivan, fast i en enkvinnas-version. Det kräver mycket jobb men det är också väldigt kul.
Förutom spelningar från norr till söder i Sverige har "Reverseries Solo" även satt ankar ute i Europa med stopp i bland annat London, Paris och Berlin.
– Det är väldigt kul att spela utomlands, det är lite annorlunda publik där. Men det är också slitigt – så som turnéschemat såg ut så var det inte värt att packa ner allting i en bil och för att få med riggen på ett flyg måste den packas på ett sätt så att alla delar inte kan komma med.
När det bara är hon själv på scenen pratar hon betydligt mer med sin publik.
– Behovet av att bygga en allians med publiken blir större då man inte bara kan vända sig om för att garva om något. Men man kan känna sig oerhört utsatt och ensam när man har en publik som är väldigt blyg. Min musik är ju inte särskilt skämtsam så en del förväntar sig inte eller kopplar inte när jag försöker vara rolig – "var hon seriös nu? får vi skratta?"
Vad hittar du på efter turnén?– Vågrätt läge och Netflix. Jag har jobbat så sjukt mycket i höst så jag ser fram emot december som en månad där jag får rensa min garderob, laga julmat och ta det ganska lugnt. Sen ska jag börja skriva men det blir nog på andra sidan årsskiftet. Nästa år blir nog lite av ett mellanår – och det känns ganska bra.