Iris är elva år, blond och söt och klädd i oskuldsfullt vitt. I sin famn håller hon en stor gosekanin. Nu vill hon ha födelsedagskalas. Hon vill ha en stor tårta och bjuda alla hon känner. Men mannen hon kallar Papa är tveksam. Han påpekar att de ju har bestämt att ingenting ska förändras, och då kan hon ju faktiskt inte få bli äldre.
Iris är ingen riktig människa. Hon är en avatar, en gestalt som bara finns i Gömstället, en medlemsklubb i det virtuella underlandet The Nether. Jennifer Haleys pjäs handlar om den svinrike Mr Sims (Patrik Voight) som skapat Gömstället för att ge utlopp för sin egen och andras dragning till barn, och om kiminalinspektör Morris (Caroline Harrysson) som försöker stoppa honom. Och om lilla Iris, med sitt symbolladdade gosedjur. Den vita kaninen ledde ju Alice till Underlandet, och "följ den vita kaninen" var en nyckelfras i filmen "The matrix".
– Den vita kaninen är inte där av en slump, säger Tereza Andersson som översatt och regisserat pjäsen.
– Jennifer Haley vet precis vad hon gör. Hon är specialist på virtuella världar och har spelat World of warcraft i många år.
Tereza Andersson är glad att hon hittat något som är nytt, utmanande och skrivet av en kvinna. Hon tycker det är modigt av en ung tjej att skriva något som ställer så utmanande frågor: ska vi låta människor leva ut förbjudna begär på en plats där ingen tar skada? Innebär det att man lättar på trycket – eller att man tar med sig idéer ut i verkligheten och utsätter verkliga människor för?
– Det är det här teatern är till för, att ställa frågor, säger Tereza Andersson. Hon har erfarenhet från en lång rad uppsättningar, bland annat "Angels in America" och "Cabaret", och hoppas locka en ny och ung publik till Östgötateatern.
Iris för tankarna till replikanterna i "Blade runner" eller datorn i filmen "Her" som Joaquin Phoenix blir förälskad i. Ingen av dessa gestalter kan låta bli att utvecklas, och Iris i "The Nether" verkar ha en del gemensamt med dem.
– Man tar väl mer plats ju tryggare man är, säger Agnes Hallberg som spelar Iris.
Hon är en 18-årig elev på De Geergymnasiet i Norrköping som spelat i massor av skolföreställningar, men det här är hennes debut i större sammanhang. Hon har, precis som sin rollgestalt, vågat ta mer plats efterhand.
– Iris har en utsatt roll, men vi har pratat jättemycket om det, säger hon och prisar Marika Strand på Östgötateatern som fungerat som en mentor för henne.
Hon understryker, precis som sin regissör, att inga övergrepp gestaltas på scenen.
– Det gör pjäsen så fiffig. Åskådaren får skapa de provocerande bilderna själv, i sin hjärna, säger Tereza Andersson.