Det är vibrationer som gjort att museet nu tagit beslutet att plocka ner Doktor Otto Smiths samling med forntida egyptiska föremål. Många passerar montrarna som varit placerade i restaurangen Hagdahls kök, som i dag har en större verksamhet än tidigare, och det har fått konsekvenser.
– Utställningen har varit lite för exponerad. Det har gjort att föremålen rört sig i montern och det är naturligtvis inte bra. Ingenting har kommit till skada, men nu har vi tagit beslutet att plocka ner samlingen för att se över den och hitta en ny plats, säger Olof Hermelin, chef på Östergötlands museum.
Det är en het potatis som nu försvunnit utom synhåll. Dragkampen om de drygt 200 föremålen har varit både hård och hetsig genom åren.
Inte sugen alls
Samlingen byggdes upp under tidigt 1900-tal av Otto Smith, affärsman med koppling till Karlshamns spritförädlingsverk. Genom Smiths svärson, Carl Johan Adlercreutz, donerades den till Östergötlands museum 1959. Samlingen består av krukor, ringar, statyetter med mera från tiden mellan år 5000 f Kr och 1000 f Kr. Enligt gåvobrevet består samlingen av 193 nummer. Där anges också att den "skall hållas samman och vara tillgänglig för allmänheten".
Allt var frid och fröjd till juli 2004 då ättlingar till Otto Smith plötsligt hävdar att föremålen ska återlämnas. Via sin advokat menar man att samlingen delats upp och inte är tillgänglig för museets besökare. Länsmuseet anklagas också för att inte ha meddelat de efterlevande om att vissa föremål magasinerats, ett besked som ska ges "omedelbart" enligt gåvobrevet. Museets dåvarande chef, Peter Larsson, är emellertid inte alls sugen på att lämna tillbaka samlingen. 20 januari 2005 år kommenterar han saken här i Corren:
– Föremålen är utställda på entréplanet. Men några av föremålen är mycket ljuskänsliga och därför kan de inte visas enligt vår konservator. Jag tycker att länsmuseet har uppfyllt de krav som finns i donationshandlingarna.
Adlercreutz advokat kontrar med att samlingens placering vid museets restaurang riskerar att ge den skador, och påpekar att nästa steg är "rättsliga åtgärder". Länsmuseet anlitar en egen advokat, och så småningom lägger sig stridsdammet. Samlingen blir kvar på museet.
Starkt lagskydd
Lugnet består till 2009 då Egypten gör en framstöt. Genom Otto Smiths ättling Thomas Adlercreutz har den egyptiska ambassaden fått vetskap om samlingen i Linköping, och nu är man angelägen om att den ska föras tillbaka till sitt gamla hemland. Dessutom ifrågasätts om föremålen verkligen förts ut ur Egypten på laglig väg. Länsmuseet hävdar att så är fallet, men egyptierna är skeptiska.
– Otto Smith var så vitt vi vet en seriös samlare, även om det på den tiden inte fanns utförselbevis som det gör numera, säger museets nya chef Maria Jansén i en intervju i Corren, 22 januari 2009.
Länsmuseets styrelse tar upp frågan och beslutar i maj att samlingen ska stanna i Linköping, dels på grund av att man inte hittat något som tyder på att den olagligt förts ut ur Egypten, och dels på grund av att en donators önskemål har starkt lagskydd i Sverige.
Den egyptiska ambassadören Samah Sotouhi går i taket och menar att museets nej bryter mot Unesco-konventionen om bevarande av kulturarv. En konvention som Sverige undertecknat och därmed inte kan stå utanför. Huruvida Otto Smith varit en seriös samlare är utan betydelse menar han och hotar att stämma museet.
– Oavsett hur goda intentioner han hade så är detta ett brott mot internationell lag, hävdar Samah Sotouhi i Corren, 16 maj 2009.
Gläntar på dörren
En slags slutpunkt för striden nås i början av 2010 då Riksantikvarieämbetet presenterar sin utredning av hur den Smithska samlingen förts ut ur Egypten. Där menar man att den nått Sverige på laglig väg. Redan tidigare har museet skrivit till den egyptiska ambassaden och föreslagit en diskussion om bland annat samlingens betydelse för hemlandet. Man lämnar även dörren på glänt för möjligheten att samlingen eventuellt kan lånas ut.
– Vi fick aldrig något svar efter Riksantikvarieämbetets utredning, åtminstone inte fram till augusti 2012 då jag slutade på museet, säger Maria Jansén, som i dag är överintendent och chef för Statens historiska museer.
– Min gissning är att det berodde på att den egyptiske ambassadören byttes ut, och att de politiska oroligheterna i Egypten gjorde att saken hamnade i skymundan, säger hon.
Vårdas och registreras
För länsmuseets nuvarande chef Olof Hermelin är alla turer runt den Smithska samlingen till stor del okända, men att den nu monterats ner och inte längre kan ses av museets besökare är bara en naturlig följd av att man tar ansvar för den, menar han.
– Vi vill ju ställa ut föremålen igen, men då ska det vara på ett bra sätt. Ibland måste man ju ta ner en utställning för att vårda den. Senast 2015 ska den visas igen, säger han.
Det här med att låna ut den till Egypten, är det aktuellt längre?
– Vi har inte fått någon förfrågan. Om vi får det så undersöker vi så klart att allt kan ske på ett säkert sätt, men sannolikt skulle vi låna ut samlingen.
Att föremålen nu inte visas, strider det mot kravet på tillgänglighet som finns i gåvobrevet?
– Jag tycker inte det. Det vi gör nu är att se över, vårda och registrera samlingen digitalt. Det gör att man även kommer att kunna se den utan att besöka museet. På det sättet ökar vi ju tillgängligheten. Jobbet vi gör nu gynnar statuten i avtalet, anser jag.
Har ni tagit kontakt med Otto Smiths ättlingar?
– Jag har inte gjort det, och om någon annan gjort det kan jag tyvärr inte svara på just nu. Om det inte har skett så är det en miss. (Några timmar efter intervjun mejlar Olof Hermelin och berättar att museet ska skriva till familjen Adlercreutz och berätta om vad som händer med samlingen.)
Med tanke på kraven runt föremålen, skulle ni ta emot en liknande donation i dag?
– Vi ställer högre krav nu. Vi är noggrannare med våra avtal och vill ha mer beslutanderätt över donationen. I övrigt beror det helt på vilken typ av samling det handlar om, hur unik den är och så vidare. Museer har generellt blivit mer professionella när det gäller att ta emot samlingar. Förr gjorde man det mer oreflekterat, säger Olof Hermelin.