I sin yrkeskarriär har Björn Öijer även arbetat på Corren som frilansjournalist och skrev porträtt på filmregissörer. Han berättar att han även har studerat filmvetenskap.
I sitt yrkesliv har Björn Öijer arbetat som journalist och chefredaktör. När han gick i pension började han skriva skönlitterär prosa.
– Jag insåg att jag hade krafter kvar att skriva och satte mig ned för att författa min första roman, Pappa kommer snart. Jag fick tid och möjlighet att bearbeta framförallt min fars självmord som inträffade på nyår när jag var fyra. Det var en förlust som drabbade mig oerhört hårt.
– Hur som haver, jag tog fram ett anteckningsblock och skrev ned alla minnesbilder som dök upp när jag tänkte på händelsen. Det blev ett antal sidor som jag till sist insåg formade en story, en roman om mitt liv och den här sorgen. Vi har aldrig kunnat förstå varför han tog sitt liv. Han var en hälsosam idrottsman utan någon psykisk ohälsa. Inte heller lämnade han något brev efter sig, så vi har bara kunnat spekulera och fått acceptera att vi aldrig kommer få veta varför, säger Björn Öijer.
Berätta lite om dina övriga tidigare verk.
– Jag skrev en uppföljare till Pappa kommer snart som skildrar min mors liv, hennes situation efter det som hände. Den heter Guldstjärnan. Sedan skrev jag Gudruns raseri, en kriminalhistoria som utspelar sig i Småland. Januaristormen fällde en massa skog där nere och vår sommarstuga där träffades också av ett träd, vilket blev stoff till romanen.
– Därefter skrev jag en väldigt tjock bok på 600 sidor som heter När revolutionen kom till Vårby gård och handlar om historien i en Stockholmsförort, från stenåldern fram till miljonprogrammet på 70-talet. Förra året gav jag ut en novellsamling som består av en blandning av olika karaktärer.
Var kommer diktandet in i bilden?
– Det började redan när jag var grabb. Min bror är ju Bruno K. Öijer, en av Sveriges mest kända poeter. Han och jag delade pojkrum när vi bodde i Berga centrum i Linköping. Då tävlade vi med varandra genom att skriva små berättelser och läsa upp dem för varandra och ge beröm eller kritik.
– Jag har skrivit ett par diktsamlingar, men gett aldrig ut dem. Sen under de senaste fem åren skrev jag ihop en ny samling som jag har hållit på och gallrat med, skrivit om och slängt: så plötsligt vid årsskiftet nu kände jag, nej nu är jag färdig, nu är det rätt tid att ge ut dem.
"Jag har fått väldigt mycket positiv respons, vilket gör mig glad" säger Björn Öijer
Hur känns det att ha gett ut din första diktsamling?
– Jag är väldigt nöjd och har fått några fina recensioner. Jag har väl oroat mig lite eftersom min bror är en sån etablerad poet. Det har gått jättebra när jag har skrivit prosa för då har vi haft varsin litterär fåra. Så det har nog fått mig att vänta väldigt länge med att faktiskt ge ut en egen diktsamling. Men nu är jag snart 75 år och jag känner att det var rätt att jag gav ut den. Jag kanske kommer att skriva i prosa igen, just nu har jag däremot inga idéer som skulle passa sig i prosa, säger Björn.
Titeln på Björn Öijers diktsamling skulle till en början ha varit Sorgens landskap.
– Namnet kom till min när vi åkte ned till vår sommarstuga i Småland. Vi passerar alltid Norrköping och Kimstad, och då börjar jag tänka på min far eftersom han var född i Norsholm och begravd i Kimstad. Jag får de här tankar om det hemska i barndomen och en gång när vi åkte därigenom tänkte jag "Det här är sorgens landskap." Den tanken ledde till att jag skrev en dikt som heter så och som även ingår i samlingen.
– Titeln följde med ända tills jag lämnade in verket till förlaget. Jag kände att det blir för dystert och för mörkt. Det finns nu många glada dikter om fina barndomsminnen där i också, så jag ändrade titeln till Stänk av glädje och sorg.
Björn Öijer har skrivit ända sedan han var ung, men med brodern Bruno K. Öijers framgång som poet har han inte riktigt vågat ge ut sina diktsamlingar förens nu.
Saknar du Linköping?
– Jag har inte bott i Linköping på många år. Jag flyttade tidigt till Stockholm och var glad när jag kom ifrån min hemstad. Men sen blev det en universitetsstad och växte i folkmängden, det blev en massa uteserveringar. Det har varit kul att komma ned och hälsa på. När jag bodde här var det ju en mycket trist ämbetsmannastad, alla var så fisförnäma då. Men nu tycker jag att det är en okej stad.
Vilka når det här verket ut till?
– Det kan jag nog inte svara på. Utan sorg och glädje är vi väl inte människor, så förhoppningsvis kan alla hitta något de gillar i den här diktsamlingen.
Har du några fler diktsamlingar på gång?
– Nej. Däremot har jag en del dikter som har kommit till mig.