Christina Hörnell skrattar gott när Tord Olsson, Correns fotograf, ber henne hoppa upp och posera på ett bord. Hon skrattar förresten mycket under hela fotograferingen.
– Enligt en av de ledarskapsutbildningar jag gått så ska man inte skratta på bild, man ska se myndig ut. Men den åsikten hänger kanske ihop med vilken grundsyn man har på sitt jobb och sitt ledarskap. Jag har ofta kul på jobbet, säger hon.
Hur ser du på ledarskap?
– Jag har hållit på med det så länge att det blivit en naturlig del av mig. Jag funderar inte på det så mycket längre. Jag hoppas att mitt ledarskap uppfattas som lugnt och tryggt. Om det uppstår problem så tar jag det, försöker se hur man kan gå vidare. Det viktigaste i slutänden är att det musikaliska fungerar.
Christina Hörnell sökte inte jobbet som director musices, utan blev uppringd av sin företrädare Hans Lundgren som undrade om hon var intresserad. Först var hon inte det, men när den som först utsågs till jobbet hoppade av i våras och rekryteringsprocessen fick börja om så kände hon annorlunda.
– Jag var här och provdirigerade, då vaknade tävlingsinstinkten inom mig.
För första gången på 20 år har hon nu ett jobb utan personalansvar.
– Det är skönt. På Operan i Stockholm hade jag ansvar för 60 anställda. Det administrativa tog mycket tid vid sidan om det konstnärliga arbetet. Nu får jag istället utveckla andra sidor av mig själv. Här i Linköping har jag ansvar för ett avgränsat område där jag ska vara verksamhetsledare, kulturförvaltare och en ny kreativ drivkraft.
Christina Hörnell tillträdde sin nya tjänst 1 oktober, men fram till årsskiftet har hon en del åtaganden kvar som kormästare hos Göteborgs symfoniker. Därför tar Merete Ellegard, biträdande director musices, över vinterns julkonsert med Linköpings studentsångare. Hörnell har då fullt upp med Göteborgs symfoniska kör och konserterna ”Juljubel”. Veckan därefter ska hon dessutom lägga fram en C-uppsats i psykologi. Uppsatsskrivandet pågår som bäst. Ämnet är scenskräck. Det har hon aldrig lidit av själv.
– Nej, tursamt nog. Nervositet är en annan sak, det hör till vardagen för en musiker och handlar ofta om ambition och höga förväntningar på sig själv.
Sover du gott om nätterna, med tanke på allt som är på gång?
– Jajamensan, som en stock.
Några konkreta planer för hur musikverksamhet på Linköpings universitet ska utvecklas har hon inte än så länge, utan föredrar att vandra lugnt in i sin nya roll.
– Jag håller på att försöka greppa vad som finns inom verksamheten. I januari ska jag fundera mer ordentligt på hur vi ska gå vidare.
Några tankar om Östgöta kammarkör, som du nu leder?
– Jag vill göra den till en förebildsensemble vad gäller vokal musikalisk konst, utveckla arbetssätten och de konstnärliga formerna. Framför allt vill jag skapa konserter som inte är nummerrevyer, jag vill ha ett utvecklat programtänk som kommunicerar med publiken.
Och Linköpings studentsångare?
– Där tänker jag att man kan utveckla det fysiskt musikaliska, hur man beter sig på scenen och blir ett instrument i sig själv. Inte spela teater, men förstärka det tonsättaren vill säga, verkets undertext, med kroppens upplevelse av text och musik.
Hans Lundgren, hennes företrädare, har som director musices både hörts, setts och märkts i länets kulturliv. Det är Christina Hörnell också beredd på.
– Jag trivs med att vara ansiktet utåt. Det är en del av min yrkespersonlighet, oavsett vilket jobb jag haft. Nu har jag tagit på mig den här nya mössan och ska ta reda på vad jag kan bidra med, vad jag vill göra och vad som förväntas av mig. Från universitetets sida upplever jag öppenhet och nyfikenhet kring min roll. Det känns smakfullt, säger hon.