SVT:s vilja att förvandla tävlingen till någonting mer än bara en musiktävling i sig är ganska uppenbar och har varit så under ett antal år. Komiker, humorinslag och som i år, hemliga gäster, vad nu det kommer att innebära. Till viss del har den statliga televisionen lyckats utveckla konceptet men jag undrar om inte det berg av credpoäng som man byggde upp genom att använda Kristian Luuk under två år (2007, 2008) sakta börjar försvinna.
Luuk gav en oerhörd värme och humor, hade den rätta spontana touchen på allt han sa, trots att allt är rigoröst inövat och förskrivet.
Sedan kom Petra Mede, som är kul som komiker men som inte fungerar alls som programledare. Det hela rullade på med förra årets uppställning, där Dolph Lundgren, för mig helt obegripligt, fick ta en oerhört stor plats, samtidigt som Christine Meltzer led av samma problem som plågar hennes programledarskap i "Dansbandskampen", hennes humor fungerar bäst i förinspelad sketchform. Måns Zelmerlöw var så där svärmorstrevlig mest hela tiden och det är väl okej antar jag.
Med Rickard Olsson tar SVT ett steg i rätt riktning. Tanken att försöka få någon form av stabilitet på programledarskapet. Rickard har stor vana av större program, har en lite skön, spontan tillbakalutad stil och ser också saker för vad de är. Hans sätt att presentera Morrissey i Bingolotto för ett antal år sedan med orden "aldrig förr har så många anemiska tonåringar tittat på oss som nu" gjorde att jag blev helt övertygad då om att han besitter en ganska skön självdistans och ödmjukhet. Det är nog vad som krävs nu för att kunna leda program av den här magnituden.
Marie Serneholt får, precis som hennes pojkvän, Måns, stå för någon form av folklighet och förankring mellan artisterna och oss tittare. Hon har scenvanan och kunnandet om branschen. Tillsammans kan de förhoppningsvis ge oss tittare en behaglig upplevelse, men framför allt, låta musiken få ta sitt utrymme.