Har tidigare kritiserat förra storsatsningen "Att bygga det lyckliga samhället" om modernismen, som jag tyckte saknade tillräcklig diskussion av just modernismen, miljonprogrammet och dagens/framtidens samhällsbyggande.
Den föregicks av "Det blå", två samlares alla blå prylar i tusen nyanser och former.
Båda utställningarna hade titt-kvaliteter men kändes inte angelägna. Och de pågick dessutom alldeles för länge, fyra månader var.
En sådan utställningstakt betyder tre stora utställningar om året på länsmuseet. Sömnigt, även om det säkert har sina ekonomiska förklaringar.
Hur som helst - efter ljumma "Det blå" och modernismen hade jag hoppats på nåt riktigt hett. Blev grymt besviken av "Packa pappas kappsäck" som öppnade 11 april och ska visas till 11 oktober. Fem månader! Dessutom, förlåt alla som jobbat med den, ännu mindre angelägen.
Har förstått att den mer är till för den pedagogiska verksamheten. Här finns väskor, kistor och koffertar från olika tider som ska gestalta livet och resandet, ja, vad vet jag, drömmar och längtan, men det fångar inte mig. Dessutom gillar jag inte att känna mig som en mellanstadielev när jag läser de "reflekterande" texterna till en utställning. Fakta, vad är det för fel på fakta?
Westmanhallen är ett svårt och krävande rum, det ska man veta, men också stiligt. Först 7 november ser den ut att få ett spännande innehåll igen. Då blir det en stor retrospektiv med glaskonstnären Berit Johansson från Vadstena.
Men gå uppför spiraltrappan. Jugendglasen från Rejmyre är riktiga läckerbitar och i den stora konstavdelningen håller nygamla konstchefen Stefan Hammenbeck på att rumstera om ordentligt. Redan i trapphallen blir man överfallen av en stor Peter Freudenthal-målning och i konstgalleriet har ett 30-tal verk från magasinet dykt upp. Inger Hasselgren, Philip von Schantz och andra östgötar inte minst. Tavlor är omhängda, en del möbler på väg in. Härligt!
Ny är också audioguidningen från Linköpingsföretaget Dataton (samma som på den stora renässansutställningen i Göteborg). Smygtestade häromdan och gick runt med hörlurar och pekare. En målning jag knappt lagt märke till förut av Inger Ekdahl fick plötsligt liv inför mina ögon. Det är Hammenbeck själv som pratar i lurarna, välgörande lärt, lättillgängligt och intressant rakt igenom.
Alla 18-19 audiostationer funkar inte än och nya skyltar har inte kommit på plats. Men det tar sig.
***
MOSAIKELÄNDET
Men vad säger ni om mosaiken i Biskopsparken utanför museet nu när vårgrönskan slagit ut? Det skär sig, om ni frågar mig.
ÅSA CHRISTOFFERSSON