Inte nog med det. Den girige bankiren Avicii Medici har många fingrar med i syltburken.
Mord och många härliga sånger hör till i ett spex. Ordvitsar och halsbrytande rim likaså. Orkesterdiket blir ”riket” och spelar ännu bättre. Anakronismer blandas i grytan. Och så lite kärlekshistorier hör till med Henrik VIII som tuppig kavaljer med krav på skilsmässor etcetera.
Spexet håller genomgående en trivsamt munter ton. Mera av må-bra-föreställning än riktigt galen, absurd Monty Pyton. Första akten präglas av god stämning men det är lite glest mellan skratten. Några utrop med ”omtag”, ”högre” hörs från publiken. Och skådespelarna finner sig snabbt liksom orkestern.
I stället för exakta omtag verkar ensemblen ha hemliga verser att lägga till vid behov. Hitlistan toppas av den glada dryckesvisan ”Uti i vår mage” med lovsånger till Pinot noir, Riesling, Tempranillo, Merlot, Chardonnay och ljuva Chenin blanc. Skål!
I andra akten lossnar skratten mera och temperaturen höjs ytterligare. I de fantastiska slutscenerna svänger det loss riktigt ordentligt från scenrummet. Fullt drag och skönt röj. Scenografi och dräkter är gjorda med omsorg i renässansstil. Ljus, teknik och musik håller utomordentligt bra kvalitet.
Anspelningar på vår egen tid petas in då och då. Maktfullkomlig furste gör ju att man tänker på Trump. Och muren mot Mexico ilar förbi snabbt som en referens. Ambitioner med envälde känns igen. Men över lag håller sig spexet kvar i 1500-talets Italien med rötter i romarriket. Stoffet räcker mer än väl. Då som nu spelar ekonomiskt fiffel och dubbel bokföring stor roll i maktspelet. Penningen har större betydelse än vem som har rätt religiös tro.
Spexet är en helkvällsföreställning på tre timmar inklusive en 20 minuters paus. Men knappast någon riskerar att ha tråkigt. Hela ensemblen på scen ger ifrån sig spelglädje, energi och gott frejdigt artisteri.