På tisdag kl 20 får vi se vilka som går vidare, gör bort sig och till sig från uttagningarna i Linköping tidigare i våras.
Corren var på plats då och tog tempen på alla nervösa själar som köade i kylan. 100 stycken gick vidare från den första auditionen och fick träffa den riktiga Idol-juryn en kort tid efteråt och det är det som vi kommer att få se på måndag.
Spännande, onekligen, ur en lokal synvinkel sett. Kanske får vi se något ansikte vi känner igen, en kompis eller arbetskollega.
De första avsnitten, där agnarna sållas från vetet, har det största underhållningsvärdet. Människor med skrala talanger men med ett behov av att synas och höras är lite befriande att titta på. Det kräver ändå mod att ställa sig upp inför jury och tv-publik för att sedan få en skopa ovett slängd i ansiktet.
Men när väl det är över... vad händer då? Jag vet inte om jag orkar hålla koncentrationen uppe. De senare programmen i "Idol" handlar mest om tillbakablickar, framåtblickar och alldeles för korta låtar för att jag ska kunna investera någon tid i programmet. Särskilt inte som när talangprogrammen svämmar över i höst och frågan är hur mycket man som tv-tittare orkar med. Det har blivit den senare delen av 2000-talets svar till dokusåpan.
"True Talent" tuffar redan på i TV3 och TV4 kommer i början av 2012 att köra på samma koncept med "The Voice". Fyran lär nog dra längsta strået där också. Med jurymedlemmar som Carola Häggkvist, Petter, Ola Salo och Magnus Uggla toppar man lätt Pernilla Andersson, Danny och Tommy Körberg. Konceptet med dold jury/publik är kul och lite annorlunda även om grundtanken, att vaska fram guldkorn som sedan reklamradiokanalerna kan spela till leda, är detsamma.
Men visst blir det tjatigt? Se mig, hör mig. "Jag showar - alltså finns jag" verkar vara ett mantra som allt fler lever efter i dag. Fredrik Virtanen var inne på samma spår i sin krönika i Aftonbladet tidigare i veckan. Tv-landskapet har blivit totalt likriktat under de senare åren. Det saknas mod att göra något annorlunda, i stället går samma program om och om igen i något retropotpurri. "Gester med gester" och "Fångarna på fortet" känns inte relevanta längre. Frågan är hur länge talangprogrammen gör det?