Vi ses på ett kafé i centrala Linköping. Det regnar. Hon har åkt hit från Stockholm, där hon bor sedan några år tillbaka. I Linköping har hon inte bott i på tio år, så hon är lite osäker på vilket kafé hon skulle välja för vårt möte. Men något hon vet att hon ska välja är en chai latte.
– Det här finns typ inte i Stockholm, det känns som en Linköpings-grej, säger hon med ett skratt.
Hanna Lilliecreutz växte upp i Sturefors och var en sporttjej. Hon gjorde allt - fotboll i Sturefors IF, orientering i OK Roxen, friidrott, handboll, basket, allt. Men hon spelade också gitarr och gillade att sjunga. När det var dags att välja linje till gymnasiet ville hon göra något med musik och valet föll till sist på naturvetenskapsprogrammet med musikprofil på Katedralskolan.
– Det var den perfekta fegvägen för mig. Jag ville hålla på musik men jag vågade inte bli en estetare helt plötsligt från att ha varit en sportjej.
Sista året på gymnasiet blev av flera anledningar tufft och efter studenten bestämde hon sig för pröva sina vingar. Under tre år reste hon och arbetade utomlands.
– Jag behövde hitta mig själv och få lite skinn på näsan. Försöka förstå vad jag ville göra med mitt liv och vad jag tycker är kul. Det var efter det som jag förstod att det är musik jag vill hålla på med.
Hon började med att plugga och arbeta med det "bakom" musiken, med konsertarrangemang och som A&R (artist- och repertoaransvarig) men hon förstod ganska snabbt att hon ville göra musik själv. Så hon sökte sig vidare och pluggade två år i Örnsköldsvik, som blivit en hubb för musikutbildningar för kommande stjärnor i musikbranschen. Det klickade direkt för henne och redan under utbildningen fick hon skriva musik till etablerade artister. Hennes första låt hette "Katedral" och var till duon GAMMAL. Att låten handlade om hennes gamla gymnasieskolan var en otrolig slump. Ena parten av duon heter nämligen Pontus Kalm och är också från Linköping. Han gick aldrig på Katedralskolan men skrev en text om hur det var att sitta på dess trappor och tjuvröka om kvällarna.
– Vi hade som skoluppgift att tonsätta texten. Sen kom de (GAMMAL) upp till skolan och alla fick spela upp sina varianter. När alla hade gjort det så kom de fram till oss och sa att "vi gillar det ni gjorde med vår texten, den vill vi släppa". Det var väldigt kul för det gick väldigt bra för den. Den var med på den stora skärmen på Hötorget och hamnade etta på "New music friday" (spellista som Spotify kurerar med de bästa nya låtarna). Men det var så random att den skulle handla om min gamla skola.
Sedan dess har Hanna Lilliecretuz skrivit många låtar till andra artister, men att skriva som artist själv har kommit först de senaste åren. Under artistnamnet Welt skapar hon emotionell elektronisk pop och i maj kom det första släppet, EP:n "Nobody knows me". Inför intervjun har jag lyssnat in mig och det är en bra och proffsig debut vi har att göra med. Man märker att det finns själ och hjärta i det här projektet
– Låtarna är väldigt självutlämnande, personliga. Varje rad är något som jag har varit med om eller som jag fått berättat för mig av personer som är nära mig. Låtarna handlar om heartbreak, desperation, tvivel och kärlek.
Hur har det varit att skriva de här låtarna?
– Det har varit som terapi typ. När jag behövde komma över ett breakup så spelade jag låten "Forget" på piano och då kunde jag känna mig lugnare i stället för att hålla allt inne i mitt huvud. Så har det varit med många av låtarna, jag har velat få ut dem ur mitt övertänkande huvud.
Rent musikaliskt tycker jag att det påminner en del om Flume (australiensisk producent och musiker)?
– Va kul att du säger det! Det är min största inspirationskälla. Jag måste nästan visa dig, jag har haft hans omslag som bakgrundsbild på mobilen sedan jag började lyssna på honom 2016.
Att kunna samarbeta med producenter som Flume eller Fred again i framtiden är en stor dröm och något hon hoppas kunna göra det närmaste åren. Och redan den 14 juli kom ett samarbete med den skotska DJ:n KC Lights ut.
– Låten nästan flög ur oss och vi skrev den under en förmiddag. Det är en feel good-låt som handlar om att ge sig ut och göra kul saker även om man känner sig på botten, säger Hanna Lilliecreutz och dricker ur det sista av chailatten.
Kanske kommer Linköping exportera både chailatten och Welt ut i världen framöver. Jag tror mest på Welt.