Torsdagsmöte på barnboksförlaget. Ledningsgruppen granskar inkomna manus.
Präktig 1: Få se nu, här är en historia om en lantbrukarson från Småland.
Präktig 2 och 3: Åh, är det gulliga djur också?
Präktig 1: Ska se, jo, en gris i alla fall, men den verkar inte prata, det var synd.
Präktig 4: Här är sångtexter också.
Präktig 1, 2 och 3 i kör: Ååååh, läs högt får vi höra!
Präktig 4: "Jag är fattig bonddräng, och jag tuggar mitt snus..."
Präktig 1: Snus!!! Det är ju farligt!
Präktig 4: "Och när lörda?n kommer, vill jag ta mig ett rus."
Präktig 2: Rus!!! Är du helt dum i huvet!
Präktig 4: "Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också, förstås."
Präktig 3: Våld! Sex! My god, släng!
Så åkte "Emil i Lönneberga" i papperskorgen tillsammans med den läskiga "Mio, min Mio", vidskepliga "Bröderna Lejonhjärta" och olämpliga "Pippi".
Ja, hade gjort, om det hade varit nu, om vi får tro reportaget i tidningen "Vi läser" (som vi skrev om på kultursidan i torsdags) som handlade om ängslighet, censur och en uppfostrande ton inom ny barnlitteratur.
Med sådant tänkande kommer barnlitteraturen att stendö.
Astrid Lindgren sa själv att hon "aldrig velat uppfostra nån unge". När hon fyllde 90 frågade jag om det där, och hon sa: "Det kanske är därför böckerna lever kvar."
Nu funderar Viveca Lärn (med bl a underbara "En ettas dagbok" och Eddie-böckerna) på att sluta skriva barnböcker.
Tack, alla överbeskyddande föräldrar med benen i kors och flytväst när det regnar lite mycket. För det är er bokbranschen lägger skulden på. Ni vill inte ha nåt farligt, inget magiskt ("för det finns ju inte i verkligheten"), heter det.
Jag som trodde att ni skulle göra uppror mot pekpinnarna på 1970-talet, då ni växte upp. Denna överängslighet (om det stämmer) förbryllar mig. Är det nåt i tiden, kontrollbehov och förnekelse av svårigheter och död?
Astrid Lindgren skydde allt pedagogiskt i barnböckerna och sa: "Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne".
? ? ?
Märkligt obemärkt: Linköpings stadsbiblioteks tioårsjubileum i tisdags. Kanske ett symptom på att det vackra och funktionella huset darrar av inre spänningar.
? ? ?
Anmärkningsvärt: Att Christian Gustavsson slår ut sittande kommunalrådet Paul Lindvall från förstaplatsen på moderaternas kommunlista. Kan det vara det första beviset för att sociala medier faktiskt spelat stor roll, Gustavsson är fullfjädrad bloggare och twittrare. C-politikern Gösta Gustavsson har en annan vink på sin blogg: "Är det den enorma maktkoncentrationen som han genomfört som inte accepteras av medlemmarna? Eller är det helt enkelt en strid mellan olika grupperingar inom moderatpartiet?".
ÅSA CHRISTOFFERSSON