Först något om ljuden i staden före industrialiseringen, enligt Peter Englund:
Kyrkklockorna vardet starkaste ljudet som endast kunde överröstas av kanonskott och åskdån. Höll ihop bygden, kallade till samling, överbringade budskap. Min egen svärmor, som var född 1906, mindes hela sitt liv hur de kom och hämtade kyrknyckeln i hennes barndomshem för att ringa i klockorna när första världskriget bröt ut.
Mänskliga röster. "Städerna i det gamla Europa var fulla av sång, prat, mummel, viskningar, skratt, skrän och rop", skriver Peter Englund. Få var läskunniga och alla nyheter och dekret skreks ut, även efterlysningar av bortsprungna barn, varningar för ficktjuvar och reklam.
Sång är värt en egen rubrik. Ingen radio, ingen Ipod, ingen mobil. Så människor gjorde livet och arbetet lite lättare genom att sjunga. Tillsammans.
Hovarskloppande mot kullersten används flitigt som tidsmarkör på film, och fanns också i verkligheten, men inte precis överallt. Bara de största gatorna var stensatta, övriga bestod av jord eller lervälling, påpekar Peter Englund.
***
Och nu då? Ja, kyrkklockorna dominerar ju inte, och heller inte kyrkan som institution. Det starkaste ljudet måste vara högtalardånet vid stora konserter.
Mänskliga röster? Jo, de är där, men egentligen bara på kvällarna, och då helst ljuvliga försommarkvällar som nu. Stora torget smällfullt, Ågatan, domkyrkoparken, överallt människor som SORLAR. Stanna och blunda, det låter varmt, vänligt, trevligt. Kanske nåt skratt, men väldigt sällan skrän och rop.
Om någon ropar är det en tydlig avvikelse. Det hör inte till normalt beteende. Annat som sagt förr, och på många andra platser på jorden. Men här ropar vi inte, i varje vall inte i nyktert tillstånd.
Och sång?Nej, tyvärr inte, bara vid studenten.
Trafik istället för hovar. Ja, såklart, men stadskärnan innanför lederna störs faktiskt inte mycket av trafikbuller. Tack, modern stadsplanering för det. Vanliga kvällar vid tio-elva är det så stilla att man lägger märke till en enskild bil som kör förbi nånstans.
Jag gissar att staden är mycket, mycket tystare nu än förr. Inga bullrande industrier, lite trafik (i city), inga skrik.
***
Men den stora skillnaden, på ett djupare plan, är att vi inte längre delar alla ljudupplevelser. Med lurar eller telefon i örat går var och en i sin egen bubbla, absorberad av sina samtal och upplevelser. Vi möts, men möts inte.
Exakt vad det betyder vet jag inte. Men det känns inte riktigt bra.
ÅSA CHRISTOFFERSSON
PS. Nytt stadsljud: Stanna och lyssna vid domkyrkan, hör du ett vinande högt däruppe så är det propellrarna som sitter på de förgyllda spirorna, för att hålla undan nedsmutsande fåglar.