Boken kom ut 1968 – då var Tove Jansson 44 år och sedan länge etablerad författare och illustratör och Mumin-böckerna redan översatta till en rad språk. "Bildhuggarens dotter" har kommit i nyutgåva i höst då det är 100 år sedan Tove Jansson föddes.
Här berättar hon i korta kapitel om barnets värld, det barn som är hon, dotter till skulptören Viktor Jansson och illustratören Signe Hammarsten-Jansson. De bor i pappans bohemiska ateljé med sovalkov i Helsingfors. Och på somrarna driver hon till synes fritt och ändlöst på mormors och morfars skärgårdsö.
– Boken är oerhört välskriven och intressant – på två plan, inledde Hans Lundgren.
– Dels skriver hon så att man upplever att det verkligen är ett barn som berättar. Dels är det spännande miljö. Tag bara det här konstnärshemmet, varmt, men med djur och andra konstigheter.
Barnet som berättar
Lotta Feldt fyllde i:
– Jag är väldigt fascinerad av just det, att det är barnet som berättar. Ett barn med väldigt mycket frihet, hon kan göra saker själv, länge. Men också ett ensamt barn. Jag tänkte på ”Mia Stenman”, Moa Martinsons alter ego som barn, tror att jag måste läsa om hennes barndomsskildringar nu.
Lovorden fortsatte med Lena Nordenjack:
– Språket är helt otroligt vackert. Jag älskar hittepåord och meningar som inte riktigt är rätta. Jag var inte bekant med Tove Jansson förut, hade inte ens läst Mumin, men nu blev jag så inspirerad att jag genast köpte ”Trollkarlens hatt”, som ju är en barnbok. Men lika vuxen som "Bildhuggarens dotter". Det är så fascinerande med henne, vad är vuxet, vad är barn.
– Jag tänker också på livet på barndomens sommarö, att hon har så mycket tid till att leka och skapa. Tid att frodas och blomstra. Jag tänker på barnen i dag och skolan – jag är ju lärare – där man skär ner på timmarna i estetiska ämnen. Och på lärarutbildningen är de borttagna!
En bok utan skam
Alla höll livfullt med om det galna i synen på estetiska ämnen som "onödiga". Magnus Bromö sa:
– Jag jobbar ju också i skolan, som skolbibliotekarie, och jag vill tipsa om ett väldigt känt TED-talk på nätet, "How schools kill creativity" med Ken Robinson. Se det!
Jakob Carlander, som nyligen recenserat Tove Janssons brev i Corren, bytte ämne och sa:
– Det finns ingen skam i boken, vare sig skam eller skamlöshet, alla är liksom inneslutna... det är välgörande att få läsa en sån bok. Man ser också spänningen mellan det skrämmande och det trygga, ta till exempel snöstormen där Tove befinner sig i ett främmande hus med sin mamma. Huset blir helt igensnöat, Tove är rädd, tills mamman säger "Ingen kan komma in mera och ingen kan komma ut!”.
– Hon kan beskriva en värld som är motsägelsefull men blir aldrig motsägelsefull själv. Hon är en sån helgjuten människa. Och det är spännande att se hur Muminböckerna glider in. "Trollkarlens hatt", "Farlig midsommar", "Trollvinter", "Sent i november", "Pappan och havet" - alla finns redan i ”Bildhuggarens dotter”.
Så barnsligt!
Magnus Bromö erkände att boken först var en besvikelse, till hans egen förvåning, och berättade om sin läsresa:
– Jag gick in med väldigt höga förväntningar. Den här boken är till och med huvudorsaken till att jag sökte till bokcirkeln. Så började jag läsa, och den infriade inte mina förväntningar alls. Visst, det är ett vitalt och spännande språk. Men jag började direkt störa mig på att det är så barnsligt. Sen såg jag att det är ju det som är så bra!
– Knausgård är en favorit för mig, han skriver ju också ingående om sin barndom, men har reflekterar efteråt, som vuxen, på sina pinsamheter och handlingar. Att hålla det här barnperspektivet som Tove Jansson gör, det är jätteskickligt.
– Men ändå är boken lite för episodisk för mig... Jag hoppade nästan över drömsekvenserna, men hm, nu efter dikussionen i bokcirkeln så ser jag på hela boken delvis med nya, mer positiva, ögon.
Bilden av pappan
Anna Molin var också lite kluven och tog fram kvällens vattendelare, nämligen bilden av pappan, bildhuggaren:
– Jag gillar vissa delar i boken jättemycket, dit hör barnperspektivet. Men jag blev lite upprörd av pappan. Han är där hela tiden men är inte närvarande. Och jag köper inte att det är på 1920-talet... Det är lite sorgligt, hon som är hans dotter får inte sitta bredvid i ateljén och pyssla, men det får den här märkliga kivnnan som kommer dit. Pappan är ouppnåelig, ett idolporträtt. Men hans apa Poppolino går före henne, hans dotter.
Men, sa Anna:
– Det är ändå en trygg uppväxt, det händer mycket, men det finns ingen oro i det. Det är ingen uppgörelse, utan hon är bara med och upplever.
Lotta:
– Ja, just det. Hon är med och upplever. Hon tar allt så självklart och det är så skönt.