Det är detektivarbete som ligger bakom boken. Anna Lindqvist, konstvetare och avdelningschef för samlingar och konservering på Östergötlands museum, har tillbringat de senaste somrarna med att leta fram de, i huvudsak, kvinnliga formgivare som skapade mönstren som prydde dukar, handdukar, löpare, julgransmattor och förkläden vid jularna på 50-, och 60-talet. Så mycket att gå på har det inte funnits, bara i undantagsfall är mönstren signerade.
– Det är just detektivarbetet som har varit drivkraften, en del av dem har varit otroligt svåra att hitta. Det är alltid Astrid Sampe och Viola Gråsten som lyfts fram när det handlar om formgivning av tryckta textilier, men det finns ju så många fler, säger Anna Lindqvist.
Hon har skrivit boken tillsammans med kollegan MarieOdenbring Widmark på Västarvet, som driver flera kulturhistoriska museer i Västsverige. De har peppat varandra och hjälpts åt att söka efter ledtrådar. Arbetet har tagit sammanlagt sex år.
– De vi sökt reda på har blivit jätteglada. Många av dem var välutbildade, jobbade med textilmönster i några år, men fick sedan sluta. Som frilansare var det svårt att få ekonomin att gå ihop, kanske fick de barn, säger Anna Lindqvist.
Länge fanns inget mönsterskydd, utan textilindustrin ändrade fritt i mönstren för att de skulle passa nya produkter. I regel såldes också formgivarnas original till tryckerierna för en engångssumma, royaltypengar var sällsynta. Och de formgivare som fick fast arbete inom industrin fick oftast nöja sig med att inte signera sina arbeten.
I skarp kontrast till de kärva arbetsvillkoren står de textilmönster som "Tryckt till jul" är full av. Här fylls sidorna av trinda tomtar, vita småstadsvintrar och julens alla symboler. Ibland med traditionell allmoge-känsla, ibland klädda i friare geometriska former. Den som är svag för nostalgi har mycket att hämta här.
En av tidens nymodigheter var "gångehandduk", en längre handduk som stoppades in i byxlinningen så att männen – tanken var att de skulle hjälpa till mer i köket nu – inte kladdade ner byxorna. Och när ingen man fanns i närheten kunde gångehandduken användas som bordduk.
– Det fanns många olika mönster, men jag vet inte riktigt hur den gick hem hos männen, säger Anna Lindqvist.
Genom sina efterforskningar har författarna fått fram anteckningar och gamla skisser, ofta bortglömda och vanvårdade, som hon nu hoppas ska tas om hand på något sätt. Textilmuseet i Borås och Designarkivet i Nybro, mitt i den gamla tekoindustrins hjärtland, är två möjliga alternativ.
– Vi hoppas att någon av dem har möjlighet att bevara det här materialet, säger Anna Lindqvist.