Den första målningen i utställning är "Ekängen" (1890) - en fantastisk målning. Skuggan av konstnären i målningens nederkant är en vacker detalj.
Det första man möts av är en allé av lågt hängande, skära tyger och en fräsch, daggstänkt doft. I högtalarna spelas mjukt Lars Winnerbäcks "Jag tror jag hittar hem". Kombinationen blir som en multisensorisk portal in i en annan värld – och man sveps med, bort från vardagen. Doften är där av en anledning – Östergötlands museum har samarbetat med den franska parfymören Emmanuel Martini för att skapa två olika dofter som varsamt följer med en under utställningen.
Att arbeta med flera sinnen är något som blivit populärt på museer de senaste åren och det generella mottagandet har varit lite splittrat. Vissa tycker att konsten ska tala för sig själv och att man gör intrång på konstnärens verk. Personligen tycker jag om det, jag tycker att det skapar en miljö som ger bättre förutsättningar att ta in konsten.
Den första målningen som möter en är en av utställningens höjdpunkter, målningen "Ekängen" från 1890 – ett vårlandskap från utkanten av Linköping. Här ser vi vitsippor, träd och skuggor. I målningens nederkant dyker ytterligare en skugga upp: det är Johan Krouthén själv i cylinderhatt. På något sätt summerar målningen utställningen – otrolig teknisk skicklighet, en liten skugga av Krouthén själv – i en målning som, om man läser titeln, föreställer en del av Linköping.
Som konstnär är Johan Krouthén lite svår. För när han var som allra bäst – under de formativa, realistiska åren innan 1900-talet, så var han fantastisk. Men det senare måleriet var väldigt ojämnt. Det är glättiga färger och eskapistiska motiv av gulliga barn och röda stugor. Han tog även många kommersiella jobb för att hålla uppe en hög levnadsstandard, men på bekostnad av kvaliteten. Ibland är det svårt att särskilja vissa av Krouthéns senare verk från en hötorgsmålare – tyvärr.
"Familjeporträtt Axel Rundström med familj" (1897) är ett exempel på Johan Krouthéns senare, sämre måleri.
Ännu ett exempel på Johan Krouthéns senare, sämre måleri.
Men för det mesta är verken otroliga. På utställningen blir man golvad av verk som "En sovande gosse, Skagen" (1883), "Trädgårdsinteriör" (1883) och "Sommarsiesta" (1884). I verk som dessa fångar han det vackra i livet utan att bli pekoral i vare sig motiv eller utformning.
"En sovande gosse, Skagen" (1883) är en höjdpunkt i Johan Krouthéns katalog och på utställningen. Målningen återfinns vanligtvis på Norrköpings konstmuseum.
"Sommarsiesta" (1885) har fått pryda utställningens hemsida och katalog.
"Trädgårdsinteriör" (1887-1888) föreställer läkarfamiljen Boman och deras trädgård i Linköping.
Jag hade önskat att utställningen hade haft en ännu tydligare lokal koppling. Visst, det är fint att få se hur Johan Krouthén utvecklas som konstnär och person i sin livstid, men personligen hade jag hellre sett att man kombinerat berättelsen om Krouthén med berättelsen om Linköping. I den fasta utställningen, som är på museets övervåning, har man vackert kombinerat Johan Krouthéns målning av Linköping sett från Tannefors slussar med vännen Didrik von Essens fotografi med samma motiv. Något liknande hade jag gärna sett mer av i "Ljus i verklighetens skugga" – både i miljöer och i porträtt.
Men i det stora hela är utställningen mycket välgjord och bildande. Det känns stort att, för första gången sedan 1993, få uppleva en så omfattande Johan Krouthén-utställning. Texterna, som följer flera av målningarna, är intressanta och förhöjer upplevelsen. Att utställningen dessutom aktiverar flera sinnen gör att jag säkerligen kommer att återvända hit flera gånger de närmaste månaderna.
Utställningen "Johan Krouthén – Ljus i verklighetens skugga" visas på Östergötlands museum mellan 14 juni och 5 oktober.