Sedan Henrik Schyfferts ”The 90’s” så har varenda någorlunda stor svensk ståuppare gjort sin egen föreställning i liknande stil – roligt och med en svart underton.
Måns Möller inleder ”Jävla pajas – det här skojar du inte bort” med att förklara att det här inte är en sådan kväll, utan att han är alldeles för vanlig och i för stor avsaknad av svärta.
Så, Måns inleder istället med att bara vara hejdlöst rolig. Han tar upp musikaler, barn, återvinning och en särdeles misslyckad hjälpsändning till Afrika, och får undan för undan igång den något torsdags-trögstartade publiken. När han kommer till hjälpsändningen så ekar skratten högt.
Halvvägs in i föreställningen sätter sig Måns Möller ned på en stol, belysningen dämpas och publiken tystnar.
Måns börjar prata om det för honom förmodligen oundvikliga – sin autistiske son. Och allt prat om att det inte skulle finnas något mörker i honom är som bortblåst.
Han använder dock bara ämnet som grundfåra och tar sig återigen ut i väldigt roliga utflykter om Facebook, korv och barnkalas och det skrattas återigen högljutt.
Det blir dock ytterligare en djupdykning ned i svärtan med publiken lyssnande knäpptyst. Måns kommenterar själv svårigheten att lyfta upp föreställningen igen efter det, men en bagatellartad landsorts-icke-nyhet blir vägen fram till en lyckad avslutning, där han knyter ihop det mörka och det ljusa som belönas med i stort sett stående ovationer. Måns Möller må vara vanlig, men han är definitivt mer än ovanligt rolig.