Martin Wilson har alltid fotograferat, men det var när han för fem år sedan köpte en digital systemkamera som det blev mer än en hobby. Lyckligtvis sammanföll det med bildandet av Gaphals, som snabbt blev Linköpings mest idoga konsertarrangör och skivbolag.
Redan på Gaphals första spelning var Martin Wilson där, eftersom han kände bandet Vinnarcirkeln. Däremot kände han ingen i Gaphals, men bilderna blev bra och sedan dess har han hängt i.
– Jag levererar bilder och de är glada för det. Det är inget formaliserat egentligen, säger han.
På väggarna i Passagen Lab hänger bilderna kronologiskt, från 2010 till nutid, med en stor bredd: internationella artister som Austin Lucas, nationella storheter som Thomas Stenström, och lokala artister som Järnet.
Martin Wilson pekar på bilder på banden Sol3 och Ghost.
– Det är kul med motsatsparen. Det här var Sol3:s första spelning, och så har jag fotat Ghost som är ett internationellt världsband.
Alla bilder är svartvita. Han vill behålla råheten, men jobbar ändå en del med dem i datorn.
– Jag kör utan blixt, för att försöka fånga rörelsen samtidigt som man ska se vad bilden föreställer. Det är lite balansgång, säger han.
Vad är typiskt Martin Wilsonskt, skulle du säga?
– Det är mycket svärta i bilderna. Jag är inte rädd för mycket kontraster och vill ha det svarta för att få ett rockigt intryck.
Han har även fotograferat för Klubb Din Mamma, som arrangerar konserter på Nationernas hus. Flera utställningar har det blivit också, dels på NH och The Crypt, men också på Länsmuseet för två år sedan.
Det senaste året har han gått en fotografutbildning och börjar nu våga kalla sig fotograf på riktigt, även om han fortfarande jobbar deltid som gymnasielärare. Mest av allt verkar han dock vara musikfan, även om han aldrig går på konsert utan kamera.
– Då tror jag att jag har tappat bort den ... Eller så står jag och tänker på bilder jag missar. Men det vanligaste är att man bara får fota de tre första låtarna. Det är bra, för då kan jag slappna av och njuta av musiken.
Nästa projekt är att ge ut en bok med sina bilder, även den i samarbete med Gaphals. Det blir skönt att slippa gallra så hårt som till en utställning, tycker han.
– En del lokala band har jag dåligt samvete för att jag valde bort.
En period forskade han i historia, men blev aldrig riktigt klar. Han ser dock ett släktskap med fotograferandet.
– Jag vill ha en kronologi i det jag skildrar, och fånga nutidshistoria.
Tycker dina elever att du är fräsig?
– Nej, de är inte så lättimponerade. De har ofta så usel musiksmak ... När man lyssnar på vad de spelar på studentflaken blir man gravt deprimerad. Och det är synd att inte fler är engagerade i den lokala musiken. När 30 000 ser Winnerbäck på Stångebro tycker man att några av dem kunde gå och se ett lokalt band också.