Fin sommar för konstpubliken

De östgötska konstinstitutionerna har nu öppnat sina utställningar för sommaren med ett brett utbud.

Såväl Östergötlands museum som Norrköpings konstmuseum visar verk ur sina magasinerade samlingar med särskilda teman: Porträtt och självporträtt på länsmuseet och Förnuft & känsla på konstmuseet, medan konsthallen Passagen visar en separat konstnär.

Om länsmuseet har tagit ett enkelt grepp genom att lyfta fram okända porträtt ur samlingarna och därigenom påminna oss om nästan bortglömda personer, så har Norrköpings konstmuseum försökt täcka de vidsträckta begreppen förnuft och känsla i konsten med verk ur sina magasinerade samlingar. Förnuft och känsla och aldrig förenas de två vill museet lilla utställningstext hävda, men det är väl snarare så att de inte isoleras helt och hållet, men att vissa perioder domineras av den ena strömningen och vissa av den andra. Men en och samma konstnär kan glida över i sitt konstnärskap från ett expressivt uttryckssätt till ett mer konstruktivt. Se på Ragnar Sandberg!

Kan museets magasinerade konst illustrera glidningarna i 1900-talskonsten? Först skall sägas att många av de verk som visas är av mycket hög klass och att det är viktigt att de kan visas för allmänheten.

Som betraktare saknar man på utställningen många av de mest utpräglade konstnärerna i respektive genre, exempelvis Kylberg och Rodhe, men paradoxalt nog finns de hängda i de permanenta samlingarna en trappa upp. Men i den nu visade samlingen finns verk som annars inte får plats som Marianne de Geer-Lindbergs "Jag tänker på mig själv", ett collage som täcker en hel utställningsvägg och Ulf Rollofs "Bälg X" , en installation från 1994.

Visst kan man med svepande drag säga att det tidiga 1900-talet var expressionistiskt och att postmodernismen i slutet på seklet var förnuftsbaserat men så enkelt är det inte. Torsten Renqvists överraskande färgstarka målning "Två cyklister" är en spirituell lek med avancerat formspråk och Vera Nilssons "Snickarmästaren" från 1923 har en kubistisk stramhet och förenkling, som stärker hennes känsla för mästaren. Det finns således mycket att upptäcka på utställningen eller kanske att nyupptäcka.

På Konsthallen Passagen i Linköping visas under sommaren en utställning av Meta Isaeus-Berlin, en av de många kvinnliga konstnärer, som under senare år tagit stor plats i det svenska konstlivet. Hennes stora målningar har en väldig kraft och är både lättidentifierade och svårfångade. Det är målningar med ett kvinnligt perspektiv och från en kvinnlig värld, där de mest vardaglig miljöer som ett kök förvandlas till en ström av färg, som dramatiskt fyller duken i eruptiva utbrott.

Det är ett måleri, som fyller varenda hörn av utställningsrummet med sina färgströmmar. Ögat får dock en vilopaus med en serie teckningar och porträtt.

Meta Isaeus-Berlins nyaste målning heter "Det blommande fruktträdet i grottan" och utgår från en teckning av Carl Fredrik Hill. Det är en målning med ett fruktträd mot grottans svarta bakgrund och som med en väldig kraft låter blomningen övergå till en rosa virvlande dans, till en fartfylld fest som är på väg att bli en tromb. Det till synes söta och vackra trädet förvandlas till fruktbarhetens urkraft, som avspeglar sig i vattenreflexer och även fortplantar sig till grottans yttre väggar.

Det är sådana förvandlingsnummer som är utmärkande för hennes måleri, egenartat och gåtfullt med avstamp i vardagen.

Målningen "Flytta hemifrån" är ett exempel på bilder som handlar om unga kvinnor. En ung kvinna står med sin handväska och med troskyldig min mitt i ett snårigt, bergigt och vilt landskap, där färgfältens konvulsioner blir hotfulla och får representera hela den okända framtiden. Vattenfallen strömmar och blir synonyma med ett expressionistiskt färgspråk.

Hennes måleri pendlar mellan dröm och myt och blir inte alltid så tydligt. Hon beskriver sitt måleri som ett tillstånd, ett rum som hon beträder varje dag och som hon längtar till . Men samtidigt är infallen viktiga och hennes målningar ger många möjligheter till tolkning och engagerar åtminstone mig, så att jag måste komma det riktigt gåtfulla på spåren. Meta Isaeus-Berlins utställning kräver stor plats i betraktarens sinne och man blir påtagligt påverkad.

Tre konstutställningar av stor potens på de östgötska arenorna. Det är bara att gratulera publiken.