Essä
Cormac McCarthys pjäs “The Sunset Limited” sattes upp och spelades i Chicago och New York 2006. Det är en dialog mellan två män, en svart och en vit, som talar ut efter en dramatisk händelse. Den svarte mannen hindrar i sista stund den vite mannen från att kasta sig framför Sunset Limited, tåget som går mellan New Orleans och Los Angeles.
Han tar med sig den skärrade vite mannen hem till sin lilla enkla lägenhet. Den svarte mannen är frälst kristen, men bär på en tung skuld, han har avtjänat ett långt fängelsestraff för mord och har lämnat ett liv av missbruk och våld bakom sig. Den vite mannen är en ateistisk professor, en deprimerad akademiker som inte längre ser någon mening med att leva, allt det han hållit högt och viktigt, litteraturen, konsten och musiken tycks inte betyda något för världen längre. Han orkar inte med att förgås tillsammans med den västerländska civilisationen. Han tycks inte förstå att tron är den kristna kulturen inre väsen, utan religionen förtvinar den.
De för ett samtal om mänskligt lidande och om Gud, den svarte mannen, som är väl medveten om livets oersättliga värde efter att en gång berövat en annan människa det, försöker övertyga den vite mannen om att han ska fortsätta orka leva och för allt han förmår älska världen och människorna.
“The Sunset Limited” filmatiserades för tv 2011, i rollerna ser vi inga mindre än Samuel L. Jackson och Tommy Lee Jones. Det är en oblodig historia för att vara McCarthy, men i allt det blod som flutit genom hans författarskap har det aldrig funnits någon sensation, endast tragedin i förlusten av mänskligt liv.
Pjäsen fångar kärnan i McCarthys berättande, kampen mellan evigt liv och evig död. Enligt honom själv är det också det enda som finns att skriva om, annars är det inte litteratur. På så vis avvisade han stora författare som Marcel Prousts och Henry James som oläsbara. Han valde därför att helt fjärma sig från den samtida litterära världen.
De åtminstone sista tio åren av sitt liv tillbringade han på Santa Fe Institute i New Mexico, ett tvärvetenskapligt centrum för studier av komplexa system, strukturer där myriader av enheter samverkar inom fysikaliska, teknologiska, biologiska och samhälleliga sammanhang.
Det var där den skygge författaren också syntes publikt för sista gången, på bara några år hade han förvandlats till en tunn spillra av den kraftkarl han en gång var. McCarthy är egentligen den perfekta vinnaren av Nobelpriset i litteratur, efter 60 års författande är det han lämnar efter sig endast tolv romaner och ett par pjäser.
Vid Santa Fe Institute skrev McCarthyr den vetenskapliga essän “The Kekulé Problem” (2017) som är något av en nyckel till hela hans författarskap. Han utforskar drömmen som en väg till vårt undermedvetna. Det är knappast någon psykoanalytisk analys han hänger sig åt, utifrån biologin och neurologin närmar han sig ämnet. McCarthy finner att det finns ett brott mellan vårt språk och de tankeprocesser som finns djupast inom oss, i själva verket är vi (och andra djur) en slags maskiner av kött och blod som styrs av ett inre datorprogram som endast i drömmens bilder är tillgängligt för oss, men som annars kan avläsas i våra handlingar.
Vårt språk är inte människans programspråk, det är en förhållningsvis sentida kulturprodukt som vuxit fram och spridit sig bland människorna över världen, de khoisanspråk med kännetecknande ”klickljud” talas i centrala och södra Afrika av människor som bedöms vara de genetiskt närmaste de första människorna. Språket är på så vis endast ett instrument som endast i tecken kan återge den inre och yttre verklighet som vi har ord för, det är i sig inte någon väg till ”sanningen”, utan endast en väg att närma sig den. Närmare verkligheten kommer vi paradoxalt nog i drömmen, i en egendomlig och svårtydd symbolvärld.
Drömmar har stor betydelse i McCarthys berättelser, de avtäcker svårtolkade bilder och skeenden med budskap från det inre. Som i romanen ”No Country for Old Men” (2005) där den åldrande sheriffen Ed Tom Bell en natt ser sig själv och sin gamla far rida genom ett ödsligt kallt landskap i vad som verkar vara uråldriga tider. Fadern bär en eld genom mörkret och Bell vet att han väntar där på honom, någonstans på andra sidan döden.
Det är tidigt 1980-tal och vi befinner oss i gränstrakterna mellan Texas och Mexiko. Bell ansvarar för ett country som blivit en genomfartsled för narkotika- och människohandel och med ett så hänsynslöst och grymt våld att han inte vet hur han ska bemöta det. Han funderar på hur de gamla sherifferna skulle ha hanterat det i hans ställe, de som inte ens bar revolver, men upprätthöll lag och ordning genom sin moraliska auktoritet och människokärlek.
Om Bell ska strida mot denna ondska måste han själv sätta sin själ på spel och bli en del av denna mörka värld. Han upplever att det gudsfruktande Amerika han som ung stred för mot nazisterna i Europa nu befinner sig i moraliskt förfall. Vietnam, studentprotesterna, Watergate och den eskalerande brottsligheten pekar mot ett land som blivit girigt och korrupt, fjärran från hoppet och äran. Han är rädd för vad som kommer, men vet att han omöjligt kan stoppa det.
Ödet spelar en viktig roll “No Country for Old Men” liksom i McCarthys andra berättelser, de präglas av en slags fatalism. Bell och de andra karaktärerna kämpar med en känsla av att deras självbestämmande inte räcker till, att världens gång är som den är. Samtidigt får vi aldrig något riktigt psykologiskt djup av McCarthy, hans karaktärer drivs av dolda motiv och vi får egentligen bara observera deras ord och handlingar.
Romanens titel kommer från W. B. Yeats dikt “Seglats till Byzantion” (1927) som just reflekterar över åldrandet, konsten och jakten på odödlighet. Det antika Byzantion (Konstantinopel) blir målet för ett andligt symboliskt sökande efter den plats där det religiösa, estetiska och praktiska livet förenas i evigheten. Bell väntar på att Gud ska visa sig för honom, men det händer aldrig.
Elden återkommer i McCarthys nästa roman, Pulitzerprisvinnaren ”Vägen” (2006). Vi får följa en far och en son som lever i den framtid Bell fruktar, en döende värld som befinner sig i en klimatkollaps där alla växter och djur försvinner. Mannen och pojken försöker leva på de konserver de hittar i gamla övergivna matbutiker och källarförråd, men många människor har nu börjat jaga, döda och äta andra människor, en vision värre än var zombieapokalyps.
Mannen är döende och talar med pojken om vikten att han fortsätter bära elden vidare, att han har en helig uppgift att utföra. Pojken är mer öppen och vill kunna lita på andra människor för att bilda nya gemenskaper, medan mannen är misstänksam mot alla främlingar och vill undvika dem eller skada dem innan de får en chans att angripa honom och pojken.
Den återkommande elden får sin tydligaste förklaring i ”Blodets meridian” (1985), McCarthys magnum opus som tog honom tio år att skriva. Romanen inleds med att den lutherske böhmiske 1600-talsmystikern Jacob Böhme citeras. Den djupsinnige skomakaren Böhme har kallats ”den förste tyske filosofen” och presenterar en tydligt mörk teologi där den fallna människan måste genomlida helvetet för att kunna återförenas med sin Skapare, som befinner sig i evigheten bortom tid och rum. Och världen är verkligen en helvetisk plats för Böhme, fullständigt kontaminerad av ondska och människan är fast i arvsynden och för dess våld och förstörelse vidare i generation efter generation. Det här är en del av kosmisk frälsningsplan, människans fall och kunskap om gott och ont var nödvändigt för att kunna återförenas med Gud i en ny medveten relation. Den fria viljan är vägen ur syndens fängelse, att medvetet och självständigt söka Hans nåd.
Böhme har dessutom en intressant tolkning av treenigheten, Fadern är ”elden” som föder sin son ”ljuset” (Kristus) och den Helige Ande är livets gudomliga princip som binder dem tre samman. Och inom var människa finns en andlig gnista av Faderns eld som längtar tillbaka till honom.
Elden och ljuset kan vi onekligen se ikläda sig olika roller genom McCarthys författarskap. I ”Blodets meridian” får vi följa den namnlöse ”grabben” och hans väg att bli ”mannen” i en mörk och vriden bildningsresa. Han är rena antitesen till den engelske romantiske poeten William Wordsworth bild av barnet som människans fader, en symbol för den gudomliga nåden och livets fortbestånd genom generationerna för redan vid födsel gror lusten efter huvudlöst våld inuti McCarthys “grabben”. Här befinner vi oss långt från den schweiziske upplysningsfilosofen och protoromantikern Jean-Jaques Rousseaus föreställning om “naturbarnet” som något gott som depraveras av civilisationen och kulturens utveckling, tvärtom är människan i hennes djupaste essens den grymmaste varelsen.
Han föds ute i Tennessees obygd 1833, samma natt som meteorskuren Leoniderna lyser upp himlen. Grabbens mor dör i samband med förlossningen och han växer upp i en avlägsen timmerstuga med sin far som aldrig någonsin nämner moderns namn. Familjen härstammar från skogshuggare, men fadern har varit lärare. Ändå lyckads han inte lära sin son att läsa och skriva och vid 14 års ålder rymmer denne hemifrån för att aldrig mer återvända.
Grabben färdas genom södra USA, en förljugen pastoral byggd på våld, förtryck och lidande. Han ser slavarnas fingrar som svarta spindelben bland den vita bomullen och han slåss in till döden med sjömännen i New Orleans hamn, en del från så fjärran delar av världen att de låter som tjattrande apor. Men när han ser ner i blodet som rinner längs rännstenen ser han hur hela mänskligheten flyter i det. Bakom hans ärrade ansikte kan man kan genom hans egendomligt oskyldiga ögon se ett svagt ljus lysa därinne.
Så småningom kommer han till Texas där han ansluter sig till krigsveteranen och skalpjägaren John Joel Glantons hårdhudade gäng. De har i efterdyningarna av mexikansk-amerikanska kriget blivit anlitade av lokala myndigheter att döda fientliga indianer i området, de får betalt per skalp de tar och givetvis urartar det hela i ett blodbad. Gänget börjar våldta och mörda alla de kommer åt för att få skalper, också oskyldiga kvinnor, gamla och barn, indianer som mexikaner och vita.
Glantons fruktade högre hand är den demoniske “domare” Holden. En jättelik blek man, helt hårlös ser han ut som ett gigantiskt spädbarn och äger en närmast övernaturlig närvaro. Holdens bildning och kunskaper är hisnande, han tycks veta allt om också det främmande landskap de färdas genom. Han är pedofil och extremt våldsam mot de små och svaga, men när det väl blir strid drar han sig gärna undan och försvinner. Holdens filosofi är krigets, enligt honom är det vår gud, våldet är människans kall och det väntade på henne i världen redan innan hon kom hit. De unga älskar kriget och de gamla älskar att se det krigiska i de unga. Erövring och förstörelse är vad som för mänskligheten framåt.
Holden kan betraktas som en slags arkont, ett demoniskt väsen som återfinns i en rad av antikens mysteriereligioner som håller människorna fångna i den fallna, onda, materiella och ofullständiga världen med sina lögner och illusioner. Grabben däremot bär från första stund en böhmisk eld inom sig, ett ljus som påminner om att han egentligen tillhör Gud, men är fången i en ärrad och av synd perverterad kropp.
Synden går djupt in i människan och genom historien. I början av romanen berättar McCarthy om att arkeologer i Etiopien funnit ett 300 000 år gammalt kranium (det visade sig sedan vara dubbelt så gammal) som är skalperat. Det rituella våldet är alltså inte ens unikt mänskligt utan utförs redan av den äldre arten homo heidelbergensis som använde sig av stenyxor för att skalpera. Heidelbergensis var en kulturvarelse som skapade konst genom att göra gravyrer i djurben och måla med ockra (precis som i senare grottmålningar) och begravde sina döda under ceremoniella former. Deras tunga och öron var också så utvecklade att forskarna tror att de talade ett människolikt språk.
McCarthy skriver i en typiskt amerikansk tradition, från Nathaniel Hawthorne och Herman Melville till William Faulkner, där det verkliga och mytiska smälter samman. Det har sina rötter i hur de puritanska nybyggarna tolkade den nya värld de utforskade genom Bibelns berättelser och liknelser. Deras personliga tro och rena mystik ligger kvar i det amerikanska samhällets genkod liksom den store kalvinistiske teologen Jonathan Edwards svavelosande predikningar och mörka människosyn.
McCarthy har slagit fast att det är omöjligt att berätta en unik historia, det är ett ”tragiskt faktum” att all litteratur bygger på sådant som redan har skrivits. I själva verket kan bara människors liv gestaltas på ett sätt, enligt samma tragiska formula som vi finner i Bibeln och Homeros epos. McCarthy konstaterar att världen endast är på ett vis, på ett vis och inget annat vis.
”Blodets meridian” bygger på den amerikanske soldaten, äventyraren och konstnären Samuel Chamberlains illustrerade självbiografi ”My Confession: Recollections of a Rogue” (1861) som skildrar hur han efter mexikansk-amerikanska kriget anslöt sig till den verklige Glantons gäng och red med honom. Chamberlain berättar också om Holden, en djävulskt karismatisk man som han hatar från första stund. Holden är en gigantisk karl som också i verkligheten var pedofil och barnamördare, en massivt bildad man med stora kunskaper i geologi, botanik och språk som dessutom spelade både harpa och gitarr. I McCarthys händer blir han också till en odödlig litterär gestalt, en lillebror till den lömske Jago i William Shakespeares ”Othello” (1603), Satan i John Miltons ”Det förlorade paradiset” (1557) och kapten Ahab i Melvilles ”Moby Dick” (1851).
McCarthy väver samman Chamberlains berättelse med världslitteraturen, från Homeros till Melville och referenserna duggar tätt, hänvisningar till Bibeln finns på var och en av de omkring 350 sidorna. Han vill övertyga vårt öra om att vi hör traditionens eko genom texten, att han med sin mörka bildungsberättelse “Blodets Meridian” skrivit den stora bok som omfattar allt vi vet om livet och världen och mycket riktig omnämns den nu ständigt som en av de stora amerikanska romanerna. McCarthys språk är arkaiskt, trots sin återhållsamhet med orden får han oss att uppleva en överväldigande storhet och tyngd. Det påminner om Gamla testamentets texter och bibelforskarna har just pekat ut McCarthy som den författare i modern tid som bäst återskapar den äldre hebreiskans poesi.
Det finns s något djupt spenglerskt över hans författarskap. Likt den tyske historikern och filosofen Oswald Spengler skildrar McCarthy rika mänskliga kulturer och civilisationer och hur dessa förgås, i regel av sin inneboende destruktivitet och tillkortakommanden. I “Blodets Meridian” färdas vi i ett historiskt, men likväl mytiskt landskap som påminner om världen i “Vägen”, en plats där vi finner rester av uråldriga främmande folk och möter dess arvtagare, en tillvaro där alla är i krig med alla.
Förändring, förfall och undergång är genomgående teman i hans författarskap. McCarthy flyttade när han var fyra år gammal med sin irländsk-katolska familj från rika Providence i Rhode Island till Knoxville i fattiga Tennesse. Hans far Charles Joseph McCarthy arbetade som advokat åt Tennesse Valley Authority, det federala bolag som inom ramen för Roosevelt enorma infrastruktursatsning New Deal byggde dammar i delstaten för att elektrifiera den och lyfta dess invånare ur den stora depressionens mörker.
McCarthy växte upp i ett av de fina hus som byggdes åt bolagets tjänstemän, runt omkring dem levde Tennesseborna ännu i enkla skjul med ett eller två rum. Det armod de lever i och hur radikalt New Deal omvandlade landskapet, både naturen och kulturen, är ett tema i hans första romaner.
McCarthy debuterade 32 år gammal med ”The Orchard Keeper” (1965) på legendariska Random House, den store förebilden Faulkners förlag. Romanen utspelar sig i ett isolerat bergssamhälle i Tennesse under mellankrigstiden. Här lever människorna under enkla förhållanden med att odla äpplen och bränna whiskey. Men deras tillvaro är hotad då federala myndigheter bestämt sig för att bygga en damm och översvämma hela dalen. De som gör motstånd neutraliseras av staten, de dödas eller spärras in på dårsjukhus.
McCarthys roman är biblisk till sitt väsen, det är en berättelse om förlorad oskuld, ett syndafall, den yttersta tiden och om relationen mellan fäder och söner. Det täta skogslandskapet skildras vackert och detaljerat av McCarthy som ett slags Eden och en värld i jungfrulig oskuld, men så hemsöks det av våld, död och förfall när den moderna civilisationen närmar sig oinbjuden. När den väl ryckt fram genom bergen är idyllen för evigt förlorad likt Eva och Adam kan de som en gång levde där aldrig få sitt paradis tillbaka.
Syndafallstemat återkommer i McCarthys andra roman “Mörkret utanför” (1968) som utspelar sig i Appalacherna någon gång i början av förra århundradet. Där lever syskonparet Culla och Rinthy Holme isolerade, skyddade från världen utanför likt Eva och Adam i Eden. Men så blir Rinthy gravid och när hon fött barnet och ligger sjuk och utslagen tar Culla med sig barnet och bär ut det i skogen för att det ska dö, men han säger sedan till sin syster att det dött av naturliga orsaker och att han har begravt det.
Culla kan inte uthärda sina brott utan överger Rinthy och beger sig ut på en vandring som en rotlös främling genom världen, likt Kain efter att han slagit ihjäl sin bror Abel möter Culla bara misstänksamhet och fientlighet var än han kommer. Rinthy inser att hennes bror har ljugit för henne och bestämmer sig i sin tur för att hitta sitt barn, en kringvandrade kittelflickare har nämligen hittat barnen och fört det till en amma i trakten. Till skillnad mot Culla möter Rinthy däremot vänlighet och kärlek var än hon vänder sig i världen utanför.
Romanens titel syftar på Jesus ord i Matteusevangeliet: “Men rikets egna barn ska kastas ut i mörkret utanför. Där ska de gråta och skära tänder…”.I “Mörkret utanför” har McCarthy övergivit det rika naturalistiska bildspråk med beskrivningar som gjorde debutromanen så poetiskt vacker. Han lämnar också det kronologiska berättandet och innesluter oss i den appalachiska bergskulturen. I stället utforskar han den hårda kalvinistiska doktrinen om synd och vedergällning som starkt präglar det amerikanska samhället och skapar en grym och dyster värld som omger den lilla isolerade tillvaron som syskonparet befinner sig i innan deras incestuösa relation får den att rämna.
Den avskyvärda synden har deformerat hela varat, från det fula nyfödda barnet själv till kittelfiddlaren som räddar det, en vanskapt säljare av pornografi. Brottslingen Culla förföljs dessutom av tre mordiska figurer som sprider död och lidande där de drar fram, en slags hämndänglar likt erinyerna i den grekiska mytologin som driver missdådare till vansinne.
Den dröm han får i början av romanen där en profet uppenbarar att frälsning och lycka ska komma, förverkligas aldrig. I stället tycks världen tom och meningslös och människors handlingar kan inte rädda dem från synden, hur moraliska de än är, enligt den kalvinistiska doktrinen om Guds nåd allena. Människornas öden är dessutom förutbestämda enligt den schweiziske reformerte teologen Jean Calvins lära om den dubbla predestinationen, Gud har redan från början bestämt vilka som ska komma till himlen och vilka som ska brinna i helvetet. De som är frälsta kommer att uppleva lycka redan i den här världen, medan de som är fördömda kommer att få genomlida ett helvete så väl på jorden och efter döden. Denna grymhet visar sig i ett avsnitt av romanen när en blind man vadar ner för att drunkna i ett kärr.
Kraften i McCarthys litterära virtuositet gör “Mörkret utanför” till en mytisk universell berättelse som är så märklig och främmande till den grad att den får oss att ifrågasätta vår egen verklighetsuppfattning.
Även hans tredje roman “Guds barn” (1973) utspelar sig i Appalacherna och bygger på en verklig berättelse om den utstötte seriemördaren Lester Ballard som härjar Tennesse på 1960-talet. Likt de tidigare berättelserna utforskar McCarthy vad extrem isolering gör med människor och bryter nu mot ännu fler litterära konventioner än tidigare när han blandar olika typer av genrer, allt från faktabeskrivningar till poetisk prosa och helt vardagligt berättande.
Efter att hans far tagit livet av sig blir den våldsamme Ballard vräkt från sin hem som blir sålt på auktion och han tvingas bo i en övergiven stuga och lever på att jaga ekorrar. Han smyger runt och spionerar på människorna i countyt Sevier och vartefter flyttas gränserna och den alltmer sinnessjuke Ballard börjar våldta och mörda människor och gömmer deras kroppar i en grotta.
McCarthy ställer oss en svår och viktig fråga med sin roman, är inte också en sådan som Ballard ett Guds barn? Han konstaterar att det finns människor av det slaget kring oss.
“Guds barn” följdes av manuset “The Garderner’s Son” som filmatiserades av Richard Pearse (sedan berömd för de prisade filmerna “Heartland” (1979) och “Country” (1984)).
“The Garderner’s Son” bygger på ett verkligt och märkligt mordfall i Graniteville i South Carolina 1876. När filmen tar sin början är patriarken och brukspatronen William Gregg döende. Hans relation med arbetarna har präglats av samförstånd och nära familjelika band. Men när han dör tar hans hänsynslösa son James över och börjar ge arbetare sparken utan att ta beakta till deras svåra livssituationer och hatet mot honom växer. I synnerhet hos Robert McEvoy, som mist ett av sina ben i en arbetsplatsolycka på bruket. William hade ett gott öga för Robert och han blir som en slags adopterad tvilling till James som utmanar honom om att bli ny patriark och arvtagare till James. Det är en berättelse som för tankarna till Bibelns brödrarivaliteter från Karin och Abel, Isak och Ismael, Jakob och Esau till Josef och hans bröder. Återigen förundras vi av Guds nåd, Herrens outgrundliga vägar.
McCarthys fjärde roman “Suttree” (1979) är hans mest självbiografiska och har jämförts med Mark Twains “Huckleberry Finns äventyr” (1884), James Joyces “Odysseus” (1922) liksom Faulkners och Flannery O´Connors sydstatsskildringar. Den speglar den djupa fattigdom den integritetsfulle McCarthy levde i, hemlös eller bosatt i skjul och billiga motellrum, ätande burkbönor och badande i floder.
Det tog honom 20 år att skriva berättelsen om Cornelius Suttree som på 1950-talet lämnar sitt välsituerade liv bakom sig för att bli en fattig, men fri fiskare på Tennessefloden. Under sina resor träffar han en uppsjö egendomliga karaktärer, groteska och utstötta, prostituerade, eremiter, missbrukare och häxor! En berättelse som både är McCarthys mest humoristiska, men också mest outhärdligt sorgliga.
Först fick “Blodets Meridian” ett svalt mottagande, men snart tog sig omdömet och i dag omnämns den bland de främsta amerikanska romanerna som skrivits. Den möjliggjorde genom att McCarthy, som då endast lästes av kritiker, litteraturälskare och forskare, tilldelades det då nyinrättade MacArthur Fellowship, det så kallade ”Genistipendiet”, på i dag motsvarande 16 miljoner kronor. Han behövde aldrig mer bekymra sig för pengar igen.
Framgångarna med ”Blodets meridian” ledde vidare mot vad som har blivit McCarthys mest älskade romaner i den så kallade “Gränstrilogin”, tre berättelser som skildrar livet i gränstrakterna mellan Texas och Mexiko under 1940- och 50-talet. Det var också med dem McCarthys böcker började sälja i stor skala, innan dess hade han totalt bara sålt 5 000 exemplar av sina dittills fem romaner.
”Gränstrilogin” skiljer sig från McCarthys tidigare verk på så vis att de har ett mycket starkare romantiskt stråk. Vi får möta unga män som växer upp till cowboys genom arbetet, äventyren och kärleken till hästarna, landet och människorna. Gränsövergången mellan Texas och Mexico fungerar också som en passage in i vuxenlivet, det är där på ”andra sidan” de möter de livsavgörande ögonblicken och lär sig om kärleken, döden och Gud. McCarthy börjar nu också skriva på två språk, dialogerna på spanska väljer han att inte översätta.
Han skildrar också en tid då ett gammalt sätt att leva försvinner från Texas, de sista riktiga cowboyerna ser städerna och oljefälten växa fram över de fälten där de en gång drev sin boskap. Den sista romanen heter “Städerna på slätten” (1998) och det är Houston och San Antonio som himmelska Jerusalem som titeln syftar på, utan en direkt referens till Sodom och Gomorra i Första Mosebok, de två städerna som dväljer i synd och ondska och som Gud låter dränka i svavel och eld, en bild för hur det moderna livet också förgiftat och förstört det paradisiska Texas.
McCarthy satte punkt för sitt författarskap med syskonromanerna “Passageraren” och “Stella Maris” som gavs ut samtidigt i slutet av förra året. De utspelar sig under 1970- och 80-talet handlar passande nog om ett par syskon, Bobby och Alicia Western som är barn till en vetenskapsman som arbetat under J. Robert Oppenheimer med att utveckla atombomben genom det berömda Manhattan Project.
Bobby är en bärgningsdykare verksam vid Mexikanska golfen och i södra USA. Han plågas av att bära arvsynden av hans pappas uppfinning, men också att han varit oförmögen att rädda sin psykiskt sjuka syster Alicia från att ta sitt liv. Hon var en matematikdoktorand som studerade för den berömde (verklige) tyske matematikern Alexander Grothendieck som genom sina upptäckter inom algebraisk geometri revolutionerade flera fält av matematiken under 1900-talet. Han drog sig undan vetenskapssamhället, men fortsatte att arbeta med matematiska problem kopplade till hans egen kristna övertygelse.
Bobby anlitas för att bärga lik från ett plan som kraschat i havet och han upptäcker att pilotens väska och svarta låda är borta. Några dagar senare blir han uppsökt av ett par federala agenter som förhör honom om vad han sett vid dykningen och han informeras om att en åttonde passagerare också saknas. Plötsligt blir Bobbys bankkonton spärrade och han beger sig ut på en resa genom Södern och diskuterar filosofiska och vetenskapliga frågor med människor han möter i jakt på sanningen och sig själv.
“Stella Maris” utspelar sig 15 år tidigare på mentalsjukhuset Black River Falls i Wisconsin, kallat “Stella Maris”, där Alicia genomgår en samtalsbehandling med psykiatrikern doktor Cohen och vi följa en lång pjäslik dialog utan miljö- eller scenbeskrivningar där de två diskuterar matematik, fysik, musik och filosofi samtidigt som Alicia kommer allt närmare självmordet.
De två romanerna utgör ett slags litterärt testamente över McCarthys författarskap, en rad motiv och karaktärer återkommer i nya former som referenser till det han tidigare skrivit. “Grabben” från “Blodets meridian” dyker upp som en drömgestalt eller ett fantasifoster, McCarthys gestaltning av hela mänskligheten, men nu bränd och deformerad av atombomben. Holden, arkonten, hemsöker också och Bobby och Alicia, är uppenbart Culla och Rinthy, Adam och Eva. Oppenheimer öppnar den slutliga förbjudna porten till kunskap när han ger människan förmågan att utplåna allt liv genom atombomben.
Stella Maris är en gammal medeltida benämning på Jungfru Maria som en “vägledande stjärna”, lik Polstjärnan för sjöfararna, leder hon oss genom livets stormiga mörka hav mot det klaraste av alla ljus, Morgonstjärnan, hennes son Jesus. I Böhmes teologi förstås Jungfru Maria som en förebildlig bild för oss alla, precis som för henne kan Kristus växa fram inom oss, som sann Gud och människa.