1. Illustration av Heliga Birgittas föräldragrav från Nordisk familjebok. 2. I sina uppenbarelser såg Heliga Birgitta en oxe och en åsna vid Jesubarnets krubba, en vision som sedan återspeglade sig i konsten, som i Hans Memlings målning från 1470. 3. Johannes Junges skulptur föreställande Heliga Birgitta från 1424.
Del 1
Birgitta Birgersdotter kände sig inte hemma i det landskap hon kom till när hon år 1315 som tolvåring flyttade till sin moster Katarina Bengtsdotter i Aspanäs vid Sommen.
I det Uppland hon tvingades lämna efter att hennes mor Ingeborg Bengtsdotter gått bort hade Birgitta, likt andra kvinnor av hennes börd, åtnjutit en helt annan frihet än i det patriarkala Östergötland. Om något år skulle hon också mot sin vilja giftas bort med den fem år äldre Ulf Gudmarsson. Även om Birgitta lyckades övertala honom till avhållsamhet ett par år efter vigseln kom hon inte att kunna förverkliga sin dröm om att förbli jungfru, och blev i stället åttabarnsmor.
Ulf Gudmarsson var riddare och så småningom lagman (högste domare) och paret bosatte sig på hans släktgods i Ulfåsa vid Boren. Hennes make styrde familjelivet med fast hand, men Birgittas fromhet kom att påverka honom. Tillsammans gjorde de pilgrimsresor till Trondheim och spanska Santiago de Compostela. När de återvände bosatte de sig i Alvastra kloster där Ulf gick bort 45 år gammal 1344.
För Birgitta innebar hans frånfälle en pånyttfödelse. Hon gav bort allt hon ägde till sina barn och de fattiga och gick helt upp i klosterlivets fromhet.
Redan som flicka fick Birgitta sina första uppenbarelser. I en syn blev hon krönt av självaste Jungfru Maria och i en annan fördes hon tillbaka till Golgata och såg Kristus pinas och korsfästas. Uppenbarelserna tilltog i medelåldern både i omfattning och styrka. Hon själv och andra blev övertygade om att hon var ”Guds språkrör”. Jungfru Maria, Kristus och Gud visade sig för Birgitta och talade till henne.
Birgitta tillhörde det övre politiska skiktet i dåtidens Sverige och i takt med att hennes berömmelse växte värvades hon till hovet som rådgivare åt kung Magnus Eriksson och drottning Blanka av Namur. Så småningom begav sig Birgitta till Rom och lyckades övertyga påven Urban V att återvända från Avignon (dit han flytt på grund av betydande politiska oroligheter på den italienska halvön) och kröna Karl IV till tysk-romersk kejsare 1355. Väl tillbaka godkände påven också Birgittas önskan om att bilda en egen nunneorden, Birgittinorden som etablerade sitt första kloster i 1386 i Vadstena med hennes dotter Katarina Ulfsdotter som abbedissa. I dag finns det ett 70-tal birgittinerkloster runt om i världen. Birgitta gick bort i Rom 1373 och det var dottern som såg till att hennes kvarlevor kom till Vadstena.
Karl IV och Urban V möttes i Rom 1355 på Heliga Birgittas inrådan. Porträtt av av okänd konstnär 1373 och Simone dei Crocifissi från 1375.
Birgitta skolades i teologi, filosofi och retorik av sin biktfader Mats Övidsson, känd som magister Mathias, i Linköping. Därav skrev hon också ner sina syner, varav 600 är samlade i verket ”Himmelska uppenbarelser” som trycktes 1492, det första svenska bidraget till världslitteraturen.
Som författare var Birgitta en betydande ordkonstnär, hon hämtade sina bilder och liknelser från det kvinnliga vardagslivet, på så vis blev Gud ”en god tvätterska”, människans formbara själ liknade hon vid en ost.
Hennes uppenbarelser är av olika slag, en del befallande och profetiska. Gud, Kristus eller Maria är påfallande konkreta kring hur de vill att människorna ska leva, ja, till och med hur specifika personer ska handla.
Birgitta var inte endast mystiker, utan också en politisk tänkare. Hennes samhällsprogram är tydligt ”feministiskt”. Hon vill enligt Guds vilja göra världen mer kvinnlig och i hennes texter lyfts som vi ser just kvinnors erfarenheter av tillvaron fram och hon försökte också mäkla fred för att få slut på hundraårskriget mellan England och Frankrike.
I den katolska världen var Birgitta alltjämt ett aktat namn efter reformationen, men bland protestanter gjordes hon till åtlöje i en misogyn tradition. ”Die tolle Birgit”, ”den galna Birgitta”, kallade Martin Luther henne för, humanisten och historikern Olaus Petri avfärdade henne som “dagdrömmare” och August Strindberg beskrev Birgitta i sitt drama ”Folkungasagan” (1889) som ”En härsklysten, äresjuk kvinna som medvetet strävade efter helgonskapet och makten över ”det andra könet”.
Litteraturforskarna Sven Stolpe och Eva Witt-Brattström har gjort mycket för att göra svenskarna medvetna om Heliga Birgittas storhet som författare.
Det är först under de senaste hundra åren, genom litteraturforskare som Sven Stolpe och Ebba-Witt Brattström, som hon återupptäckts i Sverige. Som författare ger hon oss en unik inblick i det inre och yttre livet bland östgötska kvinnor under medeltiden.