Karin Boyes klassiker "Kallocain" har givits ut på nytt av förlaget Bakhåll.
Böcker
Karin Boye
“Kallocain”
Bakhåll
Även om det hade skrivit dystra framtidsskildringar tidigare så öppnade britten Aldous Huxley upp de litterära finrummen för dystopin med sin roman “Du sköna nya värld” 1932. Han beröttade om ett framtida “fordistiskt” genomindustrialliserat samhälle baserat på tillväxt och effektivitet där barn designas i laboratorier och människor låter sig kontrolleras genom sin lättja och lust. En yttersta följd av den snabba modernisering som omgav honom.
Det är föga sannolikt att Karin Boye hade läst Huxley när hon skrev sin internationella klassiker “Kallocain” (1940), romanen som definitivt etablerade henne bland de främsta svenska författarna någonsin. Boye tycks inte ha plöjt science fiction över huvud taget, men hon var utan tvekan väl förtrogen med sin Franz Kafka. Likt den tjeckisk-österrikiske författaren gestaltade hon en Kafkaartad absurd värld av fullständigt och labyrintisk byråkrati där den enskilda människan ständigt är vilsen i de stora opersonliga förloppen.
”Kallocain” är helt klart skriven utifrån Boyes egna upplevelser, men där hennes diktsamlingar och tidigare romaner kretsat kring det mest privata valde hon nu att förlägga sin erfarenhet i en nattsvart profetia om 2000-talets tillvaro.
Gayklubben Eldorado i Berlin 1932.
Hennes antitotalitära berättelse byggde inte minst på att hon sett det totalitära samhället i vitögat. Som medlem i det socialistiska Clartéförbundet och anhängare av studentvänstern (socialist var Boye livet ut) hade hon besökt Stalins Ryssland och förskräckts av det kommunistiska samhällets brutalitet. Som olyckligt gift homosexuell kvinna hade hon i jakt på den stora kärleken i början av 30-talet begivit sig till den fria och toleranta Weimarrepublikens Berlin, med alla dess damklubbar för lesbiska, bara för att se hur raskt det bruna mörkret slöt sig kring de hämndlystna och förbittrade tyskarna. Psykoanalysen fascinerade också Boye, dess påstådda förmåga att befria människan från skadliga sexuella lidelser, men kanske ännu mer att skärskåda hennes innersta begär och drömmar.
Die freundin var en av de tidningar för lesbiska som gavs ut i Belin på 1920-talet.
I “Du sköna nya värld” är det den berusande lyckodrogen “soma” som håller människornas sinnen fångade, i “Kallocain” är det i stället sanningsserumet med samma namn som leder till den slutgiltiga och totala kontrollen av alla själar. Drogen har tagits fram av romanens huvudperson, kemisten Leo Kall. Med den kan han få människor att avslöja sina innersta tankar, den ultimata uppfinningen i ett samhälle där medborgarna redan kontrolleras genom hjärntvätt, propaganda och övervakning. Överallt finns det elektroniska polisöron som hör allt och varje hem har ett eget hembiträde som rapporterar till polisen om alla avvikande beteenden. När barnen är sju år gamla skiljs de från sina föräldrar och skickas till uppfostringsläger där de indoktrineras till “goda” och lojala medsoldater.
Karin Boye någon gång under 1930-talet.
Undermedvetet tycks den djupt svartsjuke Kalls personliga drivkraft bakom serumet vara att avslöja sin maka Lindas förmodade otrohet. Själv lever han likt alla andra människor nedslipad till ett perfekt kugghjul i samhällsmaskineriet och nedtvingad i en jättelika underjordiska industristäder. Men Kall är en kontrollerad vetenskapsman som vill ge efter för känslan. Han längtar efter något annat, något obestämt som kanske kan benämnas “frihet” eller “kärlek”, en frisk och levande tillvaro i det växande vilda. När Kall börjar undersöka sina medmänniskor med kallocainet inser han att de flesta av dem innerst inne bär på samma längtan som han själv. För den totalitära staten innebär sanningsdrogen snart en överdos av sanning, den ställs inför ett uppenbart faktum, ingen är egentligen lojal mot den eller önskar att leva efter dess rigida ordning.
I “Du sköna nya värld” finner sig människorna i den inrutade tillvaron därför att de är höga på att njuta och ha det bekvämt, i “Kallocain” har människor underkuvat sig makten därför att de vill ha den obesvärade trygghet som den militariserade polisstaten, det totala kontrollsamhället, medför.
“Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka…”
Visst är de vackra inledningsraderna till Boyes älskade dikt ”Ja visst gör det ont” (1935) litet nötta och slitna, men de koncentrerar också den djupare insikten om tillvaron som hela hennes författarskap förmedlar. För även om hon var en ateistisk vänsterfeminist så knöt Boye både poesi och prosa an till en andlig organisk tradition som växte fram ur den tyska romantiken. Likt hennes älskade filosofiprofessor Axel Hägerström i Uppsala omvandlar hon en slags religiös och mystisk idealism till en absolut närvaro i den dynamiska och föränderliga kroppsliga tillvaron. Det är det oförutsett levande och växande i friheten och kärleken som för oss framåt, den böljande känslan, som växer och bryter fram genom sprickorna i de kallt rationella och industrialiserade samhällenas kliniskt rena effektivitet och kontroll.
Redan som tonåring skildrade Karin Boye sitt utanförskap och sina dolda drivkrafter i teckningar som denna.
Året efter att “Kallocain” gavs ut tog Boye sitt liv endast 41 år gammal. Sju år senare gav engelsmannen George Orwells mer namnkunniga dystopi “1984” ut som på många vis påminner om svenskans mästerverk. Om Huxley fångade de totalitära tendenserna i det västerländska välfärdssamhället beskrev Orwell auktoritära stater som dagens Kina eller Nordkorea. Boye fångade en annan påtaglig utveckling i vårt samhälle, den innersta hemlighetens utfläkande, privatlivets upphörande och den elektroniska övervakningens ständiga närvaro, också i vår del av världen med vårt eget mer eller mindre medvetna medgivande. Framför allt en ensam och kärlekslös tillvaro full av misstro och bitterhet.
Sedan ”Kallocain” gavs ut för 82 år sedan har den översatts till 15 olika språk, kommit i ett antal svenska nyutgåvor och dessutom filmatiserats som tv-serie i Hans Abramsons regi 1981 med Sven Wollter i rollen som Kall och Helena Brodin som Linda.
”Kallocain” är en fantastisk roman om friheten och kärleken, en berättelse som bara fortsätter att växa. Att leva är att älska och att lida.