Horace Engdahl tillsammans med favoriten Elfriede Jelinek 2004.
EssÀ
NĂ€r Elfriede Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur 2004 bestĂ€mde sig akademiledamoten Knut Ahnlund för att lĂ€mna De Adertons krets i protest. Han hĂ€vdade att valet av Jelinek hade âödelagt utmĂ€rkelsens vĂ€rde för överskĂ„dlig framtidâ. Enligt den dĂ„ 71-Ă„rige litteraturvetaren och författaren saknade Jelineks författarskap idĂ©er och visioner och han fann hennes verk vara rent pornografiska.
Det som utspelade sig för öppen ridĂ„ var det avgörande slaget mellan Ahnlund och den 25 Ă„r yngre kollegan Horace Engdahl, vars favoritkandidat till Nobelpriset var just Jelinek, en författarinna denne hade följt "under en lĂ€ngre tidâ. De drabbade samman nĂ€r Engdahl tilltrĂ€dde som Svenska Akademiens stĂ€ndige sekreterare 1999. Ahnlund kritiserade öppet Engdahl i olika sammanhang. Det handlade om synen pĂ„ litteratur, ett krig mellan tvĂ„ generationer litteraturkĂ€nnare. Ahnlund tillhörde ett modernistiskt garde som just satte de stora idĂ©erna och det visionĂ€ra frĂ€mst, Engdahl kom frĂ„n en postmodernistisk skara som snarare omfamnade det cyniska och desillusionerade, att just bryta ner och genomskĂ„da dylika litterĂ€ra projektens inre motsĂ€gelser, dubbelmoral och ideologiskt blinda flĂ€ckar.
Knut Ahnlund 2001.
Horace Engdahl som nytilltrÀd stÀndig sekreterare i Svenska Akademien 1999.
I efterhand Ă€r det tydligt att Ahnlund inte förstod Jelinek. Visst har hon sjĂ€lv medgivit att hon skrivit rent (vĂ„lds)pornografiskt, men det som en del i hennes feministiska projekt att blottlĂ€gga patriarkatets förtryck i det moderna samhĂ€llet. Jelinek engagerade sig i en kvinnokampsstrĂ€van att Ă„terta de mer konservativa och Ă„terhĂ„llsamma tryckfrihetslagar i hemlandet som fram till 70-talet förbjöd pornografi. Som engagerad i Ăsterrikes kommunistiska parti sĂ„g hon porren endast som ytterligare ett sĂ€tt för kapitalisterna att exploatera mĂ€nniskan, att Ă€ven göra sexualiteten till en handelsvara.
Thomas Bernhard.
Vid sidan av Thomas Bernhard och Peter Handke tillhör Jelinek den generation österrikiska författare som samlat en sĂ€rskild kraft i att göra upp med landets nazistiska förflutna och dess oerhörda samarbetsvillighet under Anschluss. I det konservativa och katolska Ăsterrike har de bruna Ă„ren sopats under mattan och lagt sig som en rutten undervegetation. Jelinek och de andra har likt nekrofila arkeologer grĂ€vt fram bevisen ur den blodbruna kulturmyllan och plockat fram skeletten ur garderoben för allmĂ€n beskĂ„dan i offentlighetens ljus. PĂ„ sĂ„ vis har österrikarna stĂ€ndigt pĂ„mints det egna hyckleriet och den obetalbara skulden.
Peter Handke i samband med att han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2019.
Jelinek skÀrskÄdar hur den numera ihÄligt traditionella katolska österrikiska kulturen kontamineras med den moderna groteska kommersialism som prÀglar varje skidort. Framför allt blottlÀgger hon hur en Älderdomlig kvinnosyn gifter sig med sexuell exploatering i ett oheligt Àktenskap. Hennes uppgörelser med ett förljuget samhÀlle har bara hÄrdnat i takt med det av nazister och SS-mÀn grundade högerpopulistiska Frihetspartiet skördat politiska framgÄngar i landet.
Nobelpristagarna Handke och Jelinek har kritiserats för deras âfascistiska tendenserâ och omĂ€nsklig kyla, ett missförstĂ„nd som hĂ€rrör ur att de bĂ„da sökt efter sprĂ„k och tankar som rör sig bortom schablonen och det invanda. Deras kritik öppnar upp svindlande avgrundsdjup inom oss som de flest inte mĂ€ktar med att se ner i. I Jelineks fall tar det sig uttryck i ett radikalt berĂ€ttande som sprĂ€nger normen, framför allt efter att hon upptĂ€ckte realsocialismens katastrof pĂ„ andra sidan JĂ€rnridĂ„n och insĂ„g att ocksĂ„ den vĂ€sterlĂ€ndska vĂ€nstern förlorat sin moraliska auktoritet.
Elfriede Jelinek i samband med att hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 2004.
Underbarnet Jelinek debuterade som poet endast 21 Ă„r gammal med diktsamlingen âLisas skuggorâ 1967 och blev omgĂ„ende uppmĂ€rksammad och prisad i hemlandet. Men det var först med den delvis sjĂ€lvbiografiska romanen âPianolĂ€rarinnanâ (1983) som hon fick vĂ€rldens ögon pĂ„ sig.
Vi fÄr möta Erika Kohut, en begÄvad pianolÀrarinna vid musikkonservatoriet i Wien. Hon nÀrmar sig 40-strecket, karriÀren som konsertpianist tog aldrig fart och hon har inte lÀrt sig att leva pÄ riktigt.
Erika bor i en förfallen hyresrĂ€tt tillsammans med sin gamla mor vars sĂ€ng hon ocksĂ„ delar efter att fadern för gott har lagts in pĂ„ psyket. Medan modern ligger hemma och glor pĂ„ âdumburkenâ hela dagarna, Ă€r det Erikas uppgift att försörja dem och försöka spara ihop pengar till en bostadsrĂ€tt. Men hon Ă€r en obotlig âshopoholicâ som stĂ€ndigt köper fina klĂ€nningar som bara blir hĂ€ngande i garderoben.
Erika Ă€r en brutal kvinna, en tryckkokare fylld av aggressivitet som pyser ut lite Ă„nga dĂ„ och dĂ„ nĂ€r hon gör sig sjĂ€lv eller andra illa. Hon Ă€r dessutom en âvoyeurâ och besöker i hemlighet Wiens porrklubbar.
Genom hennes minnen fÄr vi ta del av en strÀng uppvÀxt av kontroll och krav. Erikas lÀngtan efter vÀnskap och kÀrlek, kamrater och pojkar, trycks ner av modern som tvingar henne att konstant spela piano övertygad om att dottern Àr ett musikaliskt geni.
Isabelle Huppert spelar Erika Kohut och Benoßt Magimel i rollen som Walter Klemmel i Michael Hanekes film "Pianisten" (2001) efter Nobelpristagaren Elfriede Jelineks genombrottsroman "PianolÀrarinnan" frÄn 1983.
En dag börjar den unga ingenjörsstudenten Walter Klemmer ta lektioner för Erika. Han Ă€r snygg, men inte överdrivet intelligent eller sĂ€rskilt talangfull. ĂndĂ„ förĂ€lskar sig Erika i honom, för i kĂ€rleken ser hon en möjlighet till uppror och att bli kvitt sin mor. Fast Erikas kĂ€rlek Ă€r rubbad och hon inleder ett sadomasochistiskt förhĂ„llande med pojken som gĂ„r ut pĂ„ att han mĂ„ste göra allt hon ber honom om. Men nĂ€r romansen med lĂ€rarinnan och den sexuella leken övergĂ„r till kvĂ€vande allvar för Klemmer tar sig dramat en vĂ„ldsam riktning med en kraft som vi bara kĂ€nner igen frĂ„n de grekiska tragediernaâŠ
âPianolĂ€rarinnanâ Ă€r tydligt inspirerad av Jelineks eget liv. Hennes far var en tjeckisk-judisk kemist med arbetarbakgrund som till skillnad frĂ„n sin familj och sina vĂ€nner lyckades undkomma Förintelsen dĂ€rför att hans kunskaper var ovĂ€rderliga för den nazistiska industriproduktionen, en skuld som till slut kom att göra honom svĂ„rt psykiskt sjukt. Jelineks mor kom frĂ„n ett österrikiskt borgerligt hem och hon arbetade som personalchef.
Relationen mellan modern och Jelinek pĂ„minner intet sĂ„ litet om den mellan Erika och hennes mor i romanen. Jelineks mor var övertygad om att dottern var en ny Mozart, âein wunderkindâ, och satte den lilla flickan i en katolsk klosterskola dĂ€r hon drillades i piano, orgel, gitarr och fiol. Sedan tog Jelinek examen som organist vid det prestigefyllda musikkonservatoriet i Wien och fortsatte akademiska studier i konsthistoria och teatervetenskap vid universitetet. Men faderns eskalerande psykiska ohĂ€lsa och moderns krav blev för mycket för henne. Jelinek rycktes med i 60-talets studentrevolt och litteraturen blev hennes kall.
Men hon har aldrig övergivit musiken, nÄgot som syns i romanerna. SprÄket flödar fram i rytmer, toner och pauser, i oÀndliga harmonier, nÄgot som gör hennes grymma berÀttelser sÄ motsÀgelsefullt njutbara. Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv Àr det viktigt att förstÄ att en postmodernist som Jelineks ambition inte varit Àr att konstruera verkligheter, utan snarare visa oss hela vÀrlden som den Àr utan att lÄta ideologin och förstÄndet begrÀnsa den. Hon bÀnder upp gliporna och trÀnger in i sprickorna för att se vad som gömmer sig bakom bilden av verkligheten. Jelinek skyggar inte för nÄgot, hennes berÀttelser blir till allomfattande symfonier som binder samman vÄr kulturs olika sprÄknivÄer, ljud och bilder, frÄn pornografins, reklamens och kiosklitteraturens förrÄande och banaliserande klichéer till filosofiska klassiker och skönandarnas himmelska toner i den tyska konstmusiken.
âPianolĂ€rarinnanâ kan dĂ€rför lĂ€sas som en musikteoretisk essĂ€, bĂ„de i tema och komposition. Erika förklarar för Klemmer att han likt hon sjĂ€lv behöver glömma sitt katolska arv för att över huvud taget kunna framföra Johann Sebastian Bachs musik, att denne skrev sina stycken utifrĂ„n en nordeuropeisk och protestantisk mentalitet och att man mĂ„ste lĂ€ra sig tĂ€nka och kĂ€nna dĂ€refter. LikasĂ„ mĂ„ste man inta alkoholistens, den fattiges och psykiskt sjukes sinnesstĂ€mning för att kunna spela Franz Schuberts verk, deliriets darrande dödsĂ„ngest ska ljuda nĂ€r pianistens fingrar slĂ„r an de vita och svarta tangenterna.
1. "Elektra vid Agamemnons grav", mÄning av Frederic Leighton frÄn 1869. 2. Meda med sina döda barn, mÄlning av Germån Hernåndez Amores frÄn 1887. 3. "Odipus och sfinxen", mÄlning av Gustave Moreau frÄn 1864.
âPianolĂ€rarinnanâ Ă€r en moralisk satir av dess samtids Ăsterrike och det undgĂ„r ingen att hela upplĂ€gget med den förbjudna lĂ€rarinnan och elev-relationen Ă€r som hĂ€mtat frĂ„n en erotisk novell eller porrfilm. Genialt leker Jelinek med den inhemska psykoanalytiska traditionen, frĂ„n Sigmund Freud och framĂ„t, med dess fĂ€bless för grekiska dramer och fenomen som Oidipus- och Elektrakomplex, det perverterade begĂ€ret efter att fĂ„ sexuellt förenas med den ena förĂ€ldern och svartsjukt döda den andra. Inte minst gör Jelinek retfullt vasst upp med 70- och 80-talets feministiska idealisering av moder-dotter-relationen, ingen skonas för hennes nattsvarta ironi.
Ăven om âPianolĂ€rarinnanâ Ă€r en narrspegel riktad mot samtiden, Ă€r den sĂ„ chockerande i sin nakenhet att den fortsatt att fascinera. NĂ€r Ăsterrikes store filmskapare Michael Haneke filmatiserade romanen som âPianistenâ (2001) blev den omedelbart en prisad modern klassiker. I samma generation och med samma konstnĂ€rliga Ă€rende som Jelinek skapade han en film dĂ€r vi fĂ„r se Isabelle Huppert (Erika), Annie Girardot (modern) och BenoĂźt Magimel (Klemmel) i ett triangeldrama av ett sĂ„ Ă„ngestladdat slag vi inte sett pĂ„ vita duken vare sig förr eller senare.
Jelinek har fortsatt att skriva sina mörka och vridna âmoraliteterâ av det dramatiska grekiska slaget. Romanen âLustâ (1989) Ă€r berĂ€ttelsen om hemmafrun Gerti som dagligen utsĂ€tts för sexuella övergrepp av sin sjukligt perverse make Hermann, en pappersbruksdirektör med aktad stĂ€llning i samhĂ€llet. Gerti söker i stĂ€llet kĂ€rlek och bekrĂ€ftelse hos Michael, en ung och sjĂ€lvupptagen student med politiska ambitioner, som hon trĂ€ffar vid en nĂ€rliggande skidanlĂ€ggning. Men han avvisar Gerti och förnedrar henne offentligt dĂ„ hon inte kan ge honom det som unga kvinnor kan. Förkrossad, desillusionerad och âförbrukadâ bestĂ€mmer Gerti likt Euripides Medea sig för att drĂ€nka sin son för att hĂ€mnas pĂ„ sin man.
I romanen âGlupskâ (2000) fĂ„ngar hon den latenta fascismen i det österrikiska samhĂ€llet. Romanen kretsar kring hur en gendarm, en polisman, utnyttjar sin uniform, auktoritet och stĂ€llning för att erövra kvinnor medan hans hustru sitter hemma i ensamhet. Han gĂ„r allt lĂ€ngre i sexuella girighet och perversioner och förför till slut en 15-Ă„rig flicka. NĂ€r hon hotar med att avslöja honom dödar han henne och dumpar kroppen i en sjö.
âGlupskâ Ă€r verkligen en mĂ€ktig historia för den kĂ€nslige, den omsluter en i ett sprĂ„kligt tĂ€tt klaustrofobiframkallande mörkt rum, ljuset kan inte trĂ€nga in och aldrig finns det plats för ett avslappnat leende. FrĂ„gan vi stĂ€lls inför Ă€r hĂ€r om Jelineks romankonst kan överleva i en tid dĂ„ publiken fĂ„tt en hopplöst banaliserad smak, stĂ€ndigt pĂ„ flykt frĂ„n verkligheten i feel good-böckernas och fantasivĂ€rldarnas riken. Det sprakar om Jelineks prosa nĂ€r hon visar oss vilka kvinnor egentligen Ă€r, inte vilka de förestĂ€ller sig eller lĂ„tsas vara. Nej, det finns inga genuskonstruktioner, endast riktiga kön som Ă€r pĂ„ ett visst vis och inte nĂ„got annat.
Jelinek intar hÀr helt tydligt rollen som kallhamrad vetenskapsman, med litteraturen som metod och sprÄket som instrument dissekerar hon kliniskt den genomruttna samhÀllskroppen. Endast den med rent samvete kan uthÀrda att lÀsa hennes brutala sÀtt att karva fram det förljugna, hycklande och stinkande depraverade. Jelinek Àr Äklagaren som utan nÄd lÀgger fram den övervÀldigande bevisningen om en skuld och synd som trÀnger djupt ner i rötterna av hela vÄr civilisation.
Josef Fritzl höll halva sin familj fÄngna i sin kÀllare och andra halvan fick leva ett vanlig liv med honom uppe i huset. Fallet vÀckte uppmÀrksamhet vÀrlden över nÀr det uppdagades 2008.
âGlupskâ har jĂ€mförts med klassiska österrikiska verk som Robert Musils âMannen utan egenskaperâ (1933) och Georg BĂŒchners âWoyzeckâ (1837), som pĂ„ samma vis tecknat den moderna mĂ€nniskans sjĂ€lsliga portrĂ€tt, helt tom och rotlös, utmĂ€rkt boskap för valfritt totalitĂ€rt system. Jelinek för oss med neri ett bottenlöst mörker utan att ge oss smĂ€rtlindring eller att trötta ut oss med Ă€ckliga detaljer. Visst Ă€r det en skruvad historia, men en vacker sĂ„dan och inte vĂ€rre Ă€n verkligheten, vi behöver bara pĂ„minna oss om Josef Fritzls bisarra kĂ€llare. Som att spela pĂ„ pianots tangenter leker Jelinek fram melodier som för oss fram och tillbaka i texten, full av litterĂ€ra referenser och associationer, stĂ€mmor och harmonier.