Horace Engdahl tillsammans med favoriten Elfriede Jelinek 2004.
Essä
När Elfriede Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur 2004 bestämde sig akademiledamoten Knut Ahnlund för att lämna De Adertons krets i protest. Han hävdade att valet av Jelinek hade ”ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid”. Enligt den då 71-årige litteraturvetaren och författaren saknade Jelineks författarskap idéer och visioner och han fann hennes verk vara rent pornografiska.
Det som utspelade sig för öppen ridå var det avgörande slaget mellan Ahnlund och den 25 år yngre kollegan Horace Engdahl, vars favoritkandidat till Nobelpriset var just Jelinek, en författarinna denne hade följt "under en längre tid”. De drabbade samman när Engdahl tillträdde som Svenska Akademiens ständige sekreterare 1999. Ahnlund kritiserade öppet Engdahl i olika sammanhang. Det handlade om synen på litteratur, ett krig mellan två generationer litteraturkännare. Ahnlund tillhörde ett modernistiskt garde som just satte de stora idéerna och det visionära främst, Engdahl kom från en postmodernistisk skara som snarare omfamnade det cyniska och desillusionerade, att just bryta ner och genomskåda dylika litterära projektens inre motsägelser, dubbelmoral och ideologiskt blinda fläckar.
Knut Ahnlund 2001.
Horace Engdahl som nytillträd ständig sekreterare i Svenska Akademien 1999.
I efterhand är det tydligt att Ahnlund inte förstod Jelinek. Visst har hon själv medgivit att hon skrivit rent (vålds)pornografiskt, men det som en del i hennes feministiska projekt att blottlägga patriarkatets förtryck i det moderna samhället. Jelinek engagerade sig i en kvinnokampssträvan att återta de mer konservativa och återhållsamma tryckfrihetslagar i hemlandet som fram till 70-talet förbjöd pornografi. Som engagerad i Österrikes kommunistiska parti såg hon porren endast som ytterligare ett sätt för kapitalisterna att exploatera människan, att även göra sexualiteten till en handelsvara.
Thomas Bernhard.
Vid sidan av Thomas Bernhard och Peter Handke tillhör Jelinek den generation österrikiska författare som samlat en särskild kraft i att göra upp med landets nazistiska förflutna och dess oerhörda samarbetsvillighet under Anschluss. I det konservativa och katolska Österrike har de bruna åren sopats under mattan och lagt sig som en rutten undervegetation. Jelinek och de andra har likt nekrofila arkeologer grävt fram bevisen ur den blodbruna kulturmyllan och plockat fram skeletten ur garderoben för allmän beskådan i offentlighetens ljus. På så vis har österrikarna ständigt påmints det egna hyckleriet och den obetalbara skulden.
Peter Handke i samband med att han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2019.
Jelinek skärskådar hur den numera ihåligt traditionella katolska österrikiska kulturen kontamineras med den moderna groteska kommersialism som präglar varje skidort. Framför allt blottlägger hon hur en ålderdomlig kvinnosyn gifter sig med sexuell exploatering i ett oheligt äktenskap. Hennes uppgörelser med ett förljuget samhälle har bara hårdnat i takt med det av nazister och SS-män grundade högerpopulistiska Frihetspartiet skördat politiska framgångar i landet.
Nobelpristagarna Handke och Jelinek har kritiserats för deras ”fascistiska tendenser” och omänsklig kyla, ett missförstånd som härrör ur att de båda sökt efter språk och tankar som rör sig bortom schablonen och det invanda. Deras kritik öppnar upp svindlande avgrundsdjup inom oss som de flest inte mäktar med att se ner i. I Jelineks fall tar det sig uttryck i ett radikalt berättande som spränger normen, framför allt efter att hon upptäckte realsocialismens katastrof på andra sidan Järnridån och insåg att också den västerländska vänstern förlorat sin moraliska auktoritet.
Elfriede Jelinek i samband med att hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 2004.
Underbarnet Jelinek debuterade som poet endast 21 år gammal med diktsamlingen ”Lisas skuggor” 1967 och blev omgående uppmärksammad och prisad i hemlandet. Men det var först med den delvis självbiografiska romanen ”Pianolärarinnan” (1983) som hon fick världens ögon på sig.
Vi får möta Erika Kohut, en begåvad pianolärarinna vid musikkonservatoriet i Wien. Hon närmar sig 40-strecket, karriären som konsertpianist tog aldrig fart och hon har inte lärt sig att leva på riktigt.
Erika bor i en förfallen hyresrätt tillsammans med sin gamla mor vars säng hon också delar efter att fadern för gott har lagts in på psyket. Medan modern ligger hemma och glor på ”dumburken” hela dagarna, är det Erikas uppgift att försörja dem och försöka spara ihop pengar till en bostadsrätt. Men hon är en obotlig “shopoholic” som ständigt köper fina klänningar som bara blir hängande i garderoben.
Erika är en brutal kvinna, en tryckkokare fylld av aggressivitet som pyser ut lite ånga då och då när hon gör sig själv eller andra illa. Hon är dessutom en “voyeur” och besöker i hemlighet Wiens porrklubbar.
Genom hennes minnen får vi ta del av en sträng uppväxt av kontroll och krav. Erikas längtan efter vänskap och kärlek, kamrater och pojkar, trycks ner av modern som tvingar henne att konstant spela piano övertygad om att dottern är ett musikaliskt geni.
Isabelle Huppert spelar Erika Kohut och Benoît Magimel i rollen som Walter Klemmel i Michael Hanekes film "Pianisten" (2001) efter Nobelpristagaren Elfriede Jelineks genombrottsroman "Pianolärarinnan" från 1983.
En dag börjar den unga ingenjörsstudenten Walter Klemmer ta lektioner för Erika. Han är snygg, men inte överdrivet intelligent eller särskilt talangfull. Ändå förälskar sig Erika i honom, för i kärleken ser hon en möjlighet till uppror och att bli kvitt sin mor. Fast Erikas kärlek är rubbad och hon inleder ett sadomasochistiskt förhållande med pojken som går ut på att han måste göra allt hon ber honom om. Men när romansen med lärarinnan och den sexuella leken övergår till kvävande allvar för Klemmer tar sig dramat en våldsam riktning med en kraft som vi bara känner igen från de grekiska tragedierna…
“Pianolärarinnan” är tydligt inspirerad av Jelineks eget liv. Hennes far var en tjeckisk-judisk kemist med arbetarbakgrund som till skillnad från sin familj och sina vänner lyckades undkomma Förintelsen därför att hans kunskaper var ovärderliga för den nazistiska industriproduktionen, en skuld som till slut kom att göra honom svårt psykiskt sjukt. Jelineks mor kom från ett österrikiskt borgerligt hem och hon arbetade som personalchef.
Relationen mellan modern och Jelinek påminner intet så litet om den mellan Erika och hennes mor i romanen. Jelineks mor var övertygad om att dottern var en ny Mozart, ”ein wunderkind”, och satte den lilla flickan i en katolsk klosterskola där hon drillades i piano, orgel, gitarr och fiol. Sedan tog Jelinek examen som organist vid det prestigefyllda musikkonservatoriet i Wien och fortsatte akademiska studier i konsthistoria och teatervetenskap vid universitetet. Men faderns eskalerande psykiska ohälsa och moderns krav blev för mycket för henne. Jelinek rycktes med i 60-talets studentrevolt och litteraturen blev hennes kall.
Men hon har aldrig övergivit musiken, något som syns i romanerna. Språket flödar fram i rytmer, toner och pauser, i oändliga harmonier, något som gör hennes grymma berättelser så motsägelsefullt njutbara. Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv är det viktigt att förstå att en postmodernist som Jelineks ambition inte varit är att konstruera verkligheter, utan snarare visa oss hela världen som den är utan att låta ideologin och förståndet begränsa den. Hon bänder upp gliporna och tränger in i sprickorna för att se vad som gömmer sig bakom bilden av verkligheten. Jelinek skyggar inte för något, hennes berättelser blir till allomfattande symfonier som binder samman vår kulturs olika språknivåer, ljud och bilder, från pornografins, reklamens och kiosklitteraturens förråande och banaliserande klichéer till filosofiska klassiker och skönandarnas himmelska toner i den tyska konstmusiken.
”Pianolärarinnan” kan därför läsas som en musikteoretisk essä, både i tema och komposition. Erika förklarar för Klemmer att han likt hon själv behöver glömma sitt katolska arv för att över huvud taget kunna framföra Johann Sebastian Bachs musik, att denne skrev sina stycken utifrån en nordeuropeisk och protestantisk mentalitet och att man måste lära sig tänka och känna därefter. Likaså måste man inta alkoholistens, den fattiges och psykiskt sjukes sinnesstämning för att kunna spela Franz Schuberts verk, deliriets darrande dödsångest ska ljuda när pianistens fingrar slår an de vita och svarta tangenterna.
1. "Elektra vid Agamemnons grav", måning av Frederic Leighton från 1869. 2. Meda med sina döda barn, målning av Germán Hernández Amores från 1887. 3. "Odipus och sfinxen", målning av Gustave Moreau från 1864.
”Pianolärarinnan” är en moralisk satir av dess samtids Österrike och det undgår ingen att hela upplägget med den förbjudna lärarinnan och elev-relationen är som hämtat från en erotisk novell eller porrfilm. Genialt leker Jelinek med den inhemska psykoanalytiska traditionen, från Sigmund Freud och framåt, med dess fäbless för grekiska dramer och fenomen som Oidipus- och Elektrakomplex, det perverterade begäret efter att få sexuellt förenas med den ena föräldern och svartsjukt döda den andra. Inte minst gör Jelinek retfullt vasst upp med 70- och 80-talets feministiska idealisering av moder-dotter-relationen, ingen skonas för hennes nattsvarta ironi.
Även om ”Pianolärarinnan” är en narrspegel riktad mot samtiden, är den så chockerande i sin nakenhet att den fortsatt att fascinera. När Österrikes store filmskapare Michael Haneke filmatiserade romanen som ”Pianisten” (2001) blev den omedelbart en prisad modern klassiker. I samma generation och med samma konstnärliga ärende som Jelinek skapade han en film där vi får se Isabelle Huppert (Erika), Annie Girardot (modern) och Benoît Magimel (Klemmel) i ett triangeldrama av ett så ångestladdat slag vi inte sett på vita duken vare sig förr eller senare.
Jelinek har fortsatt att skriva sina mörka och vridna ”moraliteter” av det dramatiska grekiska slaget. Romanen ”Lust” (1989) är berättelsen om hemmafrun Gerti som dagligen utsätts för sexuella övergrepp av sin sjukligt perverse make Hermann, en pappersbruksdirektör med aktad ställning i samhället. Gerti söker i stället kärlek och bekräftelse hos Michael, en ung och självupptagen student med politiska ambitioner, som hon träffar vid en närliggande skidanläggning. Men han avvisar Gerti och förnedrar henne offentligt då hon inte kan ge honom det som unga kvinnor kan. Förkrossad, desillusionerad och ”förbrukad” bestämmer Gerti likt Euripides Medea sig för att dränka sin son för att hämnas på sin man.
I romanen ”Glupsk” (2000) fångar hon den latenta fascismen i det österrikiska samhället. Romanen kretsar kring hur en gendarm, en polisman, utnyttjar sin uniform, auktoritet och ställning för att erövra kvinnor medan hans hustru sitter hemma i ensamhet. Han går allt längre i sexuella girighet och perversioner och förför till slut en 15-årig flicka. När hon hotar med att avslöja honom dödar han henne och dumpar kroppen i en sjö.
”Glupsk” är verkligen en mäktig historia för den känslige, den omsluter en i ett språkligt tätt klaustrofobiframkallande mörkt rum, ljuset kan inte tränga in och aldrig finns det plats för ett avslappnat leende. Frågan vi ställs inför är här om Jelineks romankonst kan överleva i en tid då publiken fått en hopplöst banaliserad smak, ständigt på flykt från verkligheten i feel good-böckernas och fantasivärldarnas riken. Det sprakar om Jelineks prosa när hon visar oss vilka kvinnor egentligen är, inte vilka de föreställer sig eller låtsas vara. Nej, det finns inga genuskonstruktioner, endast riktiga kön som är på ett visst vis och inte något annat.
Jelinek intar här helt tydligt rollen som kallhamrad vetenskapsman, med litteraturen som metod och språket som instrument dissekerar hon kliniskt den genomruttna samhällskroppen. Endast den med rent samvete kan uthärda att läsa hennes brutala sätt att karva fram det förljugna, hycklande och stinkande depraverade. Jelinek är åklagaren som utan nåd lägger fram den överväldigande bevisningen om en skuld och synd som tränger djupt ner i rötterna av hela vår civilisation.
Josef Fritzl höll halva sin familj fångna i sin källare och andra halvan fick leva ett vanlig liv med honom uppe i huset. Fallet väckte uppmärksamhet världen över när det uppdagades 2008.
”Glupsk” har jämförts med klassiska österrikiska verk som Robert Musils ”Mannen utan egenskaper” (1933) och Georg Büchners ”Woyzeck” (1837), som på samma vis tecknat den moderna människans själsliga porträtt, helt tom och rotlös, utmärkt boskap för valfritt totalitärt system. Jelinek för oss med neri ett bottenlöst mörker utan att ge oss smärtlindring eller att trötta ut oss med äckliga detaljer. Visst är det en skruvad historia, men en vacker sådan och inte värre än verkligheten, vi behöver bara påminna oss om Josef Fritzls bisarra källare. Som att spela på pianots tangenter leker Jelinek fram melodier som för oss fram och tillbaka i texten, full av litterära referenser och associationer, stämmor och harmonier.