Silvia Avallone om en frigörande vänskap

När Silvia Avallone var tonåring skrev hon om livet i en dagbok med lås på. Sedan dess har den digitala utvecklingen gjort oss alla till skådespelare och kommunikatörer, konstaterar hon och häpnar inför hur alla plötsligt skulle framhäva hur lyckade de var.

– Vad hände med mänskligheten på de sociala medierna? Varför har det funnits ett sådant tabu när det handlar om vår sårbarhet och smärta där?, säger hon och deklarerar att litteraturen är motsatsen till sociala mediers fokus på yta.

Från en skärm i Bologna pekar hon samtidigt på ironin: hennes nya roman skrevs före både coronapandemin och Ukrainakriget – men Silvia Avallone har främst tvingats prata om den på nätet. Teknikrevolutionen har sina fördelar i vår nya kaotiska värld, medger hon. Samtidigt ville hon syna vad de senaste 20 åren har gjort med våra relationer.

– Det var också viktigt för mig att säga hejdå till den tonårstid som utspelades i skymundan, i tiden före internet.

Kvinnors dilemma

Det var med sina starka skildringar av tonårstiden och kvinnors vänskap som Silvia Avallone slog igenom internationellt. Debutromanen "Stål" handlade om två tonårsflickor i en italiensk stålarbetarstad. I nya "En vänskap" är det Elisa och Beatrice som finner varandra, den ena en bokmal och den andra en influerar-pionjär.

Beatrice liknar Francesca från "Stål", som drömde om att bli modell. Då var en tv-karriär det främsta sättet att lämna avkroken – skönheten presenterades som vägen till frigörelse för kvinnorna. Men det är en fälla, som gör kvinnan till ett objekt, inskärper Avallone. Och hennes Beatrice är annorlunda, för hon har fler kort att spela.

– Hon använder sin skönhet med större feministisk självständighet än vad Francesca hade möjlighet att ens drömma om.

Samtidigt illustrerar Silvia Avallone dilemmat: kvinnor får lära sig att vara snygga för att ha ett värde men döms samtidigt om de sticker ut. Och trots en intensiv feministisk debatt i Italien ser Silvia Avallone hur pandemin knuffar tillbaka kvinnor i stereotypa roller: de förväntades sköta barnen när skolorna stängdes och det var främst kvinnor som förlorade sina jobb.

Silvia Avallone skildrar mammor som tvingas offra sina drömmar för moderskapet. Själv kämpar hon med att göra plats både för sin dotter och skrivandet.

– Och det är inte lätt, men jag känner att jag måste hålla min författaridentitet stark, för jag är mina romaner och min passion för skrivandet.

Kvinnlig vänskap frigör

För Silvia Avallone är nyckeln till alla relationer självständighet. Vänskap är också nödvändig för de tonåringar som måste bli till på nytt, och uppfinna sig själva.

– Den nya fria personen kan du bara skapa genom att spegla dig i en vän, som är någon som inte liknar dig, som säger andra saker än vad de gör i din familj. Bara så kan du förstå vem du kan bli bortom ödet som gjorde att du föddes på en viss plats.

I systerskapet finns en frigörande dynamik som Silvia Avallone lyfter in i litteraturen. Det gör också kollegan Elena Ferrante, vars hyllade bok "Min fantastiska väninna" kom bara ett år efter "Stål". De skriver båda om sprickan mellan periferi och centrum, om drivet att frigöra sig tillsammans och den starka kärleken mellan tonårstjejer.

– Det är ingen slump att den kvinnliga vänskapen gör sitt intåg i litteraturen nu, säger Silvia Avallone som tycker det är viktigt att spegla sig i någon som kämpar likt en själv.

Kärleken till Elsa Morante är något mer hon har gemensamt med Ferrante.

– Vi har samma litterära mamma, säger hon.

Elsa Morantes bok "Historien" skildrar livet bortom historien med stort H, den som är männens historia. Kvinnor står utan monument och namn i historieböckerna, konstaterar Avallone men genom vänskapsband och nätverk tycker hon att kvinnor skapar en mer konstruktiv historia.

Berätta andras berättelser

I den nya romanen har Silvia Avallone kondenserat alla sina teman – vänskap, periferi, mödrar, tonår. Men nu räcker det säger hon och skrattar: "basta!". Hon har gjort upp med de stereotyper som hon har brottats med och befriat sig från.

– Nu är jag fri och kan bege mig vart som helst, säger hon.

Krisen i världen har skakat henne i grunden, men sin starka tro på litteraturen har hon inte tappat. Tvärtom är det genom den hon försöker förstå samtiden.

– Nu längtar jag efter att träffa människor, för historien med stort H ska inte få kväva de många små historierna. Jag vill ge mig ut och lyssna till andras konkreta berättelser som behöver berättas. Det är det vackra med litteraturen, i varje tid, i varje katastrof kan du ge dig ut och ta hand om en annan persons berättelse.