Det växande huset – Johan Dahlskog

Det var inte det vackraste huset på landsbygden, eller det mest eftertraktade, men dess läge och utsikt över Bråvikens vatten, förvandlade den förfallna bostaden till ett slott i hennes ögon. På en ödslig höjd som överblickade närliggande vetefält stod huset ensamt som det hade gjort i snart hundra år enligt Lantmäteriet. Den scharlakansröda färgen på dess väggar hade flagnat och dess benvita lister var redo att släppa från sina fästen. Rummen stod tomma, och glasrutorna i fönstren hade antingen avlägsnats eller spruckit. Trots det så var det ett renoveringsprojekt hon var villig att ta sig an, då hon kunde föreställa sig dess fulla potential. 

Även om marken var till salu, så hade hon funnit det svårt att erhålla äganderätten till byggnaden, samt tillståndet att få renovera huset till ett värdigt skick att kalla för ”hem”. Den omständliga processen att gå igenom alla papper och betalningar tog nära ett år innan både höjden och byggnaden stod i hennes namn. I sanning så var huset inte större än en stuga: en farstu, ett sovrum, ett kök med kakelugn, och en mindre matsal. Hon hade förväntat sig mögel bakom väggarna och förruttnade golvbrädor, men fann att trots husets härjade yttre så hade dess innandöme skonats av tidens tand. Det var ett märkligt fenomen att finna en så gammal byggnad vars interiör stod relativt orörd. Med undantag för byte av glasrutor, ett århundrade av spindelvävsdraperier, och högar av damm, så var det inte mycket som krävdes i kostnad av restaurering. 

Efter att ha städat och återställt husets sovrum till nyskick så lät hon tillbringa sin första natt där. En natt som följdes av en märklig dröm, med ett ännu märkligare uppvaknande. Hon drömde att hon öppnade dörren från sitt ljusblå sovrum och blev varse ett rum på dess andra sida – ett elegant galleri lämpat för en herrgård. Hon hade aldrig sett rummet tidigare, men accepterade det som ett påfund av hennes fantasi, en verklighet som enbart existerade i drömmens värld. Men verkligheten var nyckfull. För när hon väl vaknade från sin dröm och lämnade sitt sovrum, så upptäckte hon att huset var större än det hade varit tidigare. Där hon hade förväntat sig att hitta farstun stod där nu i stället ett elegant galleri. Hon tappade andan för ett ögonblick och försökte sansa sig. 

Hur kunde en sådan uppenbarelse vara möjlig? Galleriet hade inte funnits där innan, och inte hade hon renoverat något sådant rum tidigare. Hade hennes dröm gjort det till verklighet? Det var inte möjligt, men på något sätt hade hennes hus fysiskt expanderat. Åtminstone på insidan. Sett från utsidan förblev stugan densamma. Hon slogs av tanken att omedelbart ringa efter någon, men beslöt sig för att avstå. Vad skulle hon ens säga? Att hennes hus hade vuxit? Och vad skulle folk säga? Hon intalade sig att hon bara var överarbetad; att hon skulle återfinna sitt förstånd efter en natts vila, och att galleriet då skulle vara borta, och att huset skulle återgå till sitt normala tillstånd. 

Samma natt drömde hon igen. Den här gången drömde hon om hur hon vandrade genom galleriet och öppnade en dörr längs med väggen på dess vänstra sida. En dörr som hon i drömmen var medveten om inte existerade i vaket tillstånd. Hon öppnade den och fann ett läsrum med bokhyllor som dignade av böcker berörande alla möjliga sorters suspekta ämnen. Bokryggarna på lädervolymerna var slitna, men obskyra ord som ”esoterik” och ”metafysik” förekom ofta bland deras titlar. Ett plötsligt skränande som kom från någon annanstans inuti huset fick henne att rysa till och slå upp ögonen. 

När hon väl vaknade kunde hon konstatera att hon inte hade inbillat sig galleriet. Det var fortfarande där, beläget precis utanför hennes sovrum, och nu med en ny dörr som tillägg. Hennes farhågor gick i uppfyllelse när hon öppnade dörren och läsrummet från hennes dröm uppenbarade sig för henne. Hennes hus hade ännu en gång vuxit till sig ett rum som inte funnits där tidigare. Hur mycket hon än vägrade att acceptera det, så kunde hon inte längre hysa några tvivel om att huset var ett övernaturligt fenomen. Dess oskuldsfulla och rustika fasad förblev stum om de kusliga expansionerna som skedde inuti. 

En biltur till närmsta bibliotek och sökningar på Lantmäteriets arkiv gav begränsat med information om det egendomliga husets förflutna. Även om det inte nämndes någonting om tidigare ägare eller rapporterade problem, så fanns där ändå en historik som var bortom hennes förväntan. Det nuvarande huset var inte den ursprungliga byggnaden, utan stod enbart beläget på det äldre husets grunder. Ursprungsbyggnaden hade varit en präktig herrgård, ett hem åt en friherre vid namn Jakob Tre Solar av Björnsnäs. Uppgifter om när herrgården grundlades hade gått förlorade då byggnaden brann ner år 1719. Orsaken bakom branden hade aldrig kunnat fastställas men tillskrevs Rysshärjningarna i Östergötland samma år. Sökningar på adelsätten Tre Solar av Björnsnäs gav inga resultat då släkten hade dött ut på svärdssidan tillsammans med Jakob som hade omkommit i branden. Ännu färre var uppgifterna som angick friherren själv, men en del utdaterade källor talade om ”okonventionella metoder” och ”häxkonster” i samband med hans namn. 

Utan en rimlig förklaring till husets förflutna och dess nutida beteende återvände hon. Kanske skulle sanningen uppenbara sig för henne desto mer som hon drömde? Och drömde, det gjorde hon. För samma natt drömde hon om hur hon vandrade ut från sitt sovrum, genom galleriet, och ut till läsrummet. Det såg precis ut som hon hade lämnat det föregående natt. Hon gick ut ur läsrummet och öppnade dörren från galleriet som hon antog skulle leda henne ut till farstun. Och mycket riktigt, det gjorde den. Dock såg farstun inte längre sig lik ut,  den som hon var bekant med i verkligheten. Den var mycket större, och mycket elegantare, med vitmålade pelarvalv av trä och en ljuskrona i taket. Det var som om hennes boning sakta men säkert antog formen av herrgården som stått där innan. Från farstun gick hon ut till köket: vitskimrande kakel och putsat golv. Från köket gick hon ut till matsalen och fann dukade långbord med servis i rent silver. Åter ute i farstun öppnade hon en ny dörr som hade uppenbarat sig. Denna dörr kände hon inte igen från verkligheten. I samma ögonblick som hon tryckte ned handtaget vaknade hon återigen av ett högt skränande. 

Än en gång fann hon att huset hade vuxit sig större, och hon visste inte om hon skulle känna oro eller tacksamhet, då husets interiör var nästan fullkomligt renoverad. Men hur och när skulle det få sitt slut? Skulle hennes drömmar fortsätta att upptäcka nya rum för huset att expandera med, eller skulle det nå sitt slut när huset hade tagit sin ursprungliga form som det haft innan branden? Det fanns bara ett sätt för henne att ta reda på det. 

När natten väl föll så fattade hon modet och öppnade den nya dörren i farstun i drömmen. Det såg ut som ett arbetsrum. Ett snidat skrivbord i alm stod längs med de rödtapetserade väggarna. Den röda färgen var ett plötsligt skifte då de övriga rummen hade varit målade i lugnande blått och vitt. Väggarna var draperade med två vävda tapeter: den ena vars morbida motiv tycktes föreställa en herrgård i brand, med någon sorts form av grotesk varelse som överblickade sceneriet. Den andra föreställde hennes stuga på höjden. Höjden som i genomskärning dolde ruinerna av den nedbrunna herrgården och det grinande odjuret i dess centrum. Mellan dessa dekorationer fanns en sista dörr. Hon hade inte blivit varse den tidigare, då den hade smält in i miljön perfekt med sin röda färg. 

Med ens kände hon sig inte helt ensam längre. Från någonstans inuti huset kom omänskliga läten som hon inte skulle kunna beskriva eller efterhärma även om hon så hade önskat. Det var någonting annat därinne med henne. Hon ville väcka sig själv från drömmen, men drabbades av en tillfällig vanmakt. Hennes tankar dränktes fullkomligen av isande, ihåliga skränanden som blev allt högre och högre, och hon upptäckte till sin fasa att de kom från andra sidan av den röda dörren. 

Hon ville vägra att öppna den, men insåg att i denna dröm så fanns det inga hämningar som kunde hålla hennes nyfikenhet tillbaka. Hon var skräckslagen, men fattade likväl beslutet att öppna den sista dörren, ivrig på att utforska vad för rum som väntade på dess andra sida. Hon tryckte ned det mässingskimrande handtaget och lät dörren glida upp. 

I nästa stund befann hon sig i sin säng, väckt av sitt eget gallskrik. Hon badade i kallsvett. Hennes huvud och hjärta bultade i kapp med varandra. Huset hade vuxit till sig ett arbetsrum, det visste hon. Och ytterligare ett rum... 

Det sista rummet ville hon inte tänka på eller ens besöka. När hon försökte att minnas vad hon sett eller upplevt i drömmen drabbades hon av panik. Det var som om hennes medvetande försökte dölja en hemsk sanning för henne; ett trauma som skulle ha överväldigat henne till vansinne. Hon packade i stället sina väskor och lämnade huset på höjden i all hast, utan att så mycket som se sig om. 

Det dröjde ett halvår innan hon lyckades förhandla sig till bekvämare omständigheter i en 2:a i Norrköping. Huset och höjden sålde hon billigt, lyckligt omedveten om att där det tidigare hade stått ett ruckel stod nu en präktig vitmålad 1700-tals herrgård med en farstu, ett kök, en matsal, ett sovrum, ett galleri, ett läsrum, ett arbetsrum – och ett rum som stod till synes tomt. Hon skickade efter kvarlämnade ägodelar med en flyttfirma, då hon vägrade att någonsin sätta sin fot inom räckhåll av huset igen. Skälet till hennes flykt och plötsliga försäljning av huset förblev ett mysterium för alla involverade parter då ingen kunde se något förnuft i att lämna ett så fint hus bakom sig. Herrgården hade ju trots allt alltid legat där. 

I efter hand föreföll det som om efterkommande ägare inte hade någonting att klaga över då huset var allting de någonsin hade kunnat drömma om.

Johan Dahlskog är 28 år och bor i Norrköping