Morfar hade en trädgård; inte en rofylld gräsmatta med prydliga rosor och äppelträd i ordnade rader, utan en djungel. En farlig plats; där jag längtade efter att få gå vilse i snåren.
I djungeln fanns inga getingar. Där svärmade feta, gula humlor bland de märkliga, blekrosa blommor som frodades fritt bland träden.
Det unisona hummandet från massan av flygande, krypande, krälande kroppar och växternas söta doft hade makten att hypnotisera.
”Nej! Ni får inte vara själva hemma i helgen. Du är tretton, Siri!”. I sin ilska glömmer mamma för en stund att hålla blicken på vägen.
Bilen svänger våldsamt tillbaka från vägrenen in i körbanan.
Emmy gråter.
”När Mia var i din ålder, jobbade jag natt och hon fick vara ensam hemma”, morfar torkar munnen med hushållspapper. “Det vill hon att ni ska slippa, nu när er far...”, han tystnar.
Jag petar i maten.
”Är det så tråkigt här hos mig?” Han ser ledsen ut.
”Hon behandlar mig som ett barn!”
”Vet du?” viskar han. ”Imorgon kväll ska jag till grannen. Ni kan stanna här och sen berättar vi för Mia hur bra det gick!”
”Det är ju bara några timmar!”
”Jag lovar att inte komma tillbaka innan det blir mörkt!”
Jag ler och äter min sallad. Tuggar, tuggar, tuggar.
En sommarkväll lät jag ljudet fånga mig. Dånande vågor slog mot mina trumhinnor tills de brast och ljudet flödade in och dränkte allt som var jag.
När det ebbade ut vaknade jag i månljuset, omgiven av en tyst, myllrande orgie i förruttnelse.
Jag flydde och hittade brunnen.
”Varför måste jag äta och inte du?” surar Emmy. “Jag vill ut och leka!”
”För att jag har mens, skitunge!” snäser jag. Jag vill ut och springa.
”Jag vill också banta!” mumlar hon.
Jag tvingar i mig maten för att få tyst på henne. När Bollibompa börjar går jag på toa och sticker fingrarna i halsen.
När jag återvänder är hon borta.
”Skitunge! Var är du?” Jag springer så fort benen bär genom infernot av växtlighet.
Emmy balanserar på kanten av brunnen. När hon får syn på mig hoppar hon till och tappar balansen.
Jag hinner precis fånga henne innan hon faller.
Min syster berättade om monstret och jag vågade inte längre vara i djungeln ensam. Bara med henne vågade jag mig in under de stora trädens täta lövverk.
Tillbaka till brunnen.
Mamma sa att monstret var påhittat för att vi inte skulle trilla i brunnen.
Så jag aktade mig för brunnen och spejande efter den bleka ormkroppen.
Jag ville fånga den; stirra in i de blinda ögonen och skratta åt dess sylvassa grin. Då skulle det inte finnas nåt kvar att vara rädd för och jag skulle bli fri.
”Där!” Emmy pekar med en korv. “Ge mig spöet!”
”Vänta!” Jag försöker trä ett korvbröd på kroken, men det faller sönder.
Huvudet värker, korvoset gör mig illamående.
”Den rymmer!”
”Nej!” fräser jag. “Den är fast i brunnen. Ät, så fiskar vi sen”.
”Sluta kasta sten, du skrämmer den”.
”Om jag träffar så...” hon mimar en explosion.
”Hur ska vi då sprätta upp den och hänga över morfars spis?”
Hon rycker på axlarna.
”Kasta i brödet så står jag redo med håven?”
”Nej, jag ska!” ropar hon och hoppar upp.
Jag reser mig. Världen snurrar till.
Mitt huvud exploderar när jag faller.
En dag lurade monstret ner min syster i brunnen; hon försvann och jag såg henne aldrig mer.
Emmy drar i mig och skriker som ett skadeskjutet djur.
Jag förstår inte varför.
Hon försvinner och lämnar mig i den svala mossan som fjättrar och omfamnar mig.
I mina öron dånar fågelkvitter och de vajande trädens sus.
Ändå hör jag dem viska. De är ständigt närvarande, i utkanten av synfältet tornar de som jättar bland träden.
Jag har alltid varit här, allt annat är en dröm som inte är värd att minnas.
Jag vågar inte blinka; för stängs mina ögon så kommer de aldrig att öppnas igen.
Jag är så trött.
Det finns inga träd längre, bara tornande, mumlande jättar jag inte kan se.
Mamma sa att hon var sjuk; att hon skulle vila och komma tillbaka när hon blivit frisk.
Men det var nåt annat som kom tillbaka.
”Siri, du måste äta. Annars blir du inlagd”, tjatar morfar.
Alla tjatar; läkaren, KBT-tanten, mamma, morfar. De låter mig inte springa. Trots att jag äter och bara kräks när de inte ser, så fortsätter tjatet.
”Men jag har ätit!” skriker jag. “Jag kommer spy om ni inte slutar tvångsmata mig!”
”Bara lite mer?”
”Du måste äta, Siri”, ekar Emmy, som sitter och hinkar i sig carbonara.
Nåt annat tar över.
”Ät själv då, unge!” jag greppar tag i hennes lockiga hår och drar.
Hon kämpar emot, men jag mosar ner hennes huvud i maten.
Morfar släpar bort mig, han är blek och håller mig på armlängds avstånd.
Jag sparkar och slår, så arg att jag inte vet vad jag skriker.
Emmys plockar spaghetti ur håret. Hennes lilla ansikte är förvridet i skräck.
Monstret hade gröpt ur henne med sina tänder och stigit upp ur brunnen, i hennes kropp. För att komma tillräckligt nära, och dra ner mig i hålet av evigt, blött mörker; dit inget ljus kunde hitta.
Mamma rör nervöst i kaffet.
Brödet sväller i munnen när jag ler och tuggar, tuggar, tuggar.
”Du och pappa brukade ju baka, jag tänkte…” Hon tystnar, plötsligt sorgsen.
”Det är jättegott!” Jag tar en bit till. Tuggar, tuggar, tuggar. För att verka frisk. För att få komma hem till Emmy.
Morfar skiner som en sol när han ser på mig.
”Det är min Siri, det!” säger han stolt. “Det är knappt så att du behöver åka tillbaka!”
”Sluta, pappa! Två veckor botar ingen ätstörning!” snäser mamma.
Han sjunker ihop, hjärtekrossad.
”Jag kommer tillbaka nästa helg!” säger jag glättigt. “Då går vi till Max!”
Jag hatar Max, men det är Emmys favorit.
”Ge henne tid”, mammas hand greppar min. “Hon har haft mardrömmar sen du försvann.”
Det ringer i mina öron. Siri försvann.
Vem är då jag?
Jag vägrade att vara i samma rum som den bleka, hålögda varelsen.
Mamma tog monstrets parti; hon var ömtålig, kunde inte ens äta själv!
Det var en lögn. Om nätterna kunde jag höra smygandet utanför mitt rum, i väntan på att jag skulle somna.
Jag gurglar tandkräm för att få bort smaken av galla. Sen låser jag upp dörren och smyger genom hallen.
Emmy står i dörren till sitt rum och iakttar mig.
”Jag vet vad du är!” väser hon ”Håll dig borta!” Hennes anklagande blick bränner.
Jag sträcker mig efter henne.
Hon smäller igen dörren på mina fingrar.
Smärtan får masken att falla. Ett skrik slipper ut, mer av ilska än smärta.
Mamma orkade inte och dumpade mig hos tråkiga morfar.
När hon hälsade på kunde jag se ljuset i hennes ögon försvinna, som om det långsamt slukades i brunnens våta mörker.
Den skräck jag kände då fick mig att längta till min underbara djungel.
Jag möter mamma i hallen.
”Hur mår dom?” Min mage är ett svart hål.
”Jag vet inte hur länge pappa orkar, hon är så…” Hon masserar tinningarna.
Jag vill krama henne, men hon skyndar ut i köket.
Hålet växer; det är första gången jag varit ensam hemma på veckor. Hon får inte bli besviken.
”Vad ska vi hitta på till kvällsmat?” Hon rotar runt i kylen.
Jag hinner inte svara.
”Har du inte ätit?”
”Jag glömde.”
Hon suckar och stänger kylen. Häller upp ett glas vin.
Det tomma kakpaketet jag gömmer bakom ryggen bränner mina händer.
Stanken av förruttnelse och det unisona hummandet drog mig till sig med löftet om pånyttfödelse. Jag lät dem flöda in och transformera mig till en farlig vildkatt, med tänder vassare än monstrets.
Hjälplöshet, rädsla och ensamhet upphörde att existera då mina fasansfulla klor kunde slita isär brunnens mörker.
De äventyr jag upplevde i djungeln byggde en barriär mot vardagen. Där blev jag kall och hård, höll mig i skuggan och slank undan vid minsta tecken på fara.
”Siri?” Mamma bankar på dörren.
”Jag duschar!”
”Jag tycker inte om när du låser!”
”Jag glömde!” Jag pressar min skam ner i golvbrunnen.
”Två minuter!” Hennes steg avlägsnar sig.
När hon och Abbe dricker så glömmer de bort tid och rum. Jag trodde att jag skulle få vara i fred, som de lät mig vara i fred när jag åt upp pizzaresterna.
Det var innan Alex.
Mitt utanförskap eggade honom; när jag slank undan slank han efter.
Då han fångade in mig lät jag tänderna växa och klorna fällas ut. Sen ångrade han att han ens sett på mig.
Jag togs från min djungel; de satte mig i en bur och domesticerade mig med piskrapp och bedövningspilar. De stympade mina klor och drog ut mina tänder.
”Jag förstår inte”, morfar torkar sina röda ögon. “Jag trodde att hon äntligen fått en vän”.
Abbe lägger en arm om hans skakande axlar.
”Det är inte ditt fel, Theo”, sluddrar han. “Det var självförsvar”.
Mamma fyller på sitt vinglas, hennes anklagande blick bränner i mig.
Det är mitt fel.
”Mia”, Abbe famlar efter hennes hand.
”Självförsvar?” Hon rycker undan handen. “Vi får se om polisen håller med, efter vad hon gjorde med hans ögon”, hon tar en stor klunk.
Jag går. Hålet i magen svider och bränner. I skafferiet hittar jag ett paket kakor som jag tar med mig in på mitt rum.
Det är mitt fel.
På morfars begravning var jag plötsligt mänsklig.
Mammas tårar gav mig hopp; om att hon brydde sig om nåt annan än monstret.
Jag grät för min djungel, som försvann med morfar; stympad och tämjd.
Allt som fanns kvar var gråa, outhärdliga vidder av vardag. Men jag fick komma hem.
Hemma fanns Abbe, vars naivitet gödde monstret.
Men hans bullrande skratt lockade fram ljus i mammas ögon. Glimten på botten av brunnen strävade långsamt tillbaka mot ytan.
”Kan ni sluta dalta med fettot?” suckar Emmy och petar i maten.
Inom mig växer hålet.
”Emmy!” ryter Abbe”. ”Be din syster om ursäkt.”
Mamma ler uppskattande mot honom.
”Du är inte min syster”, viskar Emmy, så att bara jag hör.
Jag tänker att hon har rätt; jag är ett monster.
Jag lät saken bero och åren gå.
Minnena av färg, doft och äventyr fick sjunka ned i de gråa vidderna. De grodde i det fördolda och växte tills jag blev stark nog att slå mig fri.
”Allt är mitt fel!” Jag snyftar och drar henne till mig.
”Sluta låtsas, det är bara vi här. Det är dax att erkänna att du inte är Siri. Jag såg det hända”, hon bänder sin beniga kropp ur min omfamning.
”Det var du!” Jag gråter inte längre. Jag greppar de smala axlarna och pressar henne mot väggen. “Du behandlade mig som ett monster tills jag blev ett!”
”Där är du, äntligen”, hon slutar kämpa och omfamnar mig med ett brett leende, innan hon slukar mig.
Juryns motivering: ”En berättartekniskt stark novell om två systrar och deras morfar, en vacker trädgård som egentligen är en farlig djungel och monstret i brunnen som drar ner, förstör och spottar ut. Välskriven och poetiskt, men samtidigt skoningslös eftersom skildringen helt saknar ljusning för alla inblandade. Skribenten flätar ihop det vardagliga med det mardrömslika på ett skickligt sätt, och vägrar konsekvent att väja för det obehagliga och mörka.”
I juryn ingår: Arvid Harju (fokusbibliotekarie Tallbodaskolorna), Johan Hagesund (förläggare, Dibb Förlag) Katarina Genar (författare), Maria Fagerberg (författare, lärare i kreativt skrivande), Sas Sebastian (filmutvecklare, Film i Öst), Ingrid Loeld Rasch (Götabiblioteken), Mikael Pihlblad (kulturchef Öst Media).