Snöflingorna singlade ner över Norrköping när Östgötapendelns sista tur för lördagsnatten bromsade in på stationen med ett öronbedövande gnissel. Ett ögonblick av stillhet, sedan slogs dörrarna upp och de tappra själar som uthärdat ishavsvindarna på perrongen i Linköping kunde påbörja sin vandring hem. De var inte många, konstaterade Johan där han gick med jackkragen uppdragen till öronen, och de flesta av dem var festklädda män. Hade de drabbats av samma otur som förföljt Johan under kvällen?
Vinglande som en kejsarpingvin ovanpå den tilltrampade snön vid stationshuset fnös Johan åt midvinternatten. Det som skulle ha blivit hans kväll i nystruken skjorta och bankkortet laddat med månadens CSN hade slutat i ett fiasko. Ett episkt misslyckande av astronomiska proportioner. Trots flitigt bjudande av drinkar hade ragget, en söt blondin i alldeles för höga klackar, lämnat Ågatan arm i arm med en annan snubbe. Det var förnedrande!
”Bättre lycka nästa gång”, hade Sebbe sagt innan de skiljts åt. Som den urtyp av heterosexuell man Sebbe var hade han dunkat Johan i ryggen för att visa sitt medlidande, så hårt att Johan hade varit nära på att trilla omkull. De där sista shotarna som Johan hade svept för att dränka nederlaget medan Sebbe hämtat deras jackor i garderoben spelade säkert också in i hans plötsligt försämrade balanssinne . . . Sebbe visste inte vad han snackade om. Sebbe hade aldrig ägnat en minut åt att ragga ändå flockades brudarna runt honom. Det var något med hans svällande muskler och buffliga attityd som ansågs attraherande manligt. Annat var det för Johan som fick ågren bara av att tänka på gymmet och som led av sådan nålskräck att han hellre simmade bland utsvultna hajar än lät en tatuerare gå lös på kroppen. När Johan närmade sig sprang brudarna – åt motsatt håll.
En isfläck fick Johan att nästan sätta sig ner i snömodden. Sabla dumt att bära sommarskor mitt i djupaste vintern. Han tog sig över spårvagnsspåren, konstaterade att skärmen visade för många minuter kvar till nästa avgång för att han skulle vilja vänta och fortsatte in i parken på andra sidan. Vilken annan natt som helst skulle han ha fått sällskap över Saltängsbron av andra festglada människor, som liksom han var på väg hem efter en blöt utekväll, men inte i natt. I natt var det för kallt ute. De få som visade sig ute hoppade snart in i bilar och försvann. Det var bara Johan och Motala ströms becksvarta vatten som snirklade sig genom natten.
Efter bron styrde Johan stegen uppströms och rundade hörnet till Gamla Rådstugugatan. En ilning for genom hans kropp i samma stund som Strömparken kom inom synhåll. Genast påmindes han om veckans stora snackis: äldre dam befarad död i centrala Norrköping – blodbad utan kropp. Ingen hade varken hört eller sett något trots att åtminstone ett tjugotal lägenheter hade fönster ut mot platsen. Johan kisade i mörkret. Jodå, nog kunde han se avspärrningarna vid sidan om gångbron där fyndet gjorts. Gravljus och blommor hade hittat dit nu också. Och änderna . . .
Johan suckade. Fjäderfäna blockerade som vanligt gångvägen fram till bron. I den bitande kylan tycktes de ha trängt ihop sig ännu tätare än vanligt. Johan skulle bli tvungen att plöja sig fram genom flocken om han inte ville ta en omväg hem. I den här kylan var det senare inte ett alternativ.
Änderna öppnade ögonen när Johan närmade sig på ostadiga ben. Några lyfte på huvudet och en and gav till ett kvackade. Det lät dömande i Johans öron.
”Så det blev några fler shotar än vad jag tänkte mig men hon drog hem med en annan snubbe. Vad skulle jag ha gjort – sprungit efter?”
Johan slog ut med armarna i vad han tyckte var en upprörd gest men som ändarna uppfattade som hotfull. Några skruvade på sig och tjattrade till varandra. Deras tjatter tolkade Johan som ett hån och blev arg. Han hade inte utstått avvisandets svidande kval bara för att bli hånad av fjäderfän uppfödda på torrt bröd och pommes frites.
”Schas, undan med er.”
Johan svepte med foten framför sig och fick änderna närmast att resa på sig. De snattrade oförrättat sinsemellan.
”Äsch, skyll er själva som lägger er mitt i vägen.”
Änderna verkade inte hålla med. De tjattrade högljutt och fler stämde in. De som Johan schasat undan stod vid vägkanten och blängde på honom. Sen när hade änder börjat blänga på folk? Johan fnös åt sin egen vidskepelse och tog ett par steg mot flocken. Ytterligare en handfull fåglar reste på sig och gjorde sina kamrater sällskap vid vägkanten, men sedan tog det stopp.
”Lägg av med det där!” snäste Johan när en särskilt envis and vägrade att resa på sig hur mycket Johan än svepte med foten framför den. Istället gjorde den utfall med näbben som för att gripa tag i Johans byxben.
”Sluta sa jag. Schas!”
Johan måttade en spark mot anden som genast for upp och flaxade med vingarna. Istället för att flyga iväg gjorde den ett nytt utfall och fick tag på Johans ben.
”Aj!” vrålade Johan när näbben nöp honom i huden genom tygbyxorna.
Anden släppte och drog sig tillbaka till flocken med ett belåtet kväkande. Johan blinkade häpet mot den. Hade kräket just nypt honom? Fumligt fick han upp byxbenet och blottade en vit vad. Jodå, där lös ett ilsket rött märke.
Runt omkring honom kluckade änderna roat. Var det bara hans inbillning eller tittade kräken på honom med en oroväckande nyfikenhet? Med alkoholen pulserande i blodet var det svårt att tänka klart. Rationella tankar gav vika för det primitiva behovet av att hävda sig. Johan tappade humöret.
”Okej, då”, sa han sturskt. ”Då får vi se vad ni tycker om det här.”
Han krängde av sig jackan och förbannade genast den bitande vintern som lamslagit Norden sedan några veckor tillbaka. Hade det inte varit för shotarna skulle han ha hackat tänder. Sen när blev det minusgrader i Norrköping vintertid? Och snö! Johan hade inte sett snö på flera år. Slask, ja, men inte snö. Snö var något av ett sagoväsen här i trakten, något som man hörde talas om men som man aldrig fick uppleva.
Johan höll upp jackan som en sköld framför sig och förde den sakta mot den envisa anden.
”Försök att ta mig nu då!”
Nu var det hans tur att håna och andens att bli irriterad. Den tjattrade upprört till sina kompisar. Johan föreställde sig att de försökte komma underfund med vad den svarta väggen som kom emot dem var för något. Med så liten hjärna som fåglarna hade kunde inte det vara lätt.
När jackan var inom räckhåll klippte anden med näbben mot den.
”Ha!” tjöt Johan triumferande när anden reste sig upp, harmsen över att ha fått näbben full av tyg men ingenting mer än så. ”Inte så kaxig nu, va? Aj!”
Johan hoppade till när smärta blixtrade upp genom ena benet. Han vred på huvudet och såg en av änderna som han hade schasat iväg tidigare dra tillbaka näbben från honom med vad som tycktes vara ett flin i ögonen.
”Vad är ditt problem?” Ilskan, eller alkoholen, kokade inombords. Så här sent på natten var det svårt att avgöra vilket. ”Schas!”
Johan slog med jackan mot anden som backade för att inte få jackan på sig men kom snart framstörtande igen, uppbackad av sina kumpaner.
”Låt mig va! Sluta!” klagade Johan när fåglarna högg efter hans fötter. ”Aj!”
Änderna från andra sidan gångvägen hade obemärkt närmat sig bakifrån och pickade efter hans hälsenor. Johan dansade från fot till fot för att de inte skulle få fatt i honom medan han svingade med jackan.
”Vad är det för fel på er?” jämrande han sig.
Plötsligt var det inte ilska han kände utan rädsla. Änderna omringade honom från alla håll. Det fanns inte en and i hela Strömparken som låg ner nu och alla verkade ha siktet inställt på Johan. Deras kraxande fick Johans nackhår att resa sig och blicken i de kornstora ögonen kunde få blodet att frysa till is ådrorna.
Det flaxade av vingar. Försent upptäckte Johan det flygande anfallet. Anden som vägrat att flytta på sig kolliderade med hans huvud. Johan vacklade till och föll omkull. Stjärnor dansade framför hans synfält. Han slog med armarna omkring sig i ett förtvivlat försök att hålla de nypande näbbarna borta från kroppen medan han kämpade med att få tillbaka orienteringen. Änderna gav honom dock ingen respit. Plötsligt visste Johan exakt vad som hade hänt den gamla damen . . .
Vid gryningen upphörde snöflingorna att falla från den järngrå himlen och Norrköpingsborna vaknade upp till en stad som återigen gnistrade i en vit skrud. I Strömparken kurade änderna tätt intill varandra på gångvägen, ruvande på en fasansfull hemlighet . . .
Juryns motivering: "Aldrig har väl en flock änder i Strömparken känts så skrämmande. En smart, spännande, överraskande och rolig variant av Hitchcocks ”Fåglarna”. Välskriven och med underfundig dramaturgi placerad med finess och precision mitt i den östgötska myllan.”
I juryn ingår: Arvid Harju (fokusbibliotekarie Tallbodaskolorna), Johan Hagesund (förläggare, Dibb Förlag) Katarina Genar (författare), Maria Fagerberg (författare, lärare i kreativt skrivande), Sas Sebastian (filmutvecklare, Film i Öst), Ingrid Loeld Rasch (Götabiblioteken), Mikael Pihlblad (kulturchef Öst Media).