Välkommen in i finkulturen, herr Edenborg!

Det såg ut som om han njöt där uppe på Nalens scen, när nomineringarna till Augustpriset presenterades den 20 oktober. Men inuti var Carl-Michael Edenborg kluven.

­– Jag är inte bekväm i sådana situationer. Jag kan vara bekväm i en fånig vulgär tv-soffa, det är mer jag, då vet jag att det här kommer mormor att gilla. Men när jag befinner mig i en salong känner jag mig som något som katten har släpat in. Det är inte det jag strävar efter, jag vill bli läst av folk som är som jag, säger han.

Långfingret och medierna

Medierapporteringen efteråt handlade mer om hans långfinger än om boken han skrivit. Att han under gruppfotograferingen medvetet visade sitt nytatuerade finger tolkades i Expressen som "Edenborgs långfinger mot bokbranschen".

­– Det blev en pseudonyhet som jag föraktar, helt enkelt, säger han irriterat, där han sitter uppflugen i sängen i sin stuga utanför Sala och muttrar "man ger inte fingret neråt, man gör inte det".

Schemat är hårt; Carl-Michael Edenborg är sliten efter ett intensivt lanseringsarbete och hans ena knä har plötsligt gett upp. Det är en orsak till att intervjun sker i sängläge, men den stora sängen utgör också ett verkligt nav i hans liv som författare och förläggare. Här skrevs en stor del av "Alkemistens dotter", här håller han ofta Vertigos förlagsmöten.

"Harry Potter för vuxna"

Mitt i tröttheten är han smittande uppsluppen. Recensionerna har börjat strömma in och hyllningarna motsvarar ingenting han varit med om tidigare. "Alkemistens dotter" beskrivs ömsom som "ett slags Harry Potter för vuxna", ömsom som en mörk och ibland farlig skildring av det pris en människa får betala för sin övertygelse och kärlek.

Med berättelsen om alkemistens dotter Rebis Aurora Drakenstierna som i början av 1800-talet får i uppdrag att förinta universum har han äntligen skrivit sig bort från sitt dåliga rykte, tror han. Nu är det inte längre lika lätt att avfärda honom med de epitet som häftat fast i offentligheten sedan han startade förlaget Vertigo i början av 1990-talet: provokatör, posör, porrförläggare. Arbetarklassgrabben från Linköping, från en släkt helt utan högskolepoäng, där ingen utom mormor läste böcker, har nått en bit på väg mot sitt mål.

– Den stora framgången är att jag får många fler läsare nu. Skrivandet handlar om att kommunicera, om att vidröra människor på avstånd. Jag tycker det är så fascinerande att mina ord lever i andra människors kroppar. Det är också därför jag håller på så mycket med pornografi, tror jag, för det är en sorts texter som går in i köttet på läsarna och påverkar dem rent fysiskt.

Egna smärtsamma upplevelser

"Alkemistens dotter" kan läsas på flera olika sätt. Som en idéroman fylld av avancerade dialoger om filosofi och religion. Som en häpnadsväckande detaljerad skildring av alkemisternas försök att skapa De vises sten (Edenborgs doktorsavhandling handlade inte att förglömma om alkemi) eller en andlöst spännande äventyrshistoria om en krigarprinsessa.

Men i berättelsen om flickan vars hat mot världsalltet formas av en repressiv sektliknande omgivning finns en smärta som når djupare än i en vanlig underhållningsroman. Kanske för att den bottnar i personliga upplevelser.

– Min senare barndom och mina tonår var väldigt smärtsamma. Jag blev misshandlad av en närstående och vantrivdes svårt. När jag var tolv år ville jag begå självmord. Mycket av de svåra upplevelserna ligger som grund till den dimensionen av romanen, säger han.

Han har försökt att skriva självbiografiskt om sin uppväxt, men ännu inte lyckats hitta rätt ton. I sagans form kunde han däremot väva in sina egna erfarenheter utan att texten slog över i patetik.

– Jag tänker att för den 17-årige pojke som läser romanen kan det vara lite skönt att höra att okej, livet kan vara för jävligt, men en dag kan du skapa något vackert av det. I det finns det något försonande. Undvik att försonas med den som har förgripit sig på dig, men förneka inte det som har hänt, låt det i stället bli en kraft. (TT)