Som tonÄring bodde Aurora Ljungstedt i slÀktgÄrden Krusenhof i Kvillinge.
Del 2
Det var i de trolska skogarna vid BrĂ„viken som Aurora Ljungstedts mystiska författarskap tog form. Som 14-Ă„ring kom hon 1835 till slĂ€ktgĂ„rden Krusenhof i Kvillinge, dit hennes familj flyttade frĂ„n Karlskrona. Tydligt tog den fantasifulla tonĂ„rsflickan intryck av nĂ€rliggande KolmĂ„rdens tĂ€ta snĂ„r och magiska skymningar, men hennes mor Fredrika Elisabeth Alf ville helst inte att dottern skulle skriva, för âdet passade sig inte för en kvinnaâ.
Drygt tio Ă„r senare gifte sig den unga Aurora med fĂ„ngvĂ„rdsstyrelsens byrĂ„chef Samuel Viktor Ljungstedt och bosatte sig i Stockholm, men till Ăstergötland kom hon att Ă„tervĂ€nda i ord och tanke.
Som vuxen började Ljungstedt skriva under manliga pseudonymer som Richard, R. Stedt eller Claude Gérard och dÀr till framgÄngsrikt, inledningsvis följetÄngsberÀttelser i bland annat Aftonbladet och sedan som en av Albert Bonniers Förlags bÀst sÀljande författare. Först 1875 avslöjades hennes identitet av ett misstag.
Till skillnad frÄn andra kvinnliga författare, som Selma Lagerlöf, föll Ljungstedt i glömska efter sin död 1908 och först under 80- och 90-talet började hon ÄterupptÀckas av litteraturforskare som Yvonne Leffler. Sedan millennieskiftet har Ljungstedt fÄtt ett uppsving dÄ mindre förlag inriktade pÄ just klassisk skrÀck har Äterutgivit och Àven varsamt moderniserat sprÄket i hennes berÀttelser.
Magin i KolmÄrdsskogarna influerade Aurora Ljungstedt.
Flera av dem utspelar sig i KolmĂ„rden och nĂ„gra utgavs pĂ„ nytt för tio Ă„r sedan i samlingen âEn jĂ€gares historierâ. De publicerades först som följetĂ„ng i början av 1860-talet och Ă€r nog det som Ă€r lĂ€ttast att ta till sig för den moderne lĂ€saren.
En kringströvande filosofisk och vÀrldsvan jÀgare berÀttar om de mest mystiska och ruskiga ting som försiggÄr i den urÄldriga skogen. Det handlar om postrÄn och mord, rövare och spökande herrgÄrdsfruar, hypnotiserande vetenskapsmÀn, sömn- och dubbelgÄngare. Flera av historierna kretsar kring SÀteri Agdor, inspirerat av det verkliga Rodga SÀteri i Simonstorp, och Ljungstedt för oss ocksÄ Ànda bort till Motala och Medevi brunn.
Rodga i Simonstorp dyker upp som "SÀteri Agdor" i Aurora Ljungstedts "En jÀgares historier".
ĂstgötakĂ€nnaren Christer Topelius har visat hur Ljungstedt samlade pĂ„ sig sĂ€gner frĂ„n trakten nĂ€r hon skrev sina berĂ€ttelser. Just folksagor har varit en viktig influens för mĂ„nga skrĂ€ckförfattare, det Ă€r hos allmogen vi finner de mest sĂ€regna ruskigheter. Det var pĂ„ sĂ„ vis en av Ljungstedts favoriter, amerikanen Washington Irving, fann sin ikoniske huvudlöse ryttare i den klassiska novellen âLegenden om Sleepy Hollowâ (1820).
John Quidors mÄlning av den huvudlöse ryttaren i Washington Irvings "Legenden om Sleepy Hollow" (1820) och författaren sjÀlv 1861.
Ljungstedt var influerad av den populĂ€re franske författaren EugĂšne Sue (en av hans karaktĂ€rer heter Claude GĂ©rard) och dennes inflytelserika svit âParis mysterierâ (1842â1843) som kom att inspirera hel genre av just stadsskildringar frĂ„n runt om i vĂ€rlden och pekade vidare mot den franska realismen och naturalismen. Industrialismen och den begynnande urbaniseringen förĂ€ndrade stĂ€derna nĂ€r de vĂ€xte och befolkningarna blev alltmer talrika, nĂ€rmast oöverskĂ„dliga labyrinter med alla gator, grĂ€nder och mĂ€nniskor. Det Ă€r dit Sue förlĂ€gger sina gotiska kriminalhistorier. BĂ„de Victor Hugo och HonorĂ© de Balzac tog starkt intryck av honom liksom svenska författare som Linköpings Carl Fredrik Ridderstad, Correns redaktör som skrev skrĂ€ckromanen âFrenologenâ (1844).
Ett par hundratusen parisare samlades nÀr Luxorobelisken restes pÄ Place de la Concorde 1836. MÄlning av François Dubois frÄn samma Är.
Romantikern Sue var en tidstypisk utopistisk socialist frĂ„n överklassen och hans hjĂ€lte Rodolphe Ă€r en extremt stark tyskĂ€ttad aristokrat, slagskĂ€mpe och âövermĂ€nniskaâ som iklĂ€r sig rollen som arbetare för att utforska Paris slum och bakgator för att förstĂ„ de lĂ€gre klassernas belĂ€genhet och samhĂ€llets orĂ€ttvisor. DĂ€r frotterar han sig med âles misĂ©rablesâ, "samhĂ€llets olycksbarn", tjuvarna, mördarna och de prostituerade.
EugÚne Sue 1835 (mÄlning av François-Gabriel Lépaulle) och hans hjÀlte Rodolphe i "Paris mysterier" (1842-1843) illustrerad av G. Staal 1850.
Parisare samlas hos slaktaren. Illustration frÄn 1870 av okÀnd upphovsman.
Sue prisades för sin realistiska skildring av de fattiga parisarnas villkor och hans skarpa samhĂ€llskritik som förebĂ„dande revolutionen 1848. Samtidigt var hans melodramatiska berĂ€ttelse en svartvit och förenklad skildring av tillvaron. Rodolphe och den socialt medvetna aristokratin förkroppsligar det upplysta och goda, medan den nya borgarklassen med dess nĂ€riga affĂ€rsmĂ€n och slipade advokater utgör tidens nedbrytande kapitalistiska "ondska". Just oförmĂ„gan att se adelns egen roll i misĂ€ren gjorde att hans romaner avfĂ€rdades av sĂ„dana som Alexandre Dumas (som i och för sig skrev âGreven av Monte Cristoâ (1848) influerad av Sue) och förstĂ„s inte minst Karl Marx, som saknade den djupare klassanalysen.
Folkliv vid bron Pont Neuf i Paris. MÄlning av Giuseppe Canella frÄn 1832.
Ljungstedt flyttar Sues mörka labyrinter frÄn Paris till KolmÄrdsskogarna (men ocksÄ Stockholms egen slum) som utforskas av en kringströvande betraktare.
En annan viktig inspiration var engelsmannen Edward Bulwer-Lytton. Han Ă€r för eftervĂ€rlden mest kĂ€nd för sin historiska roman âPompejis sista dagarâ (1834), som just skildrar livet för handfull mĂ€nniskor dagarna före att vulkanen Vesuvius begraver den antika romerska staden i aska. Intrigen dem emellan Ă€r inte den mest engagerande, Bulwers styrka ligger i hur han gestaltar mĂ„ngkulturen i det romerska samhĂ€llet, de olika religiösa och kulturella uppfattningar som hyses av egyptier, stoiker, kristna och romare.
Han skrev ocksĂ„ mystiska och vetenskapssatiriska verk. Romanen âZanoniâ (1848) handlar om en odödlig kaldeisk ockultist med samma namn som bĂ„de möter kĂ€rleken och sitt i öde i giljotinen under franska revolutionen. Den inflytelserika science fiction-historien âVril, eller den kommande rasenâ (1871) om ett mystiskt Ă€nglalikt slĂ€kte, hĂ€rstammande frĂ„n tiden före syndafloden, som gömmer sig under jord inspirerade inte bara senare författare som H. G. Wells, utan ironiskt nog ocksĂ„ teosoferna och nazisterna.
Edward Bulwer-Lytton 1831, mÄlning av Henry William Pickersgill och efterföljaren H. G. Wells 1920.
Ljungstedt Ă€r likt Bulwer, och framför allt amerikanen Edgar Allan Poe, influerad av den samtida romantiska vetenskapssynen och dess panteistiska förestĂ€llning, att allt Ă€r besjĂ€lat och sammanhĂ€ngande i ett bĂ„de kroppsligt och andligt system. Som Poe lĂ„ter Ljungstedt utifrĂ„n en sĂ„dan förestĂ€llning karaktĂ€rer befinna sig âmellan liv och dödâ, nĂ€r allting Ă€r i stĂ€ndiga och övergĂ„ende skeenden blir hela tillvaron mer flytande. Den demoniske italienaren doktor Testa i âEn jĂ€gares historierâ Ă€r pĂ„ en och samma gĂ„ng skojare, trollkonstnĂ€r, vetenskapsman och hypnotisör. Han visar sig ha gjort sig sjĂ€lv odödlig, precis som Bulwers Zanoni.
Ljungstedt rörde sig ocksĂ„ utanför Ăstergötland. Hennes debutroman med den övertydliga titeln âHin Ondes husâ (1853) kretsar kring en övergiven byggnad i Stockholm. Den omnĂ€mns ibland som det första exemplet pĂ„ renodlad svensk skrĂ€ckromantik. Ljungstedt flĂ€tar ihop en intrikat historia kring incest och mord och det gamla huset, som ruvar pĂ„ alla dessa mörka hemligheter, blir mer levande Ă€n karaktĂ€rerna i boken.
1. Horace Walpole byggde Strawberry Hill House i Twickenhamn utanför London i gotisk stil. Den samtide konstnÀren Paul Sandby avbildade byggnaden i den hÀr vackra mÄlningen.
2. Författaren sjÀlv 1735, mÄlning av Jonathan Richardson.
UpplĂ€gget minner om 1700-talets Ă€ldre engelska gotiska romaner som Horace Walpoles âSlottet Otrantoâ (1764) och framför allt Ann Radcliffes âUdolphos mysterierâ (1794). Ljungstedt för oss genom ett dammigt och murket hus, fyllt av labyrintiska gĂ„ngar, lönndörrar, möbler sĂ„ urĂ„ldriga att de knappt kan vara skapade för mĂ€nsklig hand och tavlor med spöklika âlevandeâ portrĂ€tt. Den gotiska byggnaden, pĂ„ vĂ€g att förfalla pĂ„ grund av historiska brotts tyngd och mörka hemligheter, utgör i sjĂ€lva verket en existentiell sinnesstĂ€mning inför vĂ€rldens avförtrollande, en meningslös och obegriplig tillvaro.
Likt Radcliffe anvĂ€nder Ljungstedt frĂ€mst de skrĂ€ckgotiska attributen för att just sĂ€tta skrĂ€ck i oss, vartefter fĂ„r allting sina naturliga, eller Ă„tminstone högst mĂ€nskliga förklaringar. Det Ă€r ocksĂ„ det som gör det till en romantisk snarare Ă€n en gotisk roman, det finns en begriplig ordning. Litteraturdocenten Mattias Fyhr, som nyligen avslutat sitt tvĂ„ band lĂ„nga praktverk âSvensk skrĂ€cklitteraturâ (2017, 2023), avfĂ€rdar henne som nĂ„got av en effektsökerska. Likt Emilie Flygare-CarlĂ©n och Carl Love Jonas Almqvist lĂ„nar hon skrĂ€cklitteraturens motiv och stĂ€mningar för att förhöja sina berĂ€ttelser. Samtidigt har Ljungstedt en förmĂ„ga att lĂ€mna oss ambivalenta inför hennes upplösningar, vi slĂ„r igen boken med en naggande ovisshet om sista ordet verkligen Ă€r sagt, Ă€r mordgĂ„tan verkligen löst och mysteriet skingrat?
Hennes kortroman âHastfordska vapnetâ (1870) brukar betraktas som den första riktiga svenska deckaren. Domaren Benjamin Ross utreder det gĂ„tfulla mordet pĂ„ baron Hastford i jĂ€mtlĂ€ndska BrĂ€cke. Intressant nog finns det ocksĂ„ en konkurrerande detektiv, den vackra och intelligenta kammarjungfrun Lisslena, som har personliga skĂ€l att ta fast mördaren.
Frédéric-Théodore Lixs illustration till C. Auguste Dupin-novellen "Det undansnillade brevet" (1845) av Edgar Allan Poe.
Ljungstedt var garanterat inspirerad av Poes banbrytande och stilbildande berĂ€ttelser om amatördetektiven C. Auguste Dupin, men Ă€nnu mer tog hon intryck av samtida populĂ€ra engelska deckarförfattare som Wilkie Collins och Mary Elizabeth Braddon. SjĂ€lva mordkomplotten har Ljungstedt lĂ„nat frĂ„n dansken Steen Steensen Blichers klassiska novell âPrĂ€sten i Vejlbyâ (1829) som bygger pĂ„ ett riktigt fall. Vi finner ocksĂ„ rikligt med spĂ„r frĂ„n Jane Austens romaner, som âStolthet och fördomâ (1813), i hennes sĂ€tt att skildra karaktĂ€rer och relationer inom den svenska adeln.
Illustration till Jane Austens "Stolthet och fördom" (1813) och författaren sjÀlv mÄlad av systern Cassandra Austen 1810.
Ljungstedt flÀtar mÄnga trÄdar till svÄrlösta mordgÄtor, hennes pusseldeckare fÄr först sin motsvarighet hos Agatha Christie och mycket riktigt har hon nu ocksÄ översatts till engelska.
Agatha Christie 1963.
Politiskt sett Àr det lÀtt att nÄgot förhastat placera Ljungstedt i ett konservativt fack, riktigt sÄ enkel var hon inte. Som ett barn av romantiken finns det inom Ljungstedt vÀldiga kontraster och motsÀgelser, en viktig del av författarskapets dynamik.
Hon tog avstÄnd frÄn Svenska kyrkan och Àgnade sig i romantisk anda Ät ett högst personligt sökande efter Gud. Ljungstedt var ocksÄ tydligt influerad av tidens idealistiska tyska filosofi. Explicit nÀmner hon Johann Gottlieb Fichte som i sitt tÀnkande rymmer bÄde konservativa och radikala tendenser. I grund och botten hÀvdar han att det bara finns ett rent medvetande och det Àr Gud och att det Àr mÀnniskans uppgift att förstÄ sin roll och del i det. I Ljungstedts berÀttelser kan vi lÀsa just sÄdant som att den enskilda individen blott Àr en aspekt av, eller en idé hos, ett högre vÀsen.
Samtidigt finns det revor i Ljungstedts samhÀllsvÀv. Precis som liberalen Almqvist skildrar hon hur ett traditionellt svenskt hierarkiskt stÄndssamhÀlle Àr pÄ vÀg att bli en formellt jÀmlik borgerlig kapitalistisk stat. Allting luckras upp och de adliga överger sina gamla Àtter för att förverkliga kÀrleken med mÀnniskor frÄn de lÀgre stÄnden eller mycket konkret bli ingenjörer och industrimÀn i stÀllet för godsÀgare. MÀnniskors brottsliga ageranden, ocksÄ mord, Àr för Ljungstedt inte följden av andlig ondska, utan sjÀlar som deformeras av fattigdom, orÀttvisor och hopplösa situationer.
Det finns ocksĂ„ betydande drag av kvinnlig frigörelse i hennes historier. Ljungstedt beskriver hur kvinnor tvingas försaka sina drömmar för att blidka omgivningens krav och fördomar, men de Ă€r ocksĂ„ sexuellt aktiva och förföriska. Hennes uttrycksfulla skildringar av sex, i synnerhet i âHin Ondes husâ, var i tiden ocksĂ„ provocerande. I âEn jĂ€gares historierâ finner vi dessutom romantikens intresse för att leka med könsroller och könsuttryck, precis som i Almqvists androgyn Tintomara i âDrottningens juvelsmyckeâ (1834) finns hĂ€r karaktĂ€rer med âqueeraâ kvaliteter som âskiftarâ kön, eller Ă„tminstone upplevs göra det.
Emilie Flygare-Carlén 1865, av okÀnd litograf, och Viktor Rydberg 1877, gravyr av J. Wolf.
Varför glömdes Ljungstedt bort? LĂ€nge omnĂ€mndes hon vid sidan av Almqvist, Flygare-CarlĂ©n och Viktor Rydberg som en av den svenska romantikens frĂ€msta författare. Men hon hade ocksĂ„ inflytelserika belackare, hennes egen favorit Rydberg, som sjĂ€lv skrev in sig i skrĂ€ckhistorien med debutromanen âVampyrenâ (1848), tyckte inte alls om Ljungstedt och invĂ€nde i nationalromantisk anda att hon var för âosvensk", att hon förflackade det svenska sprĂ„ket och den inhemska litteraturen. Ljungstedt, som reste i Storbritannien och talade engelska, uppfattades sakna âfosterlandskĂ€rlekâ. Hon var som vi sett vĂ€l bevandrad i bĂ„de samtidens anglosaxiska litteratur och den tyska filosofin.
Ăr Emelie Schepp vĂ„r tids Aurora Ljungstedt?
Aurora Ljungstedt var pÄ sin tid minst lika populÀr och lÀst som Gusums deckardrottning Sofie Sarenbrant Àr i dag.
Ljungstedt skrev sÄdant som i dag Àr sÄ populÀrt, blodiga deckare och sexig skrÀckromantik. Bra sÄlde hon ocksÄ, likt vÄr tids östgötska deckardrottningar Emelie Schepp och Sofie Sarenbrant, Àven om hon bottnade i en djupare förstÄelse av tillvaron och var nydanande i sitt berÀttande.