O2 Arena/Digitala biografer över Europa
Så fick hundratusentals fans över hela jorden chansen att skiljas från Monty Python-gänget med ett stilrent, rungande ”Piss off”. Det tog visst 47 sekunder för MP att sälja 200 000 biljetter till denna spektakulära och snyggt producerade tretimmarsshow. Intresset är intakt.
Själv såg jag showen på livebio i Boxholms Folkets hus på söndagen och kände gemenskap med övrig publik i salongen, samtidigt som jag önskade mig till kära, gamla London. Monty Python är gänget som aldrig är måttfullt, de vräker på, siktar lågt, det flyger omkring inälvor, blod och sperma på scenen.
Äckligt javisst, men publiken viker sig av skratt. Det äckliga blandas upp med den studentikosa, sjuka humorn som också är MP:s signum.
Det vilar ett förtroligt förhållande mellan scen och salong. Men när publiken för tydligt visar att de kan replikerna i ”Lumberjack song” eller ”The dead parrott” så hittar ensemblen snabbt på nya repliker som tar sketcherna åt andra håll.
Måltavlor är i vanlig ordning armén, flottan, politiker, lärare, kyrkan, Gud, döden, för att nämna några. Vi känner igen sånger och sketcher från förr. Det mesta är kul, men kanske inte lika kul som man hade hoppats. Av de nya tablåerna faller ingen ur ramen, men framkallar inte i närheten lika glada skratt som "långdistanslöpning för inkontinenta". Och tre timmar är en för mycket.
Det bästa är nästan musiken. Eric Idle gör sköna, roliga låtar som lätt fastnar. De gör stora sång- och dansnummer av ”Finland”, "The Penis song" och "Every sperm is sacred".
Och så har Idle förstås komponerat "Always look at the bright side of life", som i dag är Monty Pythons självklara signatur.