"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer." Så skrev Alf Henriksson i ett inlägg om döden. Och sorgen. Den som drabbar oss alla förr eller senare. Ingen kommer liksom undan.
TV4-profilen Steffo Törnquist berättar om en dubbel dos sorg i sin nya bok Under hatten på Steffo. Om hans pappa Bosse som till sist dog. Kanske för att han till slut visste att hans livskamrat Nancy skulle få det bra. Han berättar om en annan slags död. När hans vän Benson dog, bara 43 år gammal.
– Vid svåra stunder blir jag stark och praktisk. Jag funkar så. Det kanske är journalisten i mig. Benson dog så ung. Med så mycket liv kvar... Det var givet för mig att hans fru skulle bo hemma hos oss. Jag åkte ned till hotellet han drev tillsammans med sin fru i Trosa och berättade vad som hade hänt för personalen. Någon måste göra något tänkte jag, säger Steffo Törnquist.
Men finns det plats för tårar?
– Det är klart att jag också gråter när en nära har dött. Men när tårarna tar slut måste livet gå vidare. Den som stått nära kommer alltid att finnas där. De har en speciell plats hos mig, säger han.
Livet och döden kan tyckas vara varandras motsatser. Fast egentligen är det inte så. Tänk efter! Det är bara punkter på vår enskilda strapats. Steffo Törnquist tänker mycket på livet och därmed också döden. Han ser allt för många som inte bryr sig om sitt liv. Allt för många som väljer dåligt framför bra.
– När min pappa dog frågade jag min mamma om hon ville leva. Om gnistan fanns kvar. För om den fanns skulle jag kunna hjälpa henne. Hon bor här i Stockholm nu och gör en massa saker. Det är väl klart att hon saknar sin man. De var ett par som var kära hela livet. Gick hand i hand genom Linköping trots att de levt tillsammans så länge. Men mamma valde att vilja leva efter att sorgen lagt sig. Alla gör inte det valet. Men hon gjorde det, säger Steffo Törnquist.
Den filosofiska frågan om livet och livskvalitet har dryftats av många. Ett ordspråk säger ”Rik är den som är tillfreds”. Jag vet inte om Steffo Törnquist skriver under på det. Men det han säger är ”att livet ska ge något”. Och det är där hans smak för livets goda kommer in. Just ”hans smak”. Han säger flera gånger att han är inte något facit.
– Men jag har kunskapen som gör att man kan sätta in en vara i sitt sammanhang. Då kanske man förstår varför en konjak är bättre till en specifik situation än en annan konjak.
Med flera böcker i ämnet livets goda och även ett tv-program (Steffos Lustjakt) skulle många kalla honom för smakdomare. Men det går han inte med på att han skulle vara. Framför allt är han ingen snobb, säger han.
– Eller… för mig betyder inte priset på prylen någonting alls. Det finns drycker som är svindyra men ändå skit. Min båt kostade nästan ingenting och den skulle jag aldrig sälja. Den är vacker. Människor som köper saker bara för att de är dyra är smaklösa. Jag skulle aldrig byta min Merca mot tio Ferrarin, säger han.
Men har du god smak?
– Det är usel smak att säga att man har god smak… Men pressar du mig så skulle jag väl säga att jag har god smak, säger han och skrattar.
Det kan tyckas som ytligt att bry sig om saker. Att det har en stor betydelse i livet. Men för Steffo Törnquist är just smak och stil ett sätt att leva livet på bästa sättet. Han utvecklar resonemanget:
– Livet måste ge något mer. Varför ska man då slösa bort det på dåliga råvaror? Jag får göra det jag tycker om. Njuta av det som är gott. Omger mig med saker som jag tycker om. Som jag tycker är snygga. Då mår jag bra och njuter. För mig är det att leva. Det finns dom som aldrig lever. Jag förstår inte det. Och varför ska man välja en ful penna när man kan välja en snygg?
Är pengar avgörande för att man ska kunna leva gott?
– Det underlättar förstås. Men jag kan aldrig ta ifrån någon deras upplevelse. Jag är tolerant när det gäller andras upplevelser. Gillar någon exempelvis ett viss sorts vin och mår bra av det. Bra så. Det är roligt att människor bryr sig om vad de stoppar i sig eller vad de har omkring sig.
Född 1956 och uppvuxen i Linköping. Hans föräldrar hade ”Standards kläder”. Enligt Steffo Törnquist var några utmärkande drag för affären att den hade ”alldeles för många anställda och att kostymerna kom från Oscar Jacobsson.”
Standards kläder låg på Stora Torget. Och där står Folke Filbyter, eller är det fölbiter…? Han har en Folke Filbyter-staty hemma i hallen och ser den varje dag. Den påminner om hans ursprung, säger han. Han berättar i boken att han brukar snacka med statyn som är stor som en ”övergödd kanin”. På bred östgötska. Ungefär ”Tja dö Folke, hur huaaaaar dutt ida då?”
– Det finns något humoristiskt med östgötska. Det låter inte riktigt trovärdigt. Eller rättare sagt, det låter inte riktigt på riktigt när någon ska vara allvarlig. Jag har aldrig haft särskilt mycket dialekt. Men jag kan dra på om så behövs. Jag tycker att det är kul ibland. Östgöte är jag fast jag bott i Stockholm så länge.
Humor är också en del av livet.
Roland Klinga
roland.klinga@nt.se
011-200494