En nyttig lektion i förståelse

Vi ska försöka leva tillsammans i en nya global värld, men har svårt att till och med acceptera att en fiskgjuse inte beter sig som vi vill.

Fiskgjusarnas familjeliv retar upp känslor.

Fiskgjusarnas familjeliv retar upp känslor.

Foto: Ric Vasquez

Mediekrönikan2016-05-28 05:55
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

”Det är vidrigt att du inte räddar ungarna från den där galna häxan till förälder!” Det låter som någonting en indignerad medborgare skriker till en myndighetsperson, men icke. Den kommer från ett kommentarsfält och handlar om – fiskgjusar.

Nyligen rapporterade Natursidan.se om baksidorna med de populära livesändningarna från olika rovfågelbon: alltfler kameror tvingas stänga ner. Den upprörda publiken går bananer när rovfågelhonor slutar komma med mat, när de bjuder de andra ungarna på ett syskon eller knuffar sin avkomma över kanten. De kräver mänskligt ingripande – genast!

Om man tillbringar mycket tid med att sitta och glo på ett rovfågelbo i realtid – och jag vet vad jag pratar om, ett havsörnbo i Estland stjäl just nu väsentliga delar av min tid – är upprördheten delvis begriplig.

Förutom fascinationen för vad som pågår där i nästet, är det nästintill oundvikligt att man börjar projicera sina egna rättviseprinciper på fåglarna: Hallå, dina barn är hungriga – gör nåt!

Men vid någon tidpunkt, hellre förr än senare, bör man komma ihåg att en örn, fiskgjuse, berguv inte är en människa. Det intressanta med trollen i livekamerornas trådar är inte trollandet i sig, utan något annat: empatins begränsningar. Inlevelsen springer, kanske med nödvändighet, ur den egna världsbilden, vilket ofelbart tycks leda till människans tendens att påtvinga andra varelser sina egna idéer om rätt och fel.

”Politik handlar om ’jag har rätt, du har fel’, och det fungerar inte längre – vi behöver en vändpunkt”, säger medie- och kommunikationsprofessorn Miyase Christensen i Eric Gandinis kortdokumentär ”Cosmopolitanism”. Filmen, som finns på SVT Play, handlar om den kosmopolitiska visionen om hur vi ska leva med varandra, som främlingar, i en värld.

Christensen och andra, som Kofi Annan, talar om empati som kosmopolitismens grundsten: viljan att förstå den andra, förmågan att föreställa sig själv som den andra utan att söka konsensus, tillit till olikheter. Det är en snygg och välgjord liten berättelse, som för ovanlighetens skull bereder utrymme för vision istället för den cynism som numera går under namnet ”realism”.

Örnboet i Estland är en nyttig lektion i förståelse för andra varelsers väsensskilda livsbetingelser. Sådan ser inte skillnaden mellan människor ut, och det finns ingen anledning att avstå moraliska ingripanden när människor far illa – av någon missriktad kulturrelativistisk hänsyn. Men, det är stor skillnad på det och på att låta den egna xenofobin bli till benfast övertygelse om rätt och fel.

Det låter så enkelt i teorin, men tycks vara så svårt i praktiken. Det säger ändå något om vår inlevelseförmåga att vi inte ens kan acceptera olikheten – hos en fiskgjuse.

+ Ny säsong av ”Grace & Frankie” på Netflix – som upplagt för obekymrat, lättsinnigt maratonmys!