Första året nämndes ”nyhetsundvikare” endast i en dagstidning – Dagens Nyheter (för övrigt den publikation som skrivit ordet flest gånger sedan dess) – men nu ökar intresset rejält. Förra året trycktes det 19 gånger och i år har det redan nämnts 20 gånger, till stor del som följd av demokratiutredningen, som lyfter frågan.
Diskussionen ser ungefär ut så här: informationsflödet har blivit så stort att det är oöverskådligt. I ett sådant läge måste man som mediekonsument välja. Risken är då att människor endast väljer den information som bekräftar deras egna åsikter och att de ämnesmässigt bara efterfrågar vissa saker.
När forskare och tidningschefer nu desperat våldskramar den här verklighetsbeskrivningen sker något intressant. Bilden av vad en dagstidning är håller nämligen på att förändras.
Tidigare salufördes ju tidningens mix av innehåll med argumentet att den svarade mot en faktiskt efterfrågan. Så verkar inte vara fallet längre.
Numera sägs det, märkligt nog, att det fiffiga med dagstidningen är att den får människor att läsa saker som de annars inte skulle ha läst. Som de inte är intresserade av, som de inte efterfrågar – men som gör dem klokare och mer insatta när de väl halvt om halvt lurats att läsa dem.
Bilden av nyhetsundvikarna som ett demokratiproblem, där vi riskerar att få klassklyftor mellan grupper som har stor kännedom om samhället och grupper som har mycket liten kännedom om detsamma, har kritiserats från flera håll. Men historiskt passar den så väl in i de senaste tio årens motreaktion mot internetutvecklingen att begreppet nästan känns som en beställningsvara.
När allmänheten först började skapa sina egna medier, hette det att materialet inte var värt något. Att kvaliteten var för dålig. Sedan följde argumenten att den journalistiska kompetensen inte kunde ersättas och därefter att redaktörskapet var det som skiljde agnarna från vetet.
Att medieforskare och tidningschefer nu lyfter fram att publiken helt enkelt blir dummare om de inte betalar för journalistik och att den här utvecklingen är direkt samhällsfarlig, får ses som en logisk slutstation för hur man en gång valde att närma sig ämnet. ”Utan oss förstår ni inget”-attityden har alltid varit journalistikens mest ocharmiga ideologiska sida.
Det ironiska är att den i sig är djupt problematisk ur ett just demokratiskt perspektiv. Och direkt olämplig att ha för pannan när man närmar sig det ämne som dagstidningsjournalistiken varit sämst på att bevaka och förstå de senaste 15 åren: internetutvecklingen.
Anders Mildner är frilansjournalist med medier som specialitet. Skriver Medekrönikan en gång i månaden.