Journalistiken eftersträvar äkthet. Det var därför det blev ett sådant liv när Aktuellt nyligen intervjuade en aktiv vänsterpartist om visstidsanställningar – utan att berätta för tittarna att personen i reportaget jobbade politiskt med just fackliga frågor.
Ändå finns det en äkthetsfråga som nästan aldrig kommer upp på klago-agendan: debattartiklarna.
När det avslöjades att Daniel Suhonen spökskrivit kulturartiklar till Håkan Juholt, bland annat en personlig text om ”Les Miserables” som publicerades i Sydsvenskan, höjdes många ögonbryn i kulturvärlden. För så gör man bara inte. En kulturartikel är inget grupparbete – särskilt inte om den har ett personligt anslag.
Med debattsidorna är det annorlunda. När den politiska toppen väljer att lägga ut orden, utgår de flesta redaktioner ifrån att de präntats ned av någon som har anställts för att sköta sådana saker.
Problemet är bara att det oftast händer saker med språket när man skriver texter i någon annans namn. Det blir mindre personligt och inläggen tar formen av luddiga dekret: proklamationer som aktar sig noga för att vara för konkreta, utan som istället syftar till att varsamt lyfta fram de värdeord som avsändarpartiet för tillfället vill klä sig i.
Resultatet blir därefter: vanligen abstrakt och intetsägande. (Vilket för övrigt också var orsaken till att Sydsvenskan blev grundlurad av Juholts text.)
Om vi för en stund bortser ifrån att de flesta av elitmakthavar-texterna är sövande tråkiga (vilket på sikt så klart är problematiskt både för politiken och för tidningarna), så kan man ju fråga sig varför äkthetsfrågan så sällan diskuteras när det kommer till den här sortens material.
Inför läsarna blir det ett slags förljugenhet. Eftersom man vet med sig att det inte skulle vara okej med en text som undertecknades exempelvis ”Socialdemokraterna” eller ”Moderaterna” – även om det i de flesta fall antagligen skulle vara mer sanningsenligt – fortsätter det spökskrivna skådespelet att fylla våra debattsidor vecka efter vecka.
Vi ställer i dag via medierna närmast orimliga krav på våra politiker. Obetalda tv-licenser, glömda räkningar och andra relativt harmlösa förseelser blåses upp till skandalnyheter. Men om vi inom medierna sätter ribban så högt vad gäller fläckfrihet – varför kräver vi då inte att folk skriver själva? Varför ser vi det som en självklarhet att politikerna inte skulle mäkta med detta – när vi kräver att de ska mäkta med i stort sett allt annat?