Det börjar helt okej, med Molly Pettersson Hammar. Men redan vid andra numret börjar jag ana oråd. När Daniel Gildenlöw sätter sig på golvet och ser vädjande på oss misstänker jag att skälet till att årets Melodifestival har färre deltagare är att det helt enkelt bara kom in 27 vettiga bidrag. Eller ännu färre. Och att Gildenlöw fick vara med bara för att någon tyckte synd om honom.
På det hela taget var det dock en Mellokväll där det mesta verkade flyta på som det skulle, med säkra programledare.
Men inte kan det ha varit Eric Saades låt folk röstade på, så mycket blekare än de klistriga hitlåtarna "Manboy" och "Popular". De röstade på Eric Saade, kändisen som alla har sagt ska vinna i år. Han har en historia, en identitet som publiken känner till. Jessica Andersson har något ännu finare, något som reklammakare och medier älskar: en Berättelse. Hon är ju fosterhemsbarnet som nådde framgång mot alla odds, och lite av det fanns i hennes låt.
Molly Pettersson Hammar har inget av det där. Hon är bara bra på att sjunga.
När jag vaknar på söndagsmorgonen har en refräng klibbat fast i huvudet. "I am Holly, I am Polly, I am Molly, hello hi!". Vi har en lång Mellosäsong framför oss, och den har bara börjat.
Fredrik Kylberg är vikarierande nöjesredaktör. fredrik.kylberg@corren.se