Christina Kellberg: Starkt om ärvda skamkänslor

Mörka familjehemligheter och livslögner är vanliga i litteraturen, så vanliga att man som läsare ibland kan känna sig smått blasé.

Men journalisten Christina Kellberg går faktiskt i land med att av dessa ordinära ingredienser skapa en ovanligt intressant memoarbok: "Kupongtjuven".

Kupongtjuven var Christina Kellbergs mormor och namne, Chris. Under andra världskriget arbetade hon med ransoneringskuponger och lät sig då frestas att stjäla av dem. Hon ertappades och hamnade i fängelse för att ha "stulit ur Riksskafferiet", och omvärldens dom blev hård. Kellberg berättar hur mormoderns öde, avslutat med cyankalium, blev en tyst skam som följt familjen i generationer.

Via en blandning av släktforskning, polisrapporter och minnen söker Kellberg svaret på vem hennes mormor var och varför allt blev som det blev. Det hon finner är en vanlig arbetarkvinna från Jämtland. Kvinnan har drömmar. Hon vill läsa, skriva, öppna pensionat.

Men drömmarna kvävs av tiden och de sociala ramarna. Kvar blir en godtrogenhet och ett olyckligt svärmeri för de bohemiska kretsarna av författare och konstnärer i Klarakvarteren i Stockholm, dit familjen småningom flyttar. Godtrogenheten kommer snart att utnyttjas. Knappheten är stor, och, som Chris själv skrev: "nödens väg, och brottets stig, de gå varann så nära".

Lite sönderfaller den här boken i två delar - den första som fokuserar på Chris och hennes dotter Anna-Märta, den andra där jaget, Anna-Märtas dotter, och hennes upplevelser av en otrygg barndom dominerar. Här, i den osminkade skildringen av barnets försök att upprätthålla ett normalt liv i skuggan av föräldrarnas missbruk, går mina tankar ibland till Alakoskis "Svinalängorna".

Med sina korta brottstycken, ögonblicksbilder och skiftande perspektiv är "Kupongtjuven" ett tidsdokument från 1940-talets Sverige likaväl som en personlig berättelse om tre generationer kvinnor som ärver en skam, en skuld, och inte minst psykologiska mönster.

ANNA RUDBERG-W