Sedan 2009 har Flamingokvintetten gett konserter för sittande publik, och det är de som man nu avslutar med turnén The final tour concert. Spelningar på dansställen kan det bli även i fortsättningen.
– Ja, så länge vi är friska. Det hänger på hälsan. Vi tar ett år i taget, säger sångaren och gitarristen Hasse Carlsson.
Tillsammans med basisten Dennis Janebrink har han varit med i gruppen från Partille ända sedan starten 1960. De andra medlemmarna har skiftat.
Konserterna på den kommande turnén består av två delar, en lugnare akustisk där det förutom musik även blir anekdoter från de 55 åren, och en där bandet spelar som vanligt.
Har konserterna för sittande publik påverkat gruppen på något sätt?
– Vi har alltid försökt ha en dialog med publiken, men visst behöver man vara lite extra skärpt. Att sjunga fel kan man kanske komma undan med när folk dansar, men inte här, säger Hasse Carlsson.
Vilket decennium har varit det bästa?
– 70-talet var väldigt stort. Vi spelade ofta fem gånger i veckan samtidigt som vi plockade upp och plockade ner all utrustning själva. Det var tufft och slitsamt, men samtidigt väldigt roligt. Det var också en tid när vi låg i framkant när det gällde utvecklingen med ljud och ljus.
På flera av Flamingokvintettens skivor från 70-talet finns en gul etikett, där man försäkrar att det är gruppens medlemmar och inga andra som spelar på albumet.
– En del andra dansband tog hjälp av studiomusiker när de spelade in och det tyckte inte vi var riktigt rätt. Vi ville att folk skulle veta att musikerna på skivorna också var de som spelade när de kom för att dansa, säger Hasse Carlsson.
Vilken sång representerar gruppen bäst?
– Det där är svårt att säga, men redan 1968 låg vi på ”Tio i topp” med Niel Sedakas ”Happy birthday sweet sixteen”. Samtidigt kom även vår svenska version av låten, ”Hon är sexton år i dag”, in på Svensktoppen. Det var tack vare den som vi blev riksbekanta och fick genomslag.
Många av era skivor har nummer istället för namn. Varför?
– Vi tänkte att det skulle vara lätt att veta vilka skivor man behövde köpa om man ville komplettera sin samling.
Hur har ni gjort för att hålla lågan brinnande i alla år?
– En drivkraft är att alltid försöka göra så bra spelningar så möjligt, även om kanske akustiken i lokalen är dålig. Och även om man spelat en låt i 50 år så går det ändå att göra den lite bättre. Det är en utmaning. Och det gäller att alltid göra sitt bästa, det ansvaret har vi både mot publiken och arrangörerna.
Varför blev namnet just Flamingokvintetten?
– I slutet av 50-talet hette vi Tutti Frutti Boys, men vi tyckte att det lät lite fånigt och ville ha ett namn som var mer exotiskt.