Det var unga bandmedlemmar som stod på scenen första gången Wahlströms spelade upp i parken.
– Vi var bara kanske 13 år så det måste ha varit 1986, säger Daniel Wahlström som gett bandet dess namn.
Spelningen ägde rum på parkpersonalens firmafest i lokalen Galaxen minns han.
– Vi fick en bra kontakt med Inge Andersson som var folkparkschef då.
Efter firmafestspelningen tog folkparkschefen in bandet på olika typer av vanliga danskvällar, berättar Daniel Wahlström som säger att det hände väldig snabbt. De var sedan "jättemycket" i parken under alla år.
Han tycker det är svårt att säga exakt hur mycket de spelade där totalt sett
– Men under Inge Anderssons tid, när det var storhetstiden i parken, så var vi säkerligen med där 3-4 gånger om året i början.
Wahlströms blev så småningom ett riksband och började spela på heltid och då var det vissa dagar som de traditionsenligt spelade i parken berättar Daniel Wahlström.
– Långfredagen körde vi där. Och på somrarna var vi i ute glashuset och juldagen hade vi alltid.
De hade också så kallade "Vadstenakvällar" där de spelade ihop med bland annat Casanovas säger Daniel Wahlström.
När Daniel Wahlström får frågan om Wahlströms spelade i parken under alla år fram tills dess att dansverksamheten upphörde där förklarar han att bandet gjorde ett uppehåll i spelandet mellan 2010 och någon gång under 2016. Då hade Thomas "Massi" Karlsson tagit över danserna i parken.
Daniel Wahlström försörjer sig inte längre som dansbandsmusiker och han säger att det är svårt att driva dansverksamheter idag.
– Men under storhetstiden, så fruktansvärt stort det var!
Hur var det då för Wahlströms att spela i parken?
– Det var jättebra, vi blev så väl mottagna. Vi sa alltid där att vi har ju till stora delar vuxit upp härinne. Det var en bra park, säger Daniel Wahlström
Han kallar den också för "den ultimata parken på alla sätt och vis".
– Det var pub, det var disco och det var dans.
Det var alltid bra folk som jobbade i parken säger han.
– Och cheferna där tog emot en med öppna armar. Så, ja det var en rolig tid!
Daniel Wahlström vittnar om hur populär parken var hos dansbanden.
– Under storhetstiden så var Motala med bland de fem bästa att komma till i Sverige. Motalaparken var nog en av de första som började med att när man kom så fanns det alltid dricka, fruktskål, kaffe och det var varma mackor.
Han säger också att parken aldrig behandlade små och stora band på olika sätt. Alla var lika mycket värda.
En spelning i Motala Folkets Park har blivit ett särskilt stort minne för honom. Det hela hände i slutet av 80-talet och parken var fullsatt.
– Då fick vi möjligheten att spela tillsammans med Vikingarna. Och jag kommer ihåg att då var det "lapp på dörren" , då var det väl 2400 eller 2500 personer. Det är ett minne som sitter kvar!
Wahlströms var inte bara i parken när de hade en spelning där.
– Vi var där mycket och repeterade.Vi var där ofta, man åkte dit och bara fikade ibland också.
Han tycker att man kan säga att parken ett tag blev som en replokal för dem.
Och de var inte ensamma om att använda parken på det viset. Daniel Wahlström uppger att stora band som hade semester åkte dit, tillbringade en hel vecka i parken och prövade nytt material.
– Det var väldigt bra akustik i den där lokalen, så den var känd. Folk trivdes där som band också.
Testandet av nytt material innebar att man repade in det utan publik säger han.
Motala Folkets Park har varit viktig för Wahlströms.
– Ja, under hela startperioden och sedan också, det var ju mycket arbetstillfällen för oss.
Nu planeras en rivning av parken.
– Som dansbana är det en era som går i graven tycker jag personligen, säger Daniel Wahlström.
En annan dansbandsmusiker med erfarenhet från parken är Bjarne Lundqvist. Han har tidigare spelat i Streaplers och Flamingokvintetten som han var med och grundade. Idag spelar han i The Mule Skinner Band, ett band med gamla Streaplersmedlemmar.
– Jag tror att vi började att spela där redan på 60-talet när jag var med i Streaplers, säger Bjarne Lundqvist.
På 70-talet var han också i parken med Streaplers och på 90-talet turnerade han i parkerna med Flamingokvintetten.
– Så jag har spelat där från 60-talet fram till när jag lade av med Flamingokvintetten 2007.
Han tycker att det var "en väldigt, väldigt fin ordning" i parken.
– Inget lämnades åt slumpen utan allt var jädrigt fint, från omklädningsrum och till när man fick mat i pausen eller innan man skulle spela. Så det var en väldigt bra ordning på allting och så var det inte i alla parker.
Bjarne Lundqvist minns sin sista spelning i Motala Folkets park som var med Flamingokvintetten.
– Då gjorde vi någonting som hette ATN, Alla Tiders Nonstop. Vi stod på samma scen på övervåningen alla tre banden: Arvingarna, Streaplers och Flamingokvintetten. Vi åkte runt i hela landet och även i Finland med den här konstellationen ATN och det var i princip efter att Arvingarna hade slagit igenom med "Eloise". Det var väldigt stort!
Under den nämnda ATN-kvällen i Motala Folkets Park skedde någonting speciellt för Streaplers avslöjar Bjarne Lundqvist som då spelade med Flamingokvintetten.
– Streaplers sökte en ny sångare och när vi hade paus sade jag till Streaplerskillarna att "det finns ju ett band på nedervåningen som heter Sounders och i det bandet står en kille som är en jävligt duktig sångare. Ni kan väl gå och lyssna på honom så får ni höra hur han låter. Vi gick ner i vår paus och lyssnade och de föll för den killen som heter Kenny Samuelsson. På det viset blev han sångare i Streaplers och han är fortfarande sångare där!
Så det var tack vare Motala Folkets Park?
– Ja, det kan man lugnt säga!
