Skrev bok om Kerstin Hesselgren

När jag bodde i Stockholms närförort Fruängen, påmindes jag om Kerstin Hesselgren varje dag. Där har gatorna namn efter framstående kvinnor. Parkleken Vippan, denna barnens oas, ligger i Kerstin Hesselgrens park. Kvarteret strax intill heter ”Inspektrisen 2”, mycket passande eftersom denna kvinna skrev in sig i historien som bostads- och yrkesinspektris.

Annars är hon mest känd som Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot. I den mån hon är känd. Det blir glesare mellan eftermälena för varje decennium. Därför var det med glädje jag kastade mig över den nyutkomna biografin "Kerstin Hesselgren – den gränsöverskridande politikern" (Carlssons Bokförlag) av Renée Frangeur.

För Frangeur är Hesselgren mest intressant som politiker.

– Å andra sidan hade hon inte kunnat åstadkomma allt detta utan sin gedigna erfarenhet som inspektris, det hon hade sett av fattigdom och nöd. Den erfarenheten lämnade hon aldrig, säger författaren när jag ringer henne i hennes bostad i Motala.

När författaren gick igenom riksdagstrycket, blev Kerstin Hesselgrens djärvhet uppenbar. Frangeur hänvisar till hur hon satt som ensam vilde utan partikamrater i första kammaren under tolv år.

– Det är inte många som skulle ha pallat för det.

Då var det en belastning att bara ha fel kön i parlamentet. I boken saknas inte exempel på manliga motståndares sexistiska härskarteknik. Detta parerade Kerstin Hesselgren elegant. När hon fick höra att det var skönt att det inte fanns fler som hon i riksdagen, svarade hon med att tacka för komplimangen.

Med tanke på arbetet för att kvinnor skulle få samma rättigheter som män, rätt till statliga tjänster för gifta kvinnor, sexualupplysning, friare abortlag och engagemang på den internationella arenan, inställer sig frågan varför hon är så okänd.

Renée Frangeur svarar att hon inte var lika uppseendeväckande som två andra Folgelstadkvinor, Elisabeth Tamm och Ada Nilsson. Hon tillägger:

– Det kollektiva medvetandet har ersatts av en individualisering, en kult av individen. Det hon kämpade för står inte särskilt högt i kurs numera.

Däremot är genusperspektiv etablerat, vilket hon dagligen tillämpade. Detta var förenat med ett tydligt klasstänkande. Ändå var denna ”välklädda rebell” liberal – även om Frangeurs dokumentation visar att hon lierade sig med socialdemokrater till övervägande del.

– Men att bli socialdemokrat var nog ett alltför stort steg. Hon hade sett fattigdomen i sitt Hofors, men som dotter till bruksläkaren tillhörde hon en annan klass. Det sociala engagemanget fanns hos liberalerna sedan rösträttsstriden. Hon trodde inte på klasskampen, utan på samtal och samarbete.

Hesselgren var med och utformade de socialförsäkringssystem som bygger på inkomstbortfallsprincip, inte medborgerlig grundtrygghet. I vår tid hamnar allt fler människor utanför dessa system. Renée Frangeur tror att Hesselgren i dag skulle ha valt en medelväg.

– Hon föreslog en modest moderskapspenning för arbetarkvinnor, en reform som hon senare var med och byggde på så att den kunde omfatta alla mödrar.

Vem är hennes motsvarighet i dag?

– Det finns ingen, svarar Renée Frangeur snabbt.

När hon sedan försöker komma på ett namn, blir det inte Mona Sahlin eller Gudrun Schyman, utan författaren Nina Björk. Hennes samhällskritik och empati påminner om Kerstin Hesselgrens.