Jag växte upp i en liten villaförort norr om Stockholm. Musikintresset har alltid varit stort: från Beatles i femårsåldern via Svensktoppen och Tio i Topp till tidstypisk hårdrock i tidiga tonåren. Bowie betraktades av kompisar som en udda figur, med en look som avvek markant från dåtidens ”rocknorm”. Jag var förvissad om att Bowie var allmänt konstig.
Men så hände något jag var oförberedd på. På nyårsdagen 1976, sände tv en BBC-dokumentär om Bowie, ”Cracked actor”. Den gav en fascinerande inblick i Bowies karriär och kreativa process. Jag insåg att jag helt hade felbedömt honom. I filmen beskrivs hur han nyligen har övergett karaktären Ziggy Stardust som allt mer hade övertagit hans personlighet, ”Ett tag förlorade jag mig själv – jag kunde inte avgöra om det var jag som skrev karaktärerna eller om de skrev mig.” Jag hade inte sett någon artist som talade om sitt skapande på detta sätt.
Våren 1976 kom Bowie till Sverige på sin första Europaturné. Jag fick ingen biljett, men lyssnade andäktigt på ett porträtt om Bowie på radion, medan andra gick på Valborgsmässofirande. Via Bowie kom jag snart in på Lou Reed, Iggy Pop och många andra artister. En ny, spännande värld öppnade sig. Inte för att jag egentligen förstod det då, men jag tror att dessa artister representerade något farligt och fantasieggande – de innebar en form av verklighetsflykt, från en trygg, tillrättalagd tillvaro.
Bowie såg jag första gången live 1978. Han var vid denna tid i hög grad en kultartist, så jag fick ofta förklara vad som var så speciellt med honom – jag hade, så att säga, bevisbördan. Mitt uppslukande intresse förstods inte av mina föräldrar. Jag minns fortfarande när min pappa går förbi tv:n då jag spelar en video med ”Cracked actor” och han frågar, ”Vad är det där för galning?”, följt av, ”Varför tittar du på sån’t skräp?” Mina föräldrar trodde att rockmusiken skulle dö ut.
David Bowie slog igenom brett 1983 med ”Let’s dance”. En besvikelse började smyga sig på. Plötsligt var ju alla Bowie-fans! Det kändes visserligen som ett bevis på att jag hade haft ”rätt” hela tiden, men nu hade alla en åsikt om honom utan att, som jag tyckte, förstå hans verk!
Jag skrev en bok 1985, ”People stared at the make-up on his face”, där jag dokumenterade Bowies konserter. Tre år senare gav jag ut en biografi om Iggy Pop, ”The wild one”, delvis baserad på intervjuer gjorda av en amerikansk journalist.
David Bowie ledde mig även in på Prince. Före konserterna på Bowies turné 1983 spelades nämligen Princes ”1999”-album. Jag hade hört Prince tidigare, men inte fångats. Men efter att ha matats med ”1999” på Bowies turné, köpte jag albumet. Det följdes av ”Purple rain” och nu började jag inse att något stort var på gång. Prince kom med ett nytt, fräscht sound. Mitt engagemang ökade i takt med att många 70-talsfavoriter blev allt mindre angelägna under denna period.
Det som slutligen fick mig på fall var när tv 1985 visade en ”Purple rain”-konsert. Det var en knockout att se Princes artisteri, utstrålning och musikalitet. Jag lyckades inte få biljett till hans första Sverigespelning 1986, men såg många konserter från 1987 och framåt. Även Bowie tycktes mena att Prince hade passerat honom, då han sjunger ”my little red Corvette has driven by” på bleka ”Never let me down” från 1987. Det kändes bra på något sätt – Prince hade fått Bowies välsignelse.
Jag och många med mig ville veta mer om denna artist. Snart uppstod tanken på att göra research. Tillsammans med en Prince-kompis åkte jag till Minneapolis 1989, där vi ägnade mycket tid åt att leta klipp på biblioteket. Väl hemma sammanställde jag ”A documentary”, utgiven i England 1990. Jag och en Prince-kompis följde Princes ”Nude”-turné samma år och sålde boken från bakluckan på hyrbilen. Boken kom även ut i en holländsk och japansk version. En ny upplaga följde tre år senare.
Vid den här tiden tror jag mina föräldrar började tycka att mitt musikintresse hade gått lite för långt. Det krockade med förväntningar på mig: mönsterelev med toppbetyg och civilekonomexamen från Handels 1985 – varför inte en karriär i näringslivet? Jag startade en konsultfirma med en kompis som inte inskränkte möjligheterna att hänge sig åt musiken. Min yngre bror kallade mig ibland för familjens svarta får – förvisso på skämt, men med en allvarlig underton.
Insikten började gry att det fanns pengar att tjäna på Prince. Firman tappade tempo när jag lämnade Stockholm för Linköping. Prince blev då lite av en överlevnadsstrategi. Jag och några kompisar intervjuade folk som hade jobbat med honom. Det blev ”Dance music sex romance”, utgiven i England 1999. Jag gav även ut en internationell tidskrift, ”Uptown”, under 90-talet. För att få den att framstå som ett kollektiv använde jag flera fiktiva namn. De mest kritiska artiklarna lät jag någon av pseudonymerna stå för. En Prince-kompis som var grafisk designer utformade tidskriften så att den såg mycket professionell ut – så pass proffsig att den snart kom till Princes kännedom. Vi fick bud om att han inte uppskattade att vi stundtals var rätt kritiska.
Våren 1999 fick jag ett fax som skakade om mig rejält. Det var en stämningsansökan från Prince, via hans advokater. Vi stämdes för en rad påstådda oegentligheter, bland annat för att vi använde den symbol som Prince hade lanserat som sitt nya namn för att bryta sitt skivkontrakt. Symbolen var förvisso copyrightad av Prince, men han ville att media skulle använda den – vi gjorde som många andra, men det blev vi alltså stämda för!
Då händer det närmast osannolika att en av Uptowns läsare, en Bostonadvokat, kontaktar mig och erbjuder sig att försvara oss gratis. Han såg det hela som ett uppenbart fall av hotad tryckfrihet. Tillsammans utarbetade vi en motstämning som hävdade just detta. Det ledde till att vi kunde fortsätta som förut, men nu med tydligt angivande av att vi inte hade någon koppling till Prince.
Stämningen blev en ögonöppnare. Det var dags att pröva något nytt. Därför började jag läsa systemvetenskap på Linköpings universitet 2001. Det var dålig timing, då detta var samtidigt som IT-bubblan sprack. Men lika bra det – jag hade inte blivit någon framstående IT-expert.
Men studierna ledde mig in på nuvarande forskningsbana. En kollega till en lärare behövde en hälsoekonom till ett forskningsprojekt. Jag visste inte mycket om hälsoekonomi, men utgick ifrån att jag kunde lära mig. Jag blev doktorand 2003 – och på den vägen är det.
Forskning var lite som att hitta hem, då allt mitt tidigare skrivande och min research av olika slag var värdefulla erfarenheter. I mitt konsultjobb hade vi gjort utredningar och även ekonom-studierna innehöll mycket jag fick nytta av i forskningen. Jag fortsatte att följa Bowie och Prince, men forskningen blev snart ett uppslukande intresse. Bowie bibehöll enligt min mening förmågan att utmana sig själv – en stor utmaning för varje artist. Prince hade svårare att förnya sig, men var alltid fenomenal live.
Bowies död tog mig hårdare än Princes, förmodligen beroende på att jag upptäckte honom när jag var 15 år och formbar. Prince dök upp när jag var drygt 20. Rocken har inte dött, trots de varningar jag fick på 70-talet, men de två artister jag har följt mest intensivt i mitt liv har ovedersägligen gjort det. Men som min 92-åriga mor nyligen påpekade, ”Du valde rätt artister, Per, för nu förstår jag hur mycket de betydde för folk.”