För fyra år sedan bytte Magnus Ekelund spår. Efter ett antal år som uppburen indiepopsångare i främst Magnus Ekelund och Stålet, samt diverse poddar, bloggar och vloggar bestämde han sig för att samla sig. Han tog släktens samenamn och klev ut som hiphopartisten Kitok.
– Det tog ett tag innan jag insåg att jag kunde gräva där jag står, att jag kunde använda Jokkmokk och hela min uppväxt som bas och frångå storstadsnormen. Det har aldrig funnits några lokala förebilder där jag kommer ifrån. När jag hörde att Jakob Hellman var från Vuollerim tänkte jag att han måste vara dålig. Det är den kollektiva självkänsla man får med sig där uppifrån, säger han.
Som gammal skateboardkille som alltid gillat Beastie Boys och Eminem var steget inte jättelångt till att kliva på hiphoptåget. Och med sig från den tidigare karriären tog han de stora och melodiösa refrängerna.
– Jag tycker inte att jag har förändrat så mycket, utan snarare lagt till saker. Jag gillar ju starka melodier.
2014 släppte Kitok låten ”Paradise Jokkmokk” och nådde plötsligt publikskaror han aldrig varit i närheten av tidigare. I skrivande stund har den fem och en halv miljoner lyssningar på Spotify.
– Den har betytt mycket. Det är en låt där jag inte predikade bara för kören. Många artister går in i rum där alla tycker exakt likadant och har en gemenskap. Jag når väldigt olika slags människor, och den låten öppnade en dörr.
Succén med ”Paradise Jokkmokk” ledde till att Kitok fick fria händer från storbolaget Universal. I vintras kom uppföljaren ”#DARKWEBDETOX”, ett album där han slår vilt åt alla håll och framför allt skildrar den panikångest och de grava tvångssyndrom han drabbades av 2015, med okontrollerade våldstankar som värsta symtom.
– När jag var helt nere i det där tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna göra musik. Men det föddes också en tanke om att om jag fixar det skulle jag göra alla låtarna jag aldrig vågat göra och vara helt filterlös. Det var svårt att släppa skivan. Jobbigt rent privat, inte minst. Men jävligt värt det.
Vad har du fått för reaktioner?– Jag får en del skit, men också mejl där det står att ”äntligen vågar jag söka hjälp”. Det är mäktigt när ens musik förändrar något för vissa.
Hur mår du nu?– Bra. Faktiskt väldigt bra. Det är skitkul att vara ute och spela. Jag kan inte klaga.
Det är lätt att bli utsedd till ambassadör för saker – som Lappland eller tvångssyndrom. Hur ser du på det?– När jag blir ambassadör för något räcker det inte så länge. Folk blir besvikna, för jag spelar inte med. Jag gör det aldrig lätt för mig . . . Men det är mäktigt att ”Paradise Jokkmokk” som låt fått en roll som ett landsbygdsanthem och fortsätter växa. Det blir jag stolt över.
Den som vill bli ambassadör för något släpper kanske inte en låt som ”Dunkel ung same” där Kitok i grova, delvis djupt sexistiska ordalag ger sig på kändiskollegor som Rebecca Stella, Hästpojken och Jon Henrik Fjällgren.
– Jag märker att jag gör något som saknats ett tag. Om man uttrycker känslor blir det fult ibland. Jag försöker att vara ofiltrerad, och då väcker man reaktioner. Annars har man spelat med säkra kort, liksom.
Men hur förklarar du ”Dunkel ung same” – du är något sorts ilsket alter ego i låten?– Ja. I Norrbotten är jag oerhört normbrytande och PK och gör sånt som man absolut inte ska göra som snubbe. Sen när jag kom hit, till Stockholm, så blir det nästan en motreaktion. Det är skönt att sparka åt båda håll. Men mest är det bara en rolig låt. Mest kängar jag ju mig själv i slutändan.
Vad hoppas du på att ge östgötarna?– Jag ska ge hundra procent, jag kan inte säga det på nåt roligare sätt.