Alexander Hellgrens lista (gå till Spotifylistan här):
1 Madi Banja: Du och jag.
Det var ju klart att han skulle hamna i topp i år igen. Den här gången är det dock Lorentz protegé Madi Banja som får strålkastaren emot sig, med ett album och flera konserter som är det mest kärleksfulla jag hört och sett i år. Och så den här låten tillsammans med bästisen.
2 Yemi: Fenix.
Den nya tidens, eller ska vi säga framtidens, svensk hiphop bubblar av kreativitet. Yemi är en av dem främsta, på ”Fenix” blandar han genrer och uttryck utan någon som helst respekt för om det passar in i sedvanliga mallar. Årets bästa dansgolv.
3 Grimes: Realiti (demo).
Så hände det, Grimes tog steget från undergroundakt till en artist som min farmor har hört. Ännu inte övertygad av den nya riktningen, hennes musik har alltid en plats på en sådan här lista. Lyssna på singelversionen av ”Realiti”, den slår albumets motsvarighet varje dag.
4 Jonathan Johansson: Lätt att släcka 98.
”På silverfat, jag fick ett pass och ett personnummer”. Så enkelt är det, åtminstone för en del. Jonathan Johansson fortsatte, efter raden ”öppet för vissa, taggtråd för andra” ifjol, att leverera knivskarpa skildringar av samtiden, liksom gjorde upp med uppväxten i Malmö.
5 Susanne Sundfør: Slowly.
Finns det något som heter domedags-italodisco? Nu gör det. Norska Susanne Sundfør stod för årets kanske allra bästa album och efter att ha lyssnat på det sedan i februari kan jag fortfarande inte släppa det som händer drygt tre minuter in i ”Slowly”. Årets bästa röst.
Christina Öbergs lista (gå till Spotifylistan här)
1 Bo Kaspers Orkester: Floden.
Norske Björn Eidsvåg skrev om att sluta bada och Norrlands bossanova-prinsar tog honom på orden. En låt om att ge upp och undvika det som trots allt gör gott. Och en komposition som känns rakt in i folktonssjälen.
2 Miriam Bryant: One last time.
Niklas Strömstedt körde på fåglar på 1980-talet. Djurgården blev Hisingen och Miriam Bryant gjorde en av tidernas töntklassiker så mycket bättre. Engelska och svenska blandas och resultatet låter så helt rätt 2015.
3 Darin: Tänk om.
I ett år av flyktingströmmar och gränskontroller, drömde Darin om gränslöshet och en fri värld i årets kanske mest angelägna text. En sång om att göra skillnad genom att inte göra skillnad. På människor.
4 Ulrik Munther: Jag vet inte hur man gör.
Jonas Gardell skrev texten. Ulrik Munther lät rösten få den tonårsbrutna karaktären. Och jag blev fjorton år och förundrad inför livet en stund. Ungdomsängsligt och naket på en och samma gång.
5 Louise Hoffsten: I feel like running.
Sweet Louise sjöng med ljusa toner och snygga arrangemang om att springa och att inte gömma sig. En rejäl bumerang-comeback från någon som vill springa bort, men aldrig sprungit bort sig själv musikaliskt.
Andreas Homanens lista (gå till Spotifylistan här)
1 Ghost: He Is.
En hårdrocksballad spelas på P3 (och P4!) år 2015. Det räcker nog att säga det. "He is" är en så lysande självklar låt att det inte finns några hinder kvar för världsherravälde längre för Linköpingsbandet.
2 The Libertines: Gunga Din.
Pete Doherty och Carl Barat är någorlunda sams igen. Och på "Gunga Din" visar de att inte minsta millimeter av deras magi och melodikänsla gått förlorad. Kan de bara hålla i vänskapen åtminstone något år, kanske det till och med går att friskhetsförklara britrocken.
3 Refused: Elektra.
Efter ett smått hypnotiskt intro var det bara att kapitulera – den mest efterlängtade comebacken blev en särdeles lyckad sådan också. Dennis Lyxzén har bevarat ilskan perfekt och drev på Refused till stordåd. Glädjande nog visade sig ”Elektra” vara en bra indikator för resten av skivan med samma namn. Välkomna tillbaka!
4 Chelsea Wolfe: Iron Moon.
Avgrunden har aldrig varit vackrare än när Chelsea Wolfe släppte fram mörkret här. Låten pendlar mellan det lugnaste finstämda till partier när hennes stämma trasas sönder av distortion och mullrande gitarrer. Chelsea Wolfe är verkligen en drömbokning till Bråvalla.
5 Adam Tensta & Sibille Attar: Let Me.
Första låten på en av årets mest hyllade skivor var så bra och gripande, att åtminstone jag inte brydde mig om att lyssna särskilt mycket på resten. Adam Tenstas nedstämda rap och den dova stämningen toppas perfekt av Sibelle Attars fantastiska refräng.
Pelle Gunnarssons lista (Gå till Spotifylistan här)
1 Märvel: The hills have eyes.
Vissellåten! Så jädra medryckande att du aldrig kommer att få den ut ditt huvud. Märvel är bättre än någonsin.
2 Nocturnalia: Lady of the woods.
Linköping levererar även högsta klass i det överfulla retrofacket. Tidlöst och sinnesjukt vackert.
3 Kungens Män: Kocksgatans herrkopiering.
Improviserad krautrock, ibland vill jag aldrig lyssna på något annat. Vilken tur då att Stockholms Kungens män även 2015 har varit ytterst produktiva.
4 Yuri Gagarin: Sea of Dust.
Men det är ju så sant, det går alldeles utmärkt att blanda ut med lite rymdrock från Göteborg. För den gamla skolans puritaner finns den här låten släppt på årets kanske snyggaste vinylsingel.
5 Def Leppard: All Time High.
Onekligen en katt bland hermelinerna. Åttiotalet möter Foo Fighters i det mest vitala Def Leppard gjort på årtionden. När britterna är på det här humöret är det svårt att värja sig.
Mattias Ahléns lista (gå till Spotifylistan här)
1 Courtney Barnett: Elevator operator.
Alla älskade australiska Courtney Barnett 2015. Och det med rätta. För hon gav oss årets bästa popmusik. Driven av gitarrer och strösslad med smarta texter fulla av samtidsbetraktelser och fyndig humor som i denna powerpoppärla.
2 Nocturnal Sunshine feat Chelou: Believe.
Maya Jane Coles återvänder till dubstepkällaren och klär på sig den betagande mörka Nocturnal Sunshine-kostymen. Mer dub än step.
3 Valley Maker: Only friend.
Med en akustisk gitarr i händerna och existentiella grubblerier i huvudet skapar Austin Crane magi.
4 Jamie XX and Romy: Loud places.
Jamie XX tog semester från The XX och gav sig ut på en musikalisk resa på egen hand. Stundtals körde han helt vilse, men andra stunder hittade han guld vid slutet av regnbågen – som här!
5 Bill Fay: Bring it on lord.
En stilla bön för ett fredligare 2016…
Jenny Cahiers lista (gå till Spotifylistan)
1 Låpsley: Brownlow.
Egentligen hade hela årets lista kunnat fyllas enkom med alster av denna tös. Nåja, om än välförtjänt så vore det lite enformigt – låt oss istället konstatera att detta är synnerligen strålande synthpop utan dess like i den elektroniska världen just nu.
2 FKA Twigs: In Time.
… om inte ens musik råkar ljuda som ett kärleksbarn mellan the xx och Tricky, uppvuxen i Londons rökiga svartklubbar. Då är allting ta mig tusan tillåtet. Mina hörselgångar njuter, tacksamma över att få ta del av hennes resa mot världsherravälde inom den alternativa musiksfären.
3 Jamie XX: Gosh.
... ett imperium som kan utmanas endast om artisten i fråga råkar vara en av de tre hjärnorna bakom The XX. Därtill är han världens första bekräftade alkemist, då allting som passerar hans synth blir till briljanta guldkorn. Detta är 90-talets ravemusik, 25 år senare – fyllt av gyllene samplingar och 24 karats basgångar.
4 Made In Heights: Murakami.
... och lika strålande glittrar även Sabzis och Kelsey Bulkins gemensamma projekt, som påminner om korvmojjens paradrätt med extra allt – ett intro av baklängessång, lite japansk poesi inslängd mitt i allt och en coolhetsfaktor som går bortom alla mätbara skalor.
5 Amason: Älgen.
... allt medan årets bästa svenska band i stället för trendkänslighet förlitar sig på sångerskan Amanda Bergmans (Hajen, Idiot wind) tidlösa pipa. Om endast en röst fick följa en genom livet, då skulle hon vara mitt självklara val.
Lollo Asplunds lista (gå till Spotifylistan här)
1 Anders Widmark & Helen Sjöholm: Jag vill följa med.
Fantastiskt! Sveriges bästa sångerska och den excellente pianisten Widmark återförenas efter 13 år i denna dramatiska ballad. Det har sällan varit så lätt att utse årets bästa låt.
2 Sofia Karlsson & Martin Hederos : O helga natt.
Kan man verkligen göra om ”O helga natt” till en liten folkvisa frågade jag mig efter första lyssningen. Svaret är javisst, även om denna tolkning stilmässigt ligger på ljusårs avstånd från Jussi. Sofia förblir en underbar uttolkerska av ny och gammal folkmusik och i Martin Hederos har hon en idealisk partner.
3 Sven-Bertil Taube: Nu är det gott att leva.
Det lyckade samarbetet med arrangören/pianisten Peter Nordahl får här sin efterlängtade fortsättning. Sångarcharmören har kvar förmågan att få Olle Adolphsons texter att vibrera, det här är visor på dödligt allvar.
4 Jeff Lynne's ELO: When I was a boy.
Denne rockveteran har blivit något av “den femte Beatlen”. Han producerade George Harrison, Traveling Wilburys och Beatles ”Free as a bird”. Lynne kan sin sak och om inte denna Beatles-rip off stör dig så har du mycket att hämta här.
5 Nellie McKay: Itchycoo park.
She & Him tog en paus, men den som gillar somrig popmusik ska inte misströsta. Brittiska Nellie McKay har botaniserat bland 60-talsblomstren. Finfina tolkningar av favoriter som Alan Price, Ray Davies, John Lennon och Ronnie Lane. Framförda med glimten i ögat.
Erik Stubbfälts lista (gå till Spotifylistan här)
1 Silvana Imam: Tänd alla ljus.
Sällan har en hiphopdänga fått mig att fullkomligen tappa andan. "Tänd alla ljus" är en alldeles magisk hymn om självförtroende och makt, med en pondus i både beats och verser som ingen annan än Silvana Imam behärskar. En närmast religiös upplevelse, live såväl som i inspelad form, och i min värld årets absolut bästa musikstycke.
2 Amason: Flygplatsen.
Amason har släppt många fina popsånger under året, och detta är den finaste av dem alla. En sorgsen men stärkande visa som toppas av Amanda Bergmans sammetslena röst i en alldeles perfekt melodi. Jag har svårt att föreställa mig ett mer musikaliskt popband än Amason år 2015.
3 Susanne Sundfør: Delirious.
Årets bästa synthpop kommer från grannlandet i väst. Susanne Sundfør har en överväldigande dynamisk röst som verkligen kommer till sin rätt i singeln "Delirious". En kraftfull och ilsken låt som är helt omöjlig att motstå.
4 Anna Von Hausswolff: Discovery.
Det nio minuter långa öppningsspåret på årets kanske bästa svenska album är mättat av orgel och slagverk. Ett kusligt och hypnotiskt stycke som ger mig rysningar ända ner i svanskotan, från en artist som just nu är rätt ensam inom sin genre i det här landet.
5 Raised Fist: Flow.
Detta är en blytung dänga som lätt skrämmer slag på en oförberedd lyssnare, med en refräng som känns likt en defibrillator mot bröstkorgen. Smärtsam och rak, på ett minst sagt imponerande sätt. Norrbottnisk hardcore at it’s finest.
Henrik Lindroths lista (gå till Spotifylistan här)
1 Kabaka Pyramid: Well Done.
Allt jag gillar med reggae i samma låt – allvarlig samhällskritik sjungen med fullt sväng och fullfjädrad ironi. Allt lagt ovanpå en drivande, modern rytm med fantastisk produktion. För helhetens skull, sök upp videon där texten och betydelsen kan uttolkas och lek bingo på Kabakas artistkompisars cameoroller.
2 Agent Sasco: Mash Dem Down.
Grov dancehall dj:ing är en personlig favorit och Sasco är sjukt bra. Här läggs vokalen över en av årets bästa uptempo roots rytmer, Gate 7, istället för över nutidens minimala, tråkiga, dancehallproduktioner.
3 LöstFolk med Dani M: Aina Älskar Reggae.
Genialisk svensk samhällskritik i humorform. LöstFolk och Dani M är barn av Uppsala Reggaefestival och vana vid polisens massiva insatser mot allehanda reggaetillställningar. Rolig text över Hofmästarn-rytm, en refräng som fastnar och stulna reggaemelodier i sången.
4 Spice: Needle Eye.
Årets starkaste dancehall av min favorittuffing Spice. "Needle Eye" är en flört med 80-tals-dancehalllåten av Shabba Ranks men utan att vara mossigt bakåtsträvande. Spice visar att hon behärskar både lugnare dj:ing, energifull sång och videons barnförbjudna dans – allt i samma låt.
5 Major Lazer med Chronixx: Blaze Up The Fire.
Kombinationen electro-dancehall är utdöende men min favoritsångare Chronixx ihop med Major Lazer bjuder upp till en sista dans? Låten bygger på en klichétext levererad med reggae-roots-lugn blandat med energisk och knasig electro.
Fredrik Kylbergs lista (gå till Spotifylistan här)
1 Karin Park: Daemons.
Hon bor i ett kapell i Dalarna, tävlar i norska melodifestivalen och uppträder på svenska synthkonserter. Hon låter som ett möte mellan The Knife och en professionell hitfabrik: kompromisslöst elektronisk och skamlöst kommersiell på samma gång. Och så skriver hon texter där demonerna blottar sina tänder mellan raderna. Det här är bara en av tolv favoriter på albumet "Apocalypse pop".
2 IAMX: Happiness.
Engelsmannen Chris Corner har varit min favorit i några år. Nu flyr han från Berlin och kraschlandar i soliga Los Angeles, men sina synthar och nojor har han med sig. Alla som älskar Depeche Mode borde ge honom en chans.
3 Susanne Sundfør: Kamikaze.
Det är ingen slump att denna morska norska finns med på tre listor här, eller att hon toppade Fredrik Strages lista i DN. Tidigare har hon samarbetat med Röyksopp och M83. Susanne Sundfør gör elektronisk pop lika vacker och dramatisk som fjordarna och har en röst lika klar som vattnet i fjällbäckarna.
4 Nicole Sabouné: Lifetime.
Hösten blev lite mörkare och mörkret lite svartare när Sölvesborgs Siouxsie Sioux släppte sitt andra album, tillkommet med benägen hjälp från Tranåsbandet Kite. Alla som älskar The Cure borde ge den här låten en chans.
5 Bob Hund: Hjärtskärande rätt.
Bob Hund lånar instrument, stjäl en stumfilm och gör allting fel på ett helt underbart sätt. Den här singeln blir ännu bättre i versionen som spelades in live på Malmö opera. Som bonus ingår en anekdot från kvällen då Bob Hund bildades.