Hjalmar Gustafsson i Equmeniakyrkan i Rimforsa, en plats som han alltid återvänder till.
Han möter mig i Equmeniakyrkan mitt i Rimforsa, iklädd kostym och smal slips. Han sportar en så kallad mod cut-frisyr, ja ni kanske fattar, att döma av hans utseende är det en britpopare vi har att göra med. Men som sjunger på både indieklubbar och gudstjänster. Och älskar dans och musikal. Och fortfarande är engagerad i scouterna.
– Ja, jag är väl en sorts mix av massor av grejer, säger Hjalmar Gustafsson.
När Hjalmar Gustafsson pratar om Rimforsa är det med varm självklarhet – som om platsen fortfarande är själva grundackordet i hans liv. Här växte han upp med kyrkan, scouterna och kulturskolan som ständigt närvarande pelare. Här fick han vara på scen för första gången, här skapades trygghet, gemenskap – och de första låtarna.
– Det var alltid ögon på en, säger han. På ett fint sätt alltså. Man fick synas, man fick vara med.
Musiken fanns där tidigt. Yngst i en musikaliskt lagd syskonskara hamnade han ganska naturligt i familjens fotspår. Efter klassorkestern i trean – där han valde det “knasigaste instrumentet” han kunde hitta – var saxofonen hans trogna följeslagare i åratal. När han var elva började han spela rollen som Tommy i Pippi Långstrump på Astrid Lindgrens Värld, som introducerade honom för teatern och dansen.
– När jag senare började musikgymnasiet på Folkunga så var jag ganska splittrad, berättar han. Jag spelade saxofon men sökte in med gitarr. Jag älskade teater, dans och sång... Samtidigt ville jag utvecklas som låtskrivare. Känslan i skolan var väl att man skulle gilla slipad musik, sånt som musikteoripersoner gillar, men jag gillade ju skitig och ful musik. Men ja, det var lite svårt att orientera sig helt enkelt.
Året efter gymnasiet gick han på singer-songwriterlinjen på Bollnäs folkhögskola och det var där som han valde att fokusera – att släppa allt utom det egna uttrycket. Resultatet blev något som liknar millennieskiftets svenska popscen – med blinkningar till Broder Daniel, The Wannadies, Kent och Eldkvarn. Han beskriver det som “någonstans mittemellan” – med både känslighet och folkparkssax i bakfickan.
– Om Kent och Eldkvarn fick ett barn så skulle det kanske låta lite som jag. Jag brukar kalla det för "kindie" – indie från Kinda, säger han med ett leende.
Numera bor han i Stockholm och parallellt med den skitiga indiemusiken har han börjat ta kvällskurser i jazzdans. Han återvänder ofta till Rimforsa – och gärna till gudstjänsterna, som fortfarande är en del av rutinen.
Men hur blev det med musikalen? Den finns där fortfarande. I sommar kommer han tillbaka till Astrid Lindgrens Värld, men den här gången i en vuxenroll, som "mattisrövare" i Ronja Rövardotter.
– Ibland när jag lyssnar på musikal känner jag att jag är för indie och svår för det, men å andra sidan vill man ibland bara ha ett stort dansnummer. Jag var lite inne på att koreografera en musikvideo till nästa låtsläpp, vi får se om jag får till det, jag tror inte jag får till det, men det hade varit sjukt kul.
Och nästa låtsläpp blir singeln "Flyttar nu" som kommer den 29 augusti och senare i höst kommer en ny EP. Men innan dess gör han sin första konsert i Kinda som soloartist – på den årliga allsången i Kisa den 22 juli, tillsammans med bland andra mellostjärnorna Andreas Lundstedt och John Lundvik.
– Det ska bli mäktigt att äntligen få spela kindie i Kinda.