När Corren får tag på Joel Alme är han mitt i riggningen inför turnépremiären, som ska ske senare på kvällen inför ett fullsatt Stora teatern på hemmaplan i Göteborg.
– Allt har gått sönder, så det är mycket småpill. Det är nervöst men roligt, säger han.
För en knapp månad sedan släppte han sitt fjärde album, "Flyktligan". Hans fjärde soloalbum, men det första på svenska och det första där han konsekvent skildrar sin uppväxt.
– Jag är luststyrd och letade mest efter en möjlighet att göra en skiva. Att ha familj gör det naturligt att tänka på såna saker. Vad gör jag här, och sånt. Och så var jag trött på det engelska uttrycket. Jag kom till och med på vad skivan skulle heta först.
Vilka ingår i flyktligan?
– Nästan alla i vår släkt. Mormor, morfar, pappa, pappas föräldrar, morbröder. Och vänner och deras föräldrar. De som inte pallade att ha familj. Det var jag, mamma, min styvpappa och min lillasyster som var intakta. Andra hamnade i kaos och missbruk.
"Flyktligan" är full av raka och kortfattade berättelser om kusinen och bästisen Isak, som tog sitt liv 19 år gammal, om flaskan som skär genom alla barn och om längtan efter att köpa tillbaka dagar som gått.
– Jag tänkte inte att jag skulle lägga skuld på någon, bara förklara saker och komma ihåg dem det inte gick bra för. Jag ser ju att de som inte klarar av att ha familj ofta själva har blivit övergivna.
Vad tycker din mamma om skivan?
– Hon tycker att den är jättebra. Men vi snackade mycket innan om vad man kan prata om och vad man inte kan prata om. När den släpptes blev det lite uppståndelse och då var det jobbigt, men nu är hon stolt. Vissa generationer har ju en social skam som gör att man inte pratar om hur man har haft det.
"Han var aldrig bra på livet, han var aldrig riktigt där." "Jag har sett hur det går för våran sort, i vår familj vinner spriten stort." "Som ett blad på släktträdets gren, faller jag ner precis som dig." Allra mest central på "Flyktligan" är Joel Almes pappa, han som valde spriten och flykten framför familjen.
– Jag har inte pratat med honom på flera år, så jag vet inte om han vet att jag har släppt en skiva. Men han var alkoholistbarn, så jag förstår honom också. Jag har en rädsla att ärva vissa beteenden, säger Joel Alme.
Hur är det med ditt eget flyktbeteende?
– Jag kan känna en självkänsla i att jag har familjetänket i grunden, tack vare att vi ändå höll ihop när jag var liten. Jag vet att jag klarar av att ha familj. Sen finns det svårigheter, men det har ju alla. Jag känner mig inte som en svikare. Jag skulle inte kunna svika barnen, och inte min fru heller.
"Flyktligan" fick näst högsta betyg i Corren, och har hyllats varän den har recenserats. En hel del vanliga lyssnare har också hört av sig och känt igen sig i sångerna. Allmängiltigheten förstärks av att Joel Alme sjunger på svenska, och egentligen fanns det inget alternativ.
– Det hade varit konstigt att sjunga på ett annat språk. Det hade låtit som dåligt dubbad film. Eftersom jag sjunger om platser och personer hade det inte blivit så trovärdigt, säger Joel Alme.
Lite orolig var han över språkbytet.
– Nu blir jag väl jämförd med Håkan, eftersom jag kommer från Göteborg, tänkte jag när jag i början när jag skrev, men sen brydde jag mig inte. Min röst kommer ut som den gör.
Har musiken förändrats något av språkbytet?
– Kanske att jag låter musiken kretsa mer runt texten än annars, när jag anpassar texten efter melodin. Och så är jag nog lite mindre pastischig nu.
Joel Alme är samtidigt ett hett namn på den internationella arenan. Förra året kom ett antal av hans låtar med i den prisade independentfilmen "Happy christmas", med bland andra Lena Dunham och Anna Kendrick, där de dessutom fick en aktiv roll i filmens handling. Att Joel Alme som nästa steg väljer att ge ut en barndomsskildring på svenska låter inte riktigt klokt om man är ett fan av att smida medan järnet är varmt.
Han tystnar i telefonen.
– Nä ... Hm. Jag har väl aldrig riktigt haft det där företagstänket.