Arbis i Norrköping på fredag. The Crypt i Linköping på lördag. Joel Alme har en östgötsk weekend framför sig. Och kanske passerar han sin gamla hemstad – Mjölby – på vägen.
– Jag bodde där från jag var 4 fram till jag var 7. Mamma pluggade till trädgårdsmästare och min styvpappa till guldsmed. Jag har ibland undrat vem man hade varit om vi bott kvar, säger Joel Alme.
Annars förknippar man den snart (10 mars) 40-årige sångaren och låtskrivaren betydligt mer med Göteborg. Inte minst för att han skrivit en av svensk idrotts mäktigaste inmarschsånger, "Snart skiner Poseidon" till IFK Göteborg.
– Jag blir väldigt glad att den har sitt eget liv där. Jag brukar säga att utan fansen hade det varit en vanlig låt på Spotify.
I bagaget på den pågående turnén har Joel Alme skivan "Bort, bort, bort" från 2019. Precis som föregångaren "Flyktligan" präglas den av självutlämnande, dokumentära texter.
– Skivorna hänger ihop. Den första handlade mycket om arv och missbruk och den nya mer om psykisk ohälsa och om konsekvenser av att växa upp med missbruk och arv. Det är som en fortsättning, men kanske lite mer om mig själv.
Efter "Flyktligan" 2015 tog Joel Alme en ganska lång, ofrivillig, paus från musiken.
– Vi flyttade fyra gånger den perioden. Och jag hade en depression. Det var som om hjärnan var dränerad, samtidigt som jag kände kravet på att släppa något nytt. Jag har alltid haft problem med min psykiska hälsa och har ända sedan jag varit liten helst gömt mig hemma under en filt med film och glass. Nu blev prestationsångesten så stor att jag fick ta en paus i nästan två år.
Texterna på de två albumen har tagit lång tid att skriva och varit viktiga för Joel Alme.
– Det tog ett tag att hitta vem jag är. Efter ett tag kände jag att det som ligger närmast mig är enkla texter, så raka så möjligt. Sakligt och inte för mycket metaforer och romantiserande. Det måste vara på riktigt.
"Så mycket bättre" är inget program Joel Alme kommer att vara med i.
– Jag har gjort "Jills veranda" och kände att det räckte.
Men om du fick sätta ihop ditt eget drömprogram med fem svenska artister då?
– Svårt. Jag lyssnar inte på svensk musik på det sättet. Om du sagt amerikanska artister hade det varit lättare. Då hade jag direkt sagt Elvis, Otis Redding, Nina Simone, Bo Diddley. Och så kanske en svensk också då – Monica Zetterlund. Folk fattar inte hur begåvad hon var som instrumentalist.