Torsdag 13 november står Kitok på scenen på L'Orient i Linköping, tillsammans med vapendragarna Stina Vikström och Erik Zettervall.
Varifrån kommer ditt namn?
– Jag heter Magnus Ekelund. Kitok är mitt samiska släktnamn.
Vad förväntar du dig när du kommer hit?
– Det ska bli spännande. Turnén börjar i Stockholm på onsdag, sedan fortsätter vi till Linköping och några ställen till. Singeln ”Paradise Jokkmokk” har fått så mycket uppmärksamhet, så man har ögonen på sig. Det är roligast då. Jag har ju spelat indierock förut, men gjort ett ganska rejält genrehopp.
Varför blev det hiphop?
– Jag gjorde en trilogi skivor med Magnus Ekelund & Stålet, och kände att jag körde det uttrycket i botten. Jag visste inte vad jag skulle göra. Och då fick jag backa tillbaka till min skejtar-mentalitet, min första egna stil som jag hittade när jag var så där 13 år och lyssnade på hiphop. Och jag känner att det var först nu som det klickade på riktigt.
Får du mer uppmärksamhet nu?
– Mycket mer. Jo, jag fick ju uppmärksamhet förut också, när jag sjöng duett med Jakob Hellman eller spelade med Mattias Alkberg. Men det jag gjorde då var lite för likt andra band. Nu känner jag att jag hittat hem, och jag tror att folk hör sånt. Det är kul att det funkar även utanför mitt eget huvud.
Kan det vara så att du gör något unikt? Jokkmokk är ju inte förorten precis.
– Det viktigaste när man rappar är att det är självbiografiskt. Jokkmokk är en liten avvecklingsort, man känner att världen pågår någon annanstans långt bort och det blir ett slags arbetarklassperspektiv. Sedan är det spännande att bryta mot regler. Latin Kings är hur grymma som helst, men jag har mest amerikanska influenser. Det är sprunget ur skejtkulturen, jag gör rockbaserad hiphop. Det bygger inte så mycket på soul, det kommer inte naturligt för mig.
Vad kan vi vänta oss när du står på scen?
– Hundra procent närvaro. Jag är trött på indieband som ska blaja bort spelningar. Poängen är att vara här och nu.