Linköpingsartisten låter nedstämd och upprörd samtidigt när vi får tag i henne på telefon. Hon går igenom en av sina tuffaste perioder som artist. Coronapandemin håller på att ta knäcken på henne.
Louise Hoffsten lever sedan mitten av 90-talet med den kroniska nervsjukdomen multipel skleros (MS). Hon tillhör riskgruppen, åtminstone enligt vissa experter, och ska hålla sig isolerad under pandemin. Men just den situationen är hon van att hantera.
– Att leva så här är ingen nyhet för mig eller för någon som har samma diagnos. Vi får tidigt lära oss att hålla oss undan interaktioner så mycket som möjligt i och med att smittor kan innebära pseudoskov, att saker sätts igång.
Just nu är det istället andra tankar som maler inombords och orsakar både psykisk och fysisk smärta: Vad blir konsekvenserna av pandemin? Hur ska ekonomin gå ihop?
Coronautbrottet slår hårt mot musikbranschen. Evenemang, konserter, inspelningar och andra framträdanden. Allt är inställt.
– Vi i musikbranschen har blivit totalt bortglömda under pandemin. Sommar och vår är vanligtvis högsäsong. Det är en livsviktig tid för oss. Nu känns det som vi blir totalt halshuggna, om jag ska uttrycka mig dramatiskt.
– Folk säger att det ska ordna sig, men det gör ju inte det. Räkningarna betalar inte sig själva, det bara är så. Jag känner mig stressad och mår pissdåligt, inte bara psykiskt utan även fysiskt.
Ser du något ljus i tunneln?
– Inte just nu. Jag gör faktiskt inte det. Och det blir efterdyningar av det här också. Det kommer att ta lång tid att återskapa allt.
– Hade jag kunnat ta ett annat jobb hade jag tagit det i går. Nu kan jag inte det. Jag har varken utbildning, kunskap eller erfarenhet. Visst, jag kan diska någonstans eller söka jobb på kafé. Men restaurangbranschen går inte direkt bra heller, där finns inga jobb att få. Det är lika jävligt där.
Hon berättar att hon har försökt vända och vrida på alla tänkbara stenar för att hitta på nya saker och lösningar, men utan att lyckas.
För drygt två månader sedan medverkade hon i Lina Hedlunds initiativ ”Karantänsessions” i ett folktomt Globen. Hela arrangemanget streamades och hade tittare över hela Sverige och från utlandet. Fansen hyllade Louise Hoffstens framträdande, men själv hade hon ändå svårt att glädjas.
– Man spelar bara inför luft. Livestreaming liksom, jag tycker det är helt värdelöst. Och be folk att swisha pengar, gå med tiggarmössan. Jag vet inte... Det är jättesvårt att känna någon geist i den här situationen. Allt är jobbigt, det tar ner en.
Ett litet plåster på såren var "coronastipendiet" hon tilldelades häromveckan. Louise Hoffsten, sångaren Elona Planman och pianisten Harald Svensson belönades med 25 000 kronor var från Olle Adolphsons minnesfond.
– Jag och många andra i musikbranschen har förlorat allt nu. Det här är ett sätt för branschen att hjälpa till, att sätta in coronastipendier, så man i alla fall får något och kan betala räkningar och ha mat på bordet.
Hon gör också ett försök att spela in en video till kommande singeln "Alltid du". Där vill hon ha fansens hjälp.
"Du ska bara spela in dig själv när du sjunger till min låt, antingen via datorn eller telefon – vilket du vill. Vill du dansa eller stå på händer eller bara krama den du tycker om så går det jättebra också. Hitta på vad du vill", lyder ett Facebookinlägg som fått många positiva reaktioner.
– Det handlar om att få till en video trots att det inte finns några pengar. Vad resultatet blir vet jag inte. Det är jättekul att många verkar vilja vara med. Allt annat just nu är depression och tristess så det här är ett sätt att ha lite roligt, leka lite.
Vad handlar "Alltid du" om?
– Om de människor man har runt sig som alltid ställer upp, även i svåra tider.
Men trots hoppfulla "Alltid du" är det mest dunkelt inombords. Louise Hoffsten berättar att det snarare är "Röster ur mörkret", hennes skiva från 2017, som går på repeat i skallen.
– Den handlar just om folk som har olika typer av funktionsnedsättning eller kåkfarare som släppts ut och ska försöka fixa en försörjning. Visor och berättelser om hur jobbigt det är. Så alla som läser det här, köp skivan och lyssna. Den kan översättas till hur det är att leva i musikbranschen i coronatider.